Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
mätkretsen till jord, varefter den motordrivna
potentiometern sättes igång. Potentiometern är kopplad i
tandem med överdraget, sä att mottagarens utgångsnivå
automatiskt kan regleras i 33 steg på vardera ca 0,3 db,
med ett totalt regleringsområde av 10 db, dvs. + 5 db
omkring normal nollnivå. Potentiometern är
konstruerad med mycket liten tröghet, så att den kan starta,
överfara hela regleringsområdet och stanna inom
mindre än 0,4 s. Till potentiometern är kopplad en penna,
som på ett kontinuerligt löpande pappersband
registrerar en restdämpningskurva.
säll.
En aperiodisk högfrekvensförstärkare för
centralradioanläggningar har konstruerats av det engelska
företaget Kolster-Brandes enligt det system, som
principschemat i fig. 1 antyder. De till antalet tio
förstärkarerören — högfrekvenspentoder — utgöra
ett enda steg, där varje rör handhaver sin särskilda
del av frekvensspektret.
Från en välplacerad och "störningsfri" antenn sker
på vanligt sätt nedtransformering till en nedledning
med karakteristiuen omkring 100 Q. Pä förstärkarens
ingångssida är i denna inlänkat ett högpassfilter, som
utestänger i nedledningen ev. inducerad lågfrekvens
och långvågig telegrafi, vilka eljest möjligen skulle
kunna orsaka störningar i mottagningen (modulering
av önskad signal).
Upptransformeringen från den lågohmiga ledningen
till rörens galler, vilka ju böra arbeta med
impe-danser av storleksordningen 100 k Q, sker med hjälp
av serieresonanskretsar, en för varje rör enligt fig. 1.
Då man här eftersträvar såväl god förstärkning som
relativt stor bredd hos resonanskurvan, är det
lämpligt att göra kretskapaciteten liten; produkten av de
nämnda faktorerna blir nämligen då stor. Kapaciteten
utgöres därför endast av en mindre trimmer för
justering. Enahanda förhållanden råda i anodkretsarna,
vilka arrangerats på motsvarande sätt.
Utgångssidan har som ingångssidan en impedans av 100 Q,
och den anslutes till en härför anpassad
distributionslinje.
Förstärkningskurvan återgives i fig. 2. Man har
som synes icke tagit med frekvensbandet 300—500
kHz, där rundradio knappast förekommer.
Bland kopplingens framträdande egenskaper fram-
Fig. 1.
hålles bl. a. att rören utnyttjas väl: förstärkningen
ligger vid varje frekvens nära den teoretiskt högsta
tänkbara, och varje rör lämnar alltid effekt till
utgångssidan, som oberoende av frekvensen är väl
anpassad till distributionsledningen. Vidare spelar det
mindre roll om ett rör söndras, ty endast ett litet
frekvensområde blir lidande härpå. Skulle något av
rören på grund av en stark inkommande signal bliva
överbelastat, uppkomma visserligen övertoner i dess
anod-emk, men dessa bortfiltreras i hög grad genom
den i anodtilledningen liggande, avstämda kretsen.
Slutligen bör förhållandet "signal/noise" bliva
förmånligt tack vare den effektiva upptransformeringen
från ingångssidan till förstärkarrörens galler.
Det kan möjligen tänkas, att denna typ av
förstärkare kan komma att spela en roll inom
televisionstekniken, där man ju har att kämpa med förstärkning
av frekvensband om flera hundra kHz bredd. g.
Impulspejling. Vid vanliga pejlapparater med
ramantenn är man vid skymning och gryning mer eller
mindre starkt besvärad av den s. k. natteffekten.
Denna beror på en vid dessa tillfällen uppträdande
rymdvåg, som blandar sig med den för pejlingen
utnyttjade markvågen så att det resulterande fältet
blir polariserat. Härvid försvåras
pejlingsmöjlig-heterna: minimet blir oskarpt, och i svårartade fall
kunna alldeles vilseledande resultat bliva följden.
Nätteffektens skadliga inverkan är eliminerad med
den efter uppfinnaren benämnda Adcock-antennen,
ett fast, öppet antennsystem av speciell konstruktion,
som emellertid har avsevärda dimensioner, om samma
känslighet som vid en ordinär rampejlapparat skall
kunna påräknas. Vid fasta pejlstationer spelar ju
antennens storlek i allmänhet mindre roll, men det
är tydligt, att Adcock-antennen blir praktiskt taget
utesluten vad luftfarkoster beträffar.
Impulspejlingen utgör en under de sista åren
utvecklad förbättring av rampejlsystemet, som
möjliggör dettas användande även vid uppträdande
natteffekt. Systemet grundar sig på den tidsskillnad,
som förefinnes mellan rymd- och markvågens
framkomst till mottagaren. Markvågen går efter
storcirkel, alltså den kortaste vägen, medan rymdvågen
tack vare sin mellankommande visit i heavisideskiktet
har något längre väg att gå och alltså kommer fram
150 ZOO
300 4 00 500
Fig. 2.
1000 kHz 1500
Fig. 1.
något senare. Kan man med hjälp av denna
tidsskillnad — av storleksordningen 100 ,«s — särskilja
de båda vågorna, så är det ju också möjligt att vid
förekommande natteffekt pejla den eftersträvade
markvågen renodlad.
Mottagaren för impulspejling utgöres av en vanlig
rampejlmottagare, kompletterad med ett
katodstråle-rör och härför erforderlig avlänkningsapparatur.
Sändningen måste ske i korta impulser -— därav
systemets namn — kortare än nämnda tidsskillnad
mellan rymdvåg och markvåg. Bilden till vänster
antyder oscillogrammets utseende, då enbart markvåg
är förhanden. Uppträder natteffekt tillkomma
rymd-vågsimpulser — vanligen svagare — se den mellersta
bilden.
Man har nu endast att vrida pejlramen tills de
större, av markvågen orsakade figurerna försvinna
48
6 mars 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
