Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. IG. Frekvensnorma].
av modern amerikansk konstruktion, vilken kommer
till användning vid undersökning av mottagares
egenskaper.
Inom ett militärt radionät måste frekvenserna
läggas relativt tätt ihop, för att erforderligt antal
förbindelser inom ett visst frekvensområde skall
rymmas. Ett krav blir då, att de till olika radiostationer
utdelade frekvenserna icke förskjutas allt för
mycket, men å andra sidan förefinnas — såsom förut
antytts — stora svårigheter att hålla dem konstanta.
Till radioapparater hörande
frekvensinställnings-organ måste med vissa tidsmellanrum kalibreras.
Detta utföres lokalt med frekvensmeter eller genom
utsändande av kalibreringssignaler från en central
radiostation. Den senare metoden kommer till
användning, t. e. före en fälttjänstövning, då det är
av betydelse, att samtliga deltagande truppförbands
radiosändare hava riktiga frekvensinställningar.
Utgångspunkten för ali frekvenskalibrering inom
armén är den kristallstyrda frekvensnormal, som är
uppställd vid Kungl, fälttelegrafkåren (fig. 16).
Mycket olika frekvensband förekomma å
radio-materielen. Detta är rätt naturligt, då dels
räckvidder förekomma mellan några km och upp till
1000 km, dels ett mycket stort antal förbindelser
samtidigt skola vara igång. Olika radiostationstyper
måste givas frekvensområden, som bl. a. äro beroende
av de räckvidder, för vilka stationerna äro avsedda.
De frekvenser, som falla inom rundradiobandet,
utnyttjas numera icke i större utsträckning. Det
lägsta frekvensområde, som i större omfattning
kommer till användning, är omkring 1 500—3 000 kHz.
Detta frekvensområde användes för räckvidder upp
till omkring 100 km. 3 000—6 000 kHz användas
för räckvidder upp till 10 à 20 km. Frekvenser över
6 000 kHz användas för räckvidder upp till omkring
5 km. Det sagda gäller om stationer, som arbeta
med markvåg. För längre förbindelser utnyttjas
rymdvågen inom ovan nämnda frekvensområden och
upp till omkring 10 000 kHz. Fördelarna vid an-
vändning av rätt höga frekvenser för de korta
räckvidderna äro, att antennanordningarna bliva
effektiva med relativt små dimensioner. Ä andra sidan
blir även inverkan av markytans beskaffenhet rätt
avsevärd vid de högre frekvenserna, så att
fältstyrkan snabbt avtager hos markvågen. Det är
först sista året, som fältstyrkemätningar utförts upp
till 10 000 kHz, dvs. ned till 30 m våglängd, och
härigenom närmare kännedom kunnat erhållas om
förhållandena i svensk terräng. Betydelsen av sådana
mätningar är uppenbar, enär det endast på så sätt
är möjligt att på ett objektivt sätt bestämma
räckvidderna. Den på vanligt sätt för en radiostation
angivna räckvidden är ju ej verkligt definierad på
grund av olika variabla faktorer, såsom mottagarens
förstärkning och inställning. Den vid
fältstyrkemät-ningar inom armén använda apparaten synes å fig.
17. Fältstyrkemätaren kan användas vid frekvenser
upp till 20 000 kHz (15 m våglängd). Dess
känslighet är omkring 20 juV/m. Fig. 18 visar exempel på
mätningar, utförda vid en frekvens av 6 000 kHz i
Stockholmstrakten.
De ultrakorta vågorna (3 à 10 m bandet) hava
de senaste åren kommit till användning för smärre
militära radiostationer i ett flertal länder. I bruten
och skogklädd terräng erhållas oerhört varierande
fältstyrkor. Döda områden förekomma härvid i stor
utsträckning, varför något så när säkra förbindelser
endast äro att påräkna i öppen terräng. Ett sådant
förhållande begränsar i hög grad användningen av
ultrakorta stationer i länder med ogynnsamma
terrängförhållanden.
De antenner, som användas, äro av skiftande slag.
I regel hava de det gemensamt, att deras
verkningsgrad är relativt låg. Detta är betingat av att de —
åtminstone då det gäller mindre radiostationer —
icke få hava för stor vikt och taga för stort utrymme
i anspråk samt att de skola kunna snabbt uppsättas.
En radiostation av den minsta typ, som transporteras
buren å ryggen, skall kunna användas under marsch
och måste följaktligen hava en antenn av små
dimensioner; en böjlig stav av 1 à 2 m längd, som ständigt
78
Fig. 17. Fältstyrkemätare.
1 maj 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
