Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
nationale", vilket senare arrangemang bl. a.
undertecknad för Sveriges räkning starkt framhållit
behovet av.
Granskar man Luzernprotokollet närmare, finner
man emellertid, att försiktigheten varit större än
tillförsikten till synkronprincipen. Samtidigt med
våglängdsdelning, synkrondrift etc. ges en mängd
inskränkande bestämmelser i alla möjliga hänseenden.
Till och med definitionen på synkronism ges
ytterligt vaga och vidsträckta gränser. Det föreskrives
sålunda, att största avvikelse i frekvens i fråga om
delade, synkrona våglängder får uppgå till ± 10
per/sek. De svenska erfarenheterna vid denna
tidpunkt voro ju långt gynnsammare. Vidare infördes
begreppen synkronism och kvasi-synkronism, vilket
senare medgav en högre inbördes avvikelse än 10
per/sek. Absolut synkronism, som i första hand blir
en nationell angelägenhet, talas givetvis inte om i
de internationella protokollen.
Ytterligare ett försiktighetsmått vidtogs. Om det
ock vore berättigat anse, att viss grad av samdrift
skulle vara möjlig, ville man i alla fall gardera sig
för verkan av ev. störningar, varför samtidigt
föreskrevs, att om interferensstörningar i vissa fall
ändock uppkommo, skulle antennen på den störande
stationen förses med riktningsanordningar i och för
att förminska strålningen i den riktning, som den
samkörande stationen var belägen eller eljest den
trafik fördes, som kunde komma att störas av
utsändningarna ifråga. Låt mig i förbigående tillägga,
att det land, som både då och senare gjort den
största propagandan för synkrondrift av
radiostationer, nämligen Tyskland, i Luzern ställde sig helt
avvisande till samköming med stationer i andra
länder. Däremot accepterades självfallet nationella
synkronvåglängder, vilka i fråga om användningssätt
äro liktydiga med exklusiva frekvenser.
Att gå fram med en viss försiktighet ifråga om
stipulationer i de internationella konventionerna är
endast av godo. Men i Luzernkonventionen har man
samtidigt kringskurit våglängdsfördelningen med så
många bestämmelser, att man i vissa fall knappast
kan skönja synkronismens idé. Ytterligare en av
dessa redan i Madrid 1932 på världskonferensen
starkt omdebatterade bestämmelserna var
effektbegränsning. I själva verket bliva föreskrifter av
denna art endast kulisser för vad som sker bakom:
effekt hos en radiostation står ju som bekant icke i
direkt och proportionellt samband med strålningen.
Naturnödvändigt gick det då i detta hänseende icke
att undgå att ytterligare beskärningar följde i
Luzernkonventionen.
Vare därmed hur som helst — låt oss i stället
betrakta, hur Luzernplanen har utfallit. Vad jag
därvidlag i första hand avser är de internationella
förhållandena. Att det finns dåliga erfarenheter,
fruktansvärt dåliga till och med, veta vi i Sverige
allt för väl, liksom i våra grannländer. Men å andra
sidan måste jag för vår räkning säga, att dessa
tillhöra undantagen. När exempelvis en jugoslavisk
station, som skall samköra med Falun, över huvud
taget icke utrustas med någon som helst sorts
anordning för att hålla frekvensen konstant, får man
inte heller vänta, att resultatet skall bliva det
avsedda. Jag kan inte underlåta att berätta, att sedan
jag väl närmare dussinet gånger framfört klago-
mål däröver i den internationella
rundradio-unionen — variationerna kunna uppgå till ett par tusen
perioder per kväll — har senast meddelats, att
stationen ifråga saknar ekonomiska möjligheter att
anskaffa en styrkrets. Sådana fall ha ju icke att skaffa
med teknik eller teknisk utveckling på området. Då
står man fortfarande kvar på den förhistoriska nivå,
som rundradions första år karakteriserades av.
I stort sett måste man medge, att delning av
våglängder med kvasi-synkron drift internationellt sett
utfallit bättre än vad skeptikerna väntade sig i
Luzern. Detta har ägt rum i de fall, då båda
stationerna verkligen bemödat sig om att följa de för
synkron- eller kvasi-synkrondriften uppställda
föreskrifterna och gjort vad som varit rimligt och
möjligt för att stabilisera bärvågsfrekvensen. För
Sveriges del finnas, frånsett ett par undantagsfall,
sålunda inga klagomål att anföra beträffande våra
huvudstationer Göteborg och Sundsvall, vilka båda
äro kvasisynkrondrivna med stationer i norra Afrika.
Karakteristiskt för förhållandena äro också, att de
klagomål, som på radiounionens senaste konferenser
framförts, så gott som samtliga gällt fall, där den ena
av parterna grovt felat mot synkronismidén, liksom i
det nyss anförda fallet Falun—Zagreb.
I detta sammanhang kan jag inte underlåta att
nämna något om den statistik, som föres av
unionens tekniska kommitté i Bruxelles. Enligt
densamma, som grundar sig på dagliga mätningar av
samtliga Europas rundradiostationer, ligger av 100
mätta stationer redan nu omkring 25 med en högsta
månatlig frekvensvariation av 1 period, 70 stationer
ligga under 5 per/sek. samt 90 stationer under 10
per/sek. Det är sålunda endast 10 stationer av de
100, som ha större frekvensvariationer än 10 per/sek.
och månad. Och det är dock icke säkert, att ens
dessa 10 försynda sig mot gällande
Madridkonvention, som medger en tolerans av ± 50 per/sek. Det är
dock det troligaste, att det är sådana stationer, som
just förorsaka sina grannar i etern den interferens,
varöver klagomål framföras.
Sett mot bakgrunden av Luzernplanens nyss
nämnda bestämmelser måste man således erkänna,
att samdriftsprincipen internationellt har utfallit på
långt bättre sätt än vad man då väntade sig. Denna
succés — om jag så får kalla det —- har fått ett
mycket karakteristiskt uttryck i radio-unionens yrkande
till världskonferensen i Cairo nästa år, gående ut på
en skärpning av toleranserna för såväl exklusiva som
delade våglängder för rundradion. Det är troligt, att
toleranserna icke bli de av unionen föreslagna, men
de tekniska förbättringarna infinna sig i alla fall,
nödsakade som alla förvaltningar äro och än mer
bliva att göra bästa möjliga utnyttning av en
emellanåt hopplös situation.
Det är inte min avsikt att här göra någon
skönmålning av förhållandena — att det finns besvärliga
interferensförhållanden ha vi kännedom om både i
Sverige och andra länder — jag vill inte heller
generalisera, beroende på att det är så många olika
faktorer, som kunna inverka: stationernas normala
lyssningsområden, effektens storlek, geografiska
avståndet m. m. men jag är dock av den åsikten, att
vad som kan göras i ett fall borde kunna göras i
ett annat under i övrigt likartade förutsättningar.
Det är också min. bestämda uppfattning, att den
7 aug. 1937
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
