Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te kn i sk Tidskrift
internationella synkrondriften, på vilken vi redan
slagit in, vid nästa europeiska radiokonferens
kommer att ytterligare anlitas i och för att skapa plats
åt de många vandrande stationer, som nu icke följa
gällande konvention, men än mer för att ge det
legitima behovet det eterutrymme och de möjligheter,
som krävas för att i varje land ordna nationell
rundradio.
Den invändningen kan utan tvivel göras, att vid
en ytterligare inskränkning av de exklusiva
våglängdernas antal kommer distanslyssnaren att få färre
stationer att lyssna på. Självklart blir så fallet.
Men här finns en kompensation, som jag tror, att
vederbörande fullt ut komma att nöja sig med,
nämligen kortvågssändningen, vars frammarsch ej längre
står att hejda.
Nationell synkrondrift.
I Luzernkonventionen innehålles jämväl ett antal
våglängdskanaler, avsedda för nationell
synkrondrift av rundradiostationer —■ "onde eommune
na-tionale". Det är givetvis ingen tillfällighet att så
blivit fallet, utan det skedde, som nämnts, på yrkande
av flera stater. Jag vill nämna, att det långt före
denna tidpunkt bl. a. ingick i våra planer att låta
utbygga landet med ett nät av synkrondrivna
rundradiostationer av större och mindre effekt. Dessa
planer ha dock icke fullföljts och där så skett, har
det varit i relativt långsamt tempo.
De svenska planerna på synkronstationer hade
redan i september 1930 tagit så fast form, att
telegrafstyrelsen då hemställde om anslag för
uppförandet av de tre första anläggningarna. Denna
hemställan till Kungl. Maj:t baserade sig på användning
av en stationstyp, till vilken förslag framlades 1929
av undertecknad och som utarbetades, av
Marconi-bolaget i London. Denna var närmast att beteckna
såsom en försöksanläggning. I förbigående vill jag
nämna, att en annan firma, för vilken planerna under
hand framlades, blankt avböjde förslaget såsom icke
praktiskt genomförbart. Sedermera har typen
emellertid allmänt slagit igenom. Ytterligare fem mindre
synkronstationer ha anlagts, tillverkade av olika
firmor, men samtliga av samma konstruktion, nämligen
en i Malmö, tre st. i Norrland samt en i Hälsingborg,
varjämte en sjätte är under uppförande i Karlskrona,
inalles hittills nio st.
Beträffande stationstypen vill jag först nämna, att
mina dåvarande förslag om ett ursprungligen tänkt,
enhetligt utförande ifråga om styranordning med
användning av temperaturreglerad kvartskristall då
rönte vissa betänkligheter, varför prov kom att göras
med tre olika typer styrsändaranordningar,
stämgaffel, rör-"drive" samt sist i ordningen
kvartskristall. Ur viss synpunkt var detta både lyckligt
och lämpligt, då de olika systemen sålunda kunde
provas under i övrigt fullt analoga förhållanden.
Sedan driftserfarenheter så småningom vunnits,
ersattes dock såväl stämgaffeln med dess omkring ett
40-tal rör för frekvensomformningen liksom
rördriven av kvartskristaller. På rördriven hade
ursprungligen satts vissa förväntningar, som likväl ej
infriades på grund av dess stora känslighet i
manövrering och drift. Vidare skall anföras, att de
kontraktsenliga garantierna på frekvensstabilitet hos
stationen, arbetande utan tillsyn, ursprungligen ej er-
höllos bättre än ± 10 per/sek., vilket stationerna efter
ändringen av styrkretsen givetvis innehållit.
Med konstruktionen av dessa stationer var
därjämte en annan idé förbunden, nämligen att göra
driften automatisk, dvs. utan betjäning. För
utnytt-ningsändamålet, vilket även passade
försöksändamålet, kunde effekten sättas så lågt som till 1/4 kW.
Förläggningen valdes nämligen i vissa städer, som
lågo inom Motalas 5 mV/m område, så, att lyssnare
utanför den egentliga stadsbebyggelsen hade
tillgång till Motalas utsändning. Samtidigt ersatte
stationerna ifråga i dessa städer befintliga äldre s. k.
privata reläsändare, härrörande från rundradions
första år och vilka redan då blivit så föråldrade, att
de ej längre fyllde de kvalitetskrav, som man hade
rätt att ställa på en modern sändarutrustning.
Tanken att driva stationerna automatiskt, för
vilket ändamål de i flera hänseenden, såsom i fråga om
övermodulering, rörfel, kraftavbrott m. m., voro
försedda med larmanordningar, avsedda att varsko i
närheten varande reparatör eller annan verkets
tjänsteman —■ stationerna uppsattes nämligen
samtliga i telegrafverkets byggnad på platsen — blev
emellertid skrinlagd. leke på grund av att detta icke
skulle hava varit möjligt med hänsyn till
stationernas driftsegenskaper utan fastmer med anledning av
att tiden sammanföll med den stora arbetslöshet,
som då rådde i landet och till vilken telegrafverket
icke ansåg sig böra bidraga genom att avskeda
personal efter den slutförda trimningen av stationerna.
Såsom försöksstationer ha de för sitt speciella
ändamål fungerat synnerligen tillfredsställande. De
fylla i övrigt alla en rundradiostations normala,
standardiserade fordringar ifråga om
frekvenskarakteristik, harmoniska övertoner, moduleringsgrad,
nätbrus, etc. Men därjämte karakteriseras de av att
inga roterande maskiner finnas. I sitt slag voro de
föregångare till de större stationerna med
kvicksilverlikriktare. Sändaren matas direkt från
växelströmsnätet, vilket möjliggör installation var som
helst, till och med i en bostadsvåning, såsom skett
i Trollhättan. Alla senare stationer för synkrondrift,
som anskaffats i Sverige, ha erhållit samma
typutförande, ehuru med olika effekter: Malmö sålunda
2,5 kW, Umeå och Hudiksvall 1 kW samt övriga
V2 kW.
Beträffande synkroniseringsresultatet hos de tro
första stationerna är denna att betrakta såsom
kvasi-synkronism. Ehuru det utan vidare är möjligt att
hålla stationerna vid en frekvensdifferens av ett
par per/sek., har det under driften visat sig, att
inga olägenheter uppkomma, även om den
asynkrona frekvensen är större. Denna tillåtes därför
normalt uppgå till cirka 10 per/sek., innan korrigering
sker. Kontroll härav göres från telegrafverkets
mätstation utanför Stockholm, där med tillhjälp av en
sekundär frekvensnormal mätningar kunna utföras
med en noggrannhet av en på millionen.
På de synkronstationer, som senare installerats i
Sverige, har kravet på större frekvensstabilitet
skärpts. Samtliga stationer ha efter de goda
resultaten med de tre första anläggningarna försetts med
kvartskristaller som styrsändare, men därjämte hade
det ursprungligen varit meningen att i vissa fall
kombinera dem även med linjestyrning i och för
erhållande av ännu större stabilitet.
160
2 okt. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
