Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
––- v . - .. - A/c C/ +Q, ~-
Katod
Ri/dnm^ fe Bildning a^ /Va OH
Fig. 1 b. Korrosions-elementet:
Anodisk reaktion.
Fe —*-Fe" + 2 8
Fe-+ 2 Cl’–»- FeCl;
Fe + 2 Cl’ —> FeCl2 + 2 &
Katodisk reaktion.
2 Na’ + 2 H20 —> 2 NaOH + 2
H-2H- + 20—>2H
211 + 02 ->H20___
2Na- + H20 + V 02 + 2 0 —> 2 NaOH
Sekundär reaktion.
FeCl2 + 2 NaOH + ’/> 02 + ’/> H20 = Fe(OH)3 + 2NaCl.
Från Från "Rost"
anoden katoden
Det har diskuterats vad som är katodyta, då
korrosionen sker i neutrala vattenlösningar. En
uppfattning är, att inhomogeniteter i metallen — såsom
exempelvis grafit i gjutjärn och inneslutningar i
vanligt järn — verka som katod. Yid upplösning i syror
representeras katodytan ofta av dylika
inneslutningar,1* och det har därför ansetts troligt att de även i
neutrala lösningar skulle förbliva katoder. — Enligt
en annan åsikt utgöres katoden av en hinna (t. e. en
oxidhinna) varmed, i enlighet med samma åsikt,
metallen är mer eller mindre fullständigt överdragen.
Oxidhinnan som metallens skydd mot luften och
vattenlösningar.
Denna senare teori stöder sig sålunda på
antagandet att en metall, t. e. järn eller aluminium,
överdrager sig med ett skikt av oxider, liydrater eller dyl.
genom inverkan av luft (och vissa vattenlösningar).
Det är ju välbekant, att om ett polerat föremål av
stål uppvärmes till 200—300°C uppstå
anlöpningsfär-ger på ytan, indikerande att ett oxidskikt bildats. Ju
högre temperaturen drives, desto tjockare blir
oxidskiktet. Om föremålet upphettas till temperaturer
under 200°, kunna inga anlöpningsfärger iakttagas.
Detta beror emellertid icke därpå att oxidbildningen
uteblir, utan därpå att det uppstående oxidskiktet är
så tunt att de för ögat synliga ljusstrålarna ej förmå
interferera däri. — Man kan visa att redan vid
rumstemperatur en oxidhinna utbildas på järnytan.
Detta kan påvisas på flera sätt. Om man t. e. sänder
ett knippe polariserade ljusstrålar mot en polerad
järnyta, som utsatts för luftens inverkan, kan man
av deras fasförskjutning sluta sig till, att ytan är
belagd med en genomskinlig film och man kan t. o. m.
på detta sätt beräkna filmens tjocklek.2 Man kan
även i vissa fall utlösa den underliggande metallen
* Siffrorna hänföra sig- till litteraturförteckningen i slutet
av artikeln.
t. e. genom anodisk behandling av provet i lämplig
lösning och som rest erhålla flagor av samma
ytbeläggning.3 Vidare kan man genom följande lätt
utförda försök påvisa, att i varje fall en förändring
inträffar hos ytan, då den utsättes för inverkan av
luften.
Försök 1. Man sönderbryter två prover av härdat
stål, det ena under kvicksilver och det andra i luft.
Brottytorna av det sistnämnda provet nedföres
därefter i kvicksilvret. Upptager man därefter samtliga
brottytor ur kvicksilverbadet, skall man finna att hos
de prover, som avbrutits under kvicksilver, äro ytorna
amalgamerade men icke hos de prover, som brutits i
luften ocli därefter doppats i kvicksilvret.
Detta bör tydligen tolkas på sr sätt, ätt en
metalliskt ren järnyta amalgameras av kvicksilver men
att de brottytor, som stått i förbindelse med luft,
förändrats så- att det yttersta skiktet ej längre utgöres
av metalliskt järn. Den närmast till hands liggande
förklaringen är, att ytan överdragits med ett tunt
oxidskikt.
Vad som här sagts om järn gäller även för
aluminium. Ävenledes denna metall överdrages i luften
av en skyddande hinna, vilket framgår av följande
försök.
Försök 2. Aluminium äger en praktiskt taget
fullständig beständighet mot torr lufts inverkan. Om
man emellertid på en aluminiumyta placerar
kristaller av kvicksilverklorid (varvid en amalgamering
uppstår i kristallernas anliggningspunkter mot metallen),
skall man finna att efter några minuters förlopp en
svampformig substans bestående av aluminiumoxid
börjar uppväxa från de amalgamerade ytorna (fig. 2).
Detta kan endast förklaras på så sätt, att
aluminium i sig själv äger föga motståndskraft mot syrets
inverkan, men att en aluminiumyta i naturligt
tillstånd överdrager sig med ett oxidskikt sa tätt att
det hindrar vidare oxidation — vilken senare
egenskap metallen åter förlorar, då den anialgameras.
Det är emellertid ej endast järn och aluminium,
som i luften överdragas med skyddande oxidhinnor.
Detsamma har antagits vara förhållandet med nästan
Fig. 2. Bildning av aluminiumoxid på (punktvis) anialgamerad aluminium.
Tid efter amalgameringen: 10 min. Skala 2:1.
o
9 jan. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
