Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 8. "Galvaniskt" korrosionaskydd av Zn pl Fe.
motsatta. Rostningen upphör på järnytan och
angrepp uppstå i stället på zinkytan. Detta
förhållande sammanhänger därmed att zinkjonerna hava
lättare att gå i lösning än järnjonerna. Förloppet blir
därför såsom angives i fig. 8. Vid försök enl. fig.
4 gick järn i lösning och väte utfälldes på platinan.
I fig. 8 går zink i lösning och vätejoner utfällas på
järnet. Zinken är en starkt oädel metall och
förmår därför utfälla vätejoner på järnytan med så
stark elektromotorisk kraft att de så att säga
till-bakatränga de järn joner, som söka gå i lösning.
Om järnet sättes i förbindelse med en annan
metallyta, kan det alltså antingen inträffa att angreppen
förstärkas eller att de försvagas — eller ev. helt
upphöra. Man kan alltså med hänsyn till järnet
indela metallerna i två grupper, sådana som förstärka
angreppet ("ädlare" än järn) ocli sådana som
till-bakatränga angreppet ("oädlare" än järn).
Metaller ädlare än järn. Hit räknas först och
främst praktiskt taget alla metaller, som stå på den
ädla sidan av järn i periodiska systemet, såsom t. e.
platina, koppar, tenn och bly. Vidare kommer, om
korrosionslösningen är neutral, att hit även höra
metaller, som hava starkt korrosionspassiva egenskaper,
såsom krom, nickel och rostfria stål. Dessa senare
metaller och legeringar hava visserligen större
benägenhet än järnet att gå i lösning och det kan därför
synas som om de i enlighet med föregående borde
skydda mot angrepp. Detta gäller emellertid endast
då de föreligga som rent metalliska ytor. I
praktiken äro de dock överdragna med oxidhinnor, som
förhindra den underliggande metallens upplösning.
Hinnorna giva dem karaktären av ädla metaller, och
elementverkan kan därför uppstå mellan järnet och
(egentligen oxidhinnorna på) dessa metaller.
Alla de metaller och legeringar, som här talas om,
äga förmågan att påskynda rostningen, om de sättas
i ledande förbindelse med järnet, men de påskynda
den i olika grad. Sålunda uppstår t. e. ett betydligt
starkare angrepp på järnet, om det sättes i
förbindelse med en viss kopparyta än om det kopplas mot
en lika stor yta av tenn eller nickel. Detta
sammanhänger därmed att de olika metallytorna hava olika
förmåga att påskynda den katodiska reaktionen.
Särskilt kraftigt verkande äro koppar och
kopparlegeringar. under det att t. e. tenn och nickel hava
förhållandevis svagt utvecklade katodiska
egenskaper.18. 19
En praktisk tillämpning av detta är följande. Det
inträffar att man av konstruktionsskäl måste
sammankoppla järn med koppar i behållare och
apparatur, som skola innehålla vatten eller neutrala vat-
tenlösningar. Under sådana förhållanden är det
lämpligt att förtenna kopparen, så att man i stället
för elementet järn—koppar bildar elementet järn—
tenn. Elementverkan blir härigenom svagare och
angreppet på järnet mindre. Samma förhållande ger sig
även tillkänna vid andra oädla metaller än järn,
såsom t. e. aluminium, och man bör därför även här
hava sin uppmärksamhet riktad på frågan, huru
elementbildningen bör utföras för att angreppet på den
oädla metallen (Al) skall bliva så litet som möjligt.
Man är t. e. stundom nödsakad att insätta bussningar,
nitar o. d. av annan metall i
aluminiumkonstruktioner. Det är därvid lämpligt att använda "vita"
metaller och legeringar, såsom nickel eller rostfritt stål
istället för "röda", såsom koppar, brons eller mässing.
Metaller oädlare än järn. De i praktiken
vanligaste (i förhållande till järn) oädla metallerna äro
aluminium, zink och kadmium.
Såsom tidigare berörts kan man helt eller delvis
förhindra angrepp på järn genom att sammankoppla
det med dylika metaller. Man har sedan gammalt
begagnat sig därav bland annat för att skydda
ångpannor mot frätning. Härvid hänger man in tackor
av zink i ångpannor i ledande kontakt med järnet.20
Dessa zinktackor komma då att angripas och hindra
härigenom järndelarna från att rosta. (Det bör dock
påpekas, att zinken i detta fall även kan verka
kor-rosionshämmande, därigenom att det direkt binder
syret i vattnet.)21 — Ett annat exempel på ett dylikt
"galvaniskt" skydd kan man återfinna i förtenta
transportflaskor av järn för mjölk. I bottnen finnes
stundom inlödd en bricka, bestående av en legering
av vissa oädla metaller. Om nu järnet blottas på
något ställe, kommer den frilagda järnytan på samma
sätt som i fig. 8 att skyddas mot röstning. Dylika
korrosionsskydd höja därför flaskornas livslängd
högst avsevärt.
I synnerhet då man gör korrosionsförsök måste
man hava sin uppmärksamhet riktad på dessa
elementbildningar. Vill man t. e. undersöka med
vilken hastighet ett järnprov rostar och nedlägger pro-
Fe
Fig. 9. Aogrepp på Fe- och Al-ytor, nedsänkta dels isolerade, dels i
ledande förbindelse med varandra i alkalisk NaCl-lösning. Material:
Martin 0,60, kallvalsat och aluminium, polerat. Kanterna isolerade med
chaterton compound. Lösning: 0,05 % NaCl + 0,1 % Na2C03-f 0,05 %
Na2SiC>3. Temp.: Rumstemp. Tid: 7 dygn.
8 9 jan. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
