Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
elektrisk ledningsförmåga, dvs. 5.5 normal. Efter
försiktigt avtorkande av den undre ändan med
filtrerpapper — varvid dock en liten droppe blir hängande
vid provstyckets nedre ända — kvarstannar en
vätskehinna av 0,02 mm tjocklek på provstycket.
Sedan upphänges provstycket i "rostningskammaren"
K medelst en liten glasstav, sedan man på bottnen i
rostningskammaren hällt några kubikcentimeter av
den använda vätskan (F), för att bibehålla ett
konstant ångtryck och därmed en konstant tjocklek på
provstyckets vätskehinna. Rostningskammaren slutes
med gummiproppen S och kvicksilverförslutningen H
och inhänges i en termostat. Det absorberade syrets
volym avläses efter en viss tid på mätröret M.
Genom kranröret R kan syre påfyllas efter behov. Till
apparaturen hör också en i termostaten insatt
hjälp-manometer med nitrobensol som vätska (fig. 2). Vid
avläsningen åstadkommer man en mot ändringen i
barometertrycket svarande nivådifferens i skänklarna
på mätröret M å fig. 1 (genom att höja eller sänka
den rörliga skänkeln) och ställer härigenom in
gastrycket i rostningskammaren på samma värde som
vid den ifrågavarande periodens början; härigenom
spares räknearbete och ernås större noggrannhet. Vid
början av mätperioden lämnas kranen A öppen, såsom
tecknat i fig. 2, så att vätskan i mätröret B:s båda
skänklar inställes på samma höjd. Sedan stänges A
och förblir så till mätperiodens slut. När volymen av
ballongen C är tillräckligt stor, t. e. 250 cm3, och
genomskärningsytan hos mätröret B är tillräckligt liten,
t. e. 1 mm2, så kan manometern vid måttliga ändringar
i barometerståndet betraktas som en öppen
manometer. De tillåtliga gränserna kunna ju lätt beräknas.
Skulle de någon gång överskridas, måste man avläsa
barometern. Man kan också överföra gasen i
rostningskammaren till det ursprungliga trycket under en
del av eller under hela försökstiden med hjälp av den
i fig. 3 avbildade apparaten. Dess användning är
särskilt påkallad i de fall, då ändringen i
barometerståndet mellan två avläsningar är så stor att hjälp-
Till nivàrör
/\
%
Fig. 1. Apparat för mätning av
rostningshastighet.
Fig. 2. Hjälpmanometer.
Fig. B. Glasflaskorna Fi och F2 innehålla vatten. Fi styres av
plåtringar, Bj och B 2, som löpa på två ståndare. Fi kan höjas och sänkas
med hjälp av ratten R. Motvikten P åstadkommer att Fi stannar i
vilket läge som helst enär lagren Li och L 2 äro tämligen tröga.
Flaskan Fi kan ock lämpligen vara tubulerad nedtill.
manometern ej längre utan märkbart fel kan
betraktas som en öppen manometer. Rumstemperaturen
hålles om det går för sig (t. e. vid arbete vid + 20°)
lika med den i termostaten, varigenom temperaturen
för gasen i mätröret blir noga känd.
Denna metod har framför allt den fördelen att
rostningshastighetens ändring med tiden kan följas.
I början, då hastigheten är stor, kan man på två
timmar få en noggrann bestämning. Vidare kan man
följa rostningen under hela tiden, så att man ser, när
hastigheten endast långsamt ändrar sig och försöket
kan brytas.7
Metoden har dock den svagheten, att den icke
direkt anger mängden rostat järn, emedan rosten alltid
består av en blandning av oxidul- och oxidhydrat.
Enligt lokalelementteorien måste nämligen järnet
först gå i lösning som ferrojon, som sedan
sammanträder med vattnets hydroxyljoner till ferrohydrat.
Detta framgår av storleken på ferro- och
ferrijoner-nas normalpotentialer, eller enklare uttryckt, av den
erfarenheten, att ferrisalt i beröring med metalliskt
järn i ytterst vittgående grad övergår till ferrosalt.
Vid närvaro av syre övergår sedan ferrohydratet
snart i ferrihydrat, varvid som mellanprodukt
ferro-ferrihydrat kan bildas, såsom nedan närmare omtalas.
Våra rostanalyser hava visat, att vid rostningen
hydrat bildas.8 Det direkta beviset för att järn först
Sedan denna metod först beskrivits av mig år 1926
gjorde mig prof. O. Kröhnke vänligen uppmärksam därpå,
att han redan tidigare (1911) använt en sådan metod.
s Enligt nyare undersökningar: Fe(OH)2 (vitt); 2 FeO
-• Fe203 ■ 3 H20 (grönt) ; Fe304 • 2 H20 (svart) ; Fe203 ■ H20
(brunt). Mina tidigare uppgifter (Teknisk tidskrift, årg.
1926, avd. Kemi, s. 39) beträffande hydratens
sammansättning rättas härmed.
13 febr. 1937
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
