Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Förekomsten av en induktionstid, dvs. den vid
alla undersökta metaller — allt som allt åtta —
iakttagna företeelsen, att upplösningshastigheten först
stiger till ett maximum för att därefter åter avtaga,
allteftersom syran eller metallen eller båda
förbrukats, förklaras enklast därigenom, att utvecklingen
av lokalelementen, dvs. blottandet av föroreningarna,
så småningom stegras under upplösningen.
Metallens upplösningshastighet skall under i övrigt
lika förhållanden vara proportionell mot lösningens
ledningsförmåga. Detta är också kvantitativt
påvisat, varvid man dock måste taga hänsyn till att,
vid tillsats av t. e. alkalisalter, lösningen i närheten
av katoden har en tendens att bli alkalisk,
varigenom den drivande EMK och därigenom också q
(= upplösningshastighet) något minskas. En andra
katalytisk effekt är härigenom kvalitativt och
kvantitativt förklarad.
Hela lokalelementteorien kan sammanfattas i en
enkel, för galvaniska element gällande formel. Om q
betecknar den under en viss tid förbrukade mängden
metall, och a den av 1 ampere på samma tid upplösta
mängden metall så blir:
o = a.e.yc
där e den drivande EMK, % = lösningens elektriska
ledningsförmåga och C = anordningens
motstånds-kapacitet. a är bekant, e och x kunna beräknas ur
kända iakttagelser eller, om så skulle behövas,
bestämmas i förväg och endast C förblir obekant och är
också mycket svår att experimentellt bestämma. Jag
har dock teoretiskt kunnat härleda, att ju finare en
viss mängd katodmaterial är fördelat desto mindre
blir C och desto större blir q, vilket också
experimentellt bekräftats.4
Genom inflytandet av den drivande EMK och av
arten och fördelningen av föroreningarna förklaras,
att grafitrikt tackjärn löser sig i syror ungefär 100
gånger snabbare än elektrolyt järn, liksom även att
handelszink löser sig omkring 2 000 gånger snabbare
än elektrolytjärn. Vore diffusionen respektive
konvektionen utslagsgivande, skulle ju q i dessa tre
fall vara lika, liksom för övrigt för alla metaller
under för övrigt lika förhållanden.
Då strömstyrkan i kortslutna galvaniska element
påverkas av flera faktorer, blir dock saken i
verkligheten mera komplicerad, än man kanske kunde
antaga vid betraktande av ovanstående formel.
a och C äro oberoende av temperaturen, men e och
x ändras med temperaturen och kunna med stigande
temperatur såväl ökas som avtaga, varigenom det
faktum, att q med stigande temperatur kan avtaga0 —
ett ytterst sällsynt fall — förklaras.
Inflytandet av depolarisatorer (oxidationsmedel)
i lösningen förklaras därigenom att de förstora den
drivande EMK.
Om man föreställer sig en absolut ren metall, så
måste dess strävan att gå i lösning vara lika på alla
4 Palmær: Corrosion of Metals II, 122—128.
5 Först iakttaget av Aurén (Z. anorg. Chem., 27 [1901]
228) vid zinks upplösning i svaga svavelsyrelösningar. Fallet
var då enastående. Sedan dess har Bodenstein observerat
en minskning av g med stigande temperatur vid en
gasreaktion, nämligen vid bildningen av NO» ur NO och Oa (icke
vid den omvända reaktionen).
10
punkter av ytan. Men om en som katod tjänande
förorening fattas, utlöses icke denna strävan och
metallen kan icke lösa sig. Ett metastabilt tillstånd
förklaras härigenom.
Riktigheten av lokalelementteorien torde således
få anses bevisad. — Denna teori kan praktiskt taget
restlöst förklara korrosionen vid vanliga
temperaturer och det finns ingen märkbar plats för ett
parallellt förlöpande s. k. rent kemiskt angrepp.
Jag skulle vilja avsluta denna korta erinran om
den allmänna teorien0 med en hänvisning till, att
teknikens män i allmänhet alltid ha varit benägna att
betrakta metallernas korrosion som en effekt av
lokalelement, också långt innan detta kunde anses
bevisat. Och detta är enligt min mening i själva
verket att betrakta som ett starkt stöd för
lokalelementteorien, emedan teknikens män just äro de,
som äro bäst förtrogna med korrosionens
verkningar.
II. Lokalelenientteoriens giltighet för järnets
röstning.
Orsaken till att jag bemödat mig så mycket att
fastställa de lagar, som bestämma metallernas
upplösningshastighet i syror, var huvudsakligen den, att
jag var av den åsikten, att man därigenom också
måste finna de lagar, som behärska metallernas
korrosion vid vanlig temperatur i allmänhet och speciellt
det viktigaste fallet, järnets röstning. Den
omständigheten, att vid järnets röstning och vid korrosion
av ett antal andra metaller i fuktig luft
slutprodukterna äro svårlösliga föreningar, såsom hydrat och
karbonat, är nämligen uppenbarligen intet skäl för
att antaga, att dessa förlopp skulle lyda andra lagar.
Jag skulle vilja särskilt betona detta, emedan
alltjämt då och då den åsikten uttalas, att kanske andra
lagar gälla för järnets röstning än för järnets
upplösning i syror. I varje fall är det naturligtvis från
vetenskaplig synpunkt det enda riktiga att försöka
utsträcka en teori, vars brukbarhet bekräftats för
vissa problem, till besläktade uppgifter.
Innan jag går vidare, vill jag erinra om tvenne
erfarenhetsrön, vilka äro av grundläggande betydelse
för tydandet av rostningsförloppet. Dessa rön äro,
att järnet icke rostar märkbart varken i torr luft
eller vid frånvaron av syre. Av dessa fakta utgör
det första ett starkt stöd för lokalelementteorien.
under det att det andra förklaras genom denna teori.
Härtill återkommer jag.
Den apparat, som jag använt för att pröva om
också järnets röstning förlöper efter
lokalelementteorien och som jag också vill rekommendera för den
nedan beskrivna snabbprovningsmetoden, åtminstone
vid mera noggranna arbeten, visas å fig. 1.
Rostningshastigheten följes genom att mäta den
mängd syre, som under en viss tid förbrukas vid
rostningen. Sedan provstycket polerats och avfettats
fuktas det genom neddoppning i en viss vätska. Vi
ha använt destillerat vatten, 0,5 n NaCl-lösning, som
motsvarar havsvatten, och CaCl2-lösning av maximal
6 En äldre utförligare översikt finner man i Teknisk
tidskrift 1926, avd. Kemi, sid. 17 ff. En modernare utförligare
översikt har jag publicerat på svenska i fjärde nordiska
kemistkongressens förhandlingar i Oslo 1932 och en liknande
kommer snart att utges på tyska i Mendelejeffkongressens i
I^eningrad år 1934 förhandlingar.
13 febk. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
