Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
t. e. zink delvis beklädd med en hinna av zinkoxid
(hydrat). Då skulle denna hinna verka som katod,
varvid den naturligtvis själv måste reduceras till
metall. För det första skulle detta ju blott kunna pågå
tills zinkoxidföreningen vore reducerad, vilket skulle
representera ett mycket obetydligt angrepp eftersom
hinnorna, såsom B. framhåller, kunna vara ytterligt
tunna. För det andra skulle då zink på vissa ställen
av ytan oxideras till zinkoxid och samtidigt på andra
ställen zinkoxid reduceras till zink. Detta strider ju
uppenbarligen mot termodynamiken. Det är med andra
ord ett "förträffligt nonsens".
Rätta förhållandet är naturligtvis att oxidhinnan kan
tjänstgöra som katod endast i vissa fall t. e. — bland
mera allmänt använda metaller — då det gäller järn
och detta beror på följande. Ferrohydrat är den
första produkten vid röstning och avsätter sig så snart
vattnet eller den neutrala saltlösningen blivit mättad
därmed. Det oxideras sedan, först naturligtvis på ytan,
av tillkommande syre först till järnoxidoxidulhydrat
(grönt eller svart) och slutligen till järnoxidhydrat
(FeO • OH; rödbrunt). Det sistnämnda är ett kraftigt
depolarisationsmedel för väte, varav det reduceras
tillbaka till ferrohydrat. Det kan därför tjänstgöra som
katod i lokalelement. Järnets särställning i nu
berörda avseende beror således på att det under vid
korrosionen rådande förhållanden lätt kan uppträda
på två mättningsstadier.
Ett annat villkor för att en rostfläck kan
tjänstgöra som depolari&ator för väte och därigenom
befrämja röstningens fortskridande och sålunda till viss
grad minska rostens förmåga att, liksom en
färg-bestrykning, verka skyddande — så att man kan
karakterisera rosten såsom visserligen varande ett
rostskydd men ett ofullständigt sådant — är att rosten har
en elektrisk ledningsförmåga som är så pass stor att
lokalströmmarna kunna passera igenom den. Att sä
är fallet har nyligen uppvisats av Cohn i en på det
under min ledning stående korrosionslaboratoriet vid
Nobelinstitutet utförd undersökning.1 Även denna
egenskap saknas vid t. e. MgO, AI0O3, ZnO vid vanlig
temperatur. Dessa ämnen räknas ju till isolatorer,
och ännu mer deras hydrat.
En viktig fråga, som Brennert ej berör, är
orsaken till att järn är mera utsatt för korrosion än
t. e. Mg, Al och Zn, trots att dessa tre metaller äro
elektropositivare än järnet. Delvis beror ju detta pä
att rosten kan giva upphov till lokalelement, såsom
nyss omtalat, men härtill kommer, att de
alternerande bildningarna av järnoxid- och
järnoxidul-hydrat vid rostningen äro åtföljda av volymsändringar
— volymsökning i förra fallet och volymsminskning
i det senare. Härigenom befrämjas sprickbildning i
rostlagret, så att friska järnytor bildas och utsättas
för angrepp. Detta jämte grunddragen av teorien för
rostningen, baserad på lokalelement, har jag
framlagt för 11 år sedan i en avhandling i denna tidskrift,
vilken Brennert ej citerar.2 Härigenom förklaras
också varför t. e. Mn, Ni, Cu och Cr, som under vid
korrosionen uppträdande förhållanden endast
uppträda på ett mättningsstadium, äro mycket mindre
utsatta för korrosion än järn. Beträffande tenn, som
ju angripes obetydligt, trots att det uppträder både
2- och 4-värdigt, kan förklaringen härtill ligga däri,
att den slutliga korrosionsprodukten, stannihydrat,
såsom varande färglös är en isolator och därför ej
kan tjänstgöra som katod i ett lokalelement.
I avdelningen "Oxidhinnan som katodyta vid
korrosion i neutrala lösningar" söker förf. avgöra mellan
tre alternativ angående röstningens förlopp. Avdel-
1 Zeitschr. f. Elektrochemie 660 (1935).
2 Tekn. tidskrift, avd. Kemi 1926, s. 17 ff.
ningen med tillhörande försök är fullständigt onödig,
då det förut var klart att vid rostningen dels
lämpliga inblandade ämnen (vid järn i främsta rummet
grafit och cementit), dels rosten själv kan tjänstgöra
som katod. Förf:s alternativ 1 innebär att
"katod-ytan utgöres av inneslutningar belägna inuti
angreppet". Med den egendomliga lokaliseringen "inuti
angreppet" synes förf. avse den närmaste omgivningen
av ett som katod verksamt ämne. Detta alternativ
utesluter förf. på grund av ett försök utfört med
Cushman och Walkers "ferroxylreagens"
(ferrocyan-kalium -f fenolftalein). Härvid förbiser han, att detta
reagens av lätt begripliga skäl ej ger utslag då anod
och katod ligga helt nära varandra — men senare (jfr
nedan) framhåller han själv detta! X själva verket
är angrepp enligt alternativ 1, som förf. utesluter,
naturligtvis det starkaste. Jfr t. e. vad som säges
angående upplösning av aduceringsgods och tackjärn i
syror i min ovannämnda uppsats i denna tidskrift
1926 (fig. 6—12 med tillhörande text). Då förf.
synes älska dunkelheten, så antyder han ju ock, att
det ej är säkert att metallers angrepp av syror och
vid atmosfärisk korrosion lyda samma lagar. Men
jag måste beröva honom denna illusion även pä den
grund att ännu icke publicerade försök med
elektro-lytjärn och tackjärn vid korrosionslaboratoriet givit
vid handen att metallytan får i huvudsak samma
utseende sedan en och samma mängd järn bortfrätts,
vare sig det sker genom behandling med syra eller
genom röstning.
Att förf. kunnat draga sin felaktiga slutsats beror
kanske i huvudsak på att det icke är klart för honom
att motståndskapaciteten hos anordningen är en lika
viktig faktor som någon annan vid upplösning eller
annan korrosion av metaller (jfr min ovannämnda
avhandling i Tekn. tidskrift 1926; "Auflösung der
Metalle I—III (Zeitschr. f. physikal. Chemie
1901–06); "Corrosion of metals" I och II (1929 resp. 1931)
m. fi. av mina arbeten). Han omtalar (s. 3, sp. 2)
ett försök (nr 4), enligt vilket korrosionen på
järnanoden i ett galvaniskt element bestående av en
järnbit och ett platinableck skulle på en viss tid varit
dubbelt så stor som på ett isolerat järnbleck i samma
lösning och yttrar: "Inneslutningarna i järnytan
upptaga på sin höjd V10 % av hela ytan. Om den
kato-diska processen (depolarisationen) skulle ske endast
på denna del av ytan, skulle detta innebära, att
inne-slutningarnas förmåga att påskynda den katodiska
reaktionen skulle vara ca 1 000 gånger så stor som
platinans, vilket är orimligt. Även om man
förutsatte att inneslutningarna hava avsevärt starkare
förmåga än platina att depolarisera väte, skulle de
tydligen sakna praktisk betydelse som katodyta." Vid
uttalandet av denna häpnadsväckande slutledning
glömmer förf. att motståndet mellan katodpartiklarna
och angränsande delar av järnytan är mångfaldigt
mindre än motståndet mellan järnbiten och
platinablecket, vilket enligt förf:s fig. 4 varit ganska stort,
så att iakttagelsen icke är påfallande och icke på
något sätt motiverar förf:s slutsats (jfr härom t. e.
Corrosion of Metals II, avd. 9)! Förf. omtalar ej vad
för järn som använts i detta försök, så att hans
uppgift om huru stor del av järnytan som varit
upptagen av "inneslutningarna" undandrager sig varje
kontroll. Om det varit armcojärn, så är hans uppgift
kanske approximativt riktig. Vid tackjärn och
aduceringsgods äro däremot flera procent av järnytan
upptagna av katodsubstans (jfr Corrosion of Metals I, plate
III, och II, plate III). I detta sammanhang är det
kanske lämpligt att erbjuda förf. en tankeställare genom
att erinra om att grafitrikt tackjärn (nära 4 % C),
på jämförbart stadium av upplösningen, löser sig
i syror nära 100 gånger fortare än elektrolyt järn
46
12 juni 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
