Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
(<0,oi % C). Se t. e. Corrosion of Metals II, sid.
106—107.
Förf:s hinnor hava generellt den egenskapen, att
de stundom "förstöras" eller "genombrytas", stundom
"förstärkas" utan att förf. lyckas reda upp
förhållandena.
I nästföljande avdelning, "Oxidhinnan som
kontrollerande faktor för angreppets utbredning", berör förf.
Evans’ intressanta försök angående "ojämn luftning"
och yttrar därvid: "Man finner alltså det paradoxala
förhållandet, att ehuru korrosionen vanligen befordras
av syre uppstår det minsta angreppet där
syretillförseln är rikligast." Detta är så tämligen ett citat -—
ehuru något otydligt — ur ett arbete av mig
angående en snabbprovningsmetod vid
korrosionsundersök-ningar.i Då förf. utnyttjat detta, dock utan att
angiva källan, tycker jag han kunde kostat på sig att
även omnämna min där givna kvantitativa förklaring
av Evans’ försök.
I fig. 7 sid. 4 återgivas resultaten av försök med
olika järnsorter (utförda av förf.?). Förf. säger att
"materialen äro ordnade med avseende på halten av
inneslutningar, och som fig. 7 visar erhålles ett
tydligt samband mellan antalet angrepp och rikedom pä
inneslutningar." Varken "inneslutningarnas" natur
eller de relativa mängderna därav angivas! Försöken
torde i huvudsak helt enkelt visa effekten av olika
mängder kol i form av grafit eller cementit (0,02—
0,03 % kol som cementit i armcojärnet; 0,io % i
samma form i martin; automatjärn 0,1 (eventuellt
upp till 0,5) % kol och 0,1—0,2 % svavel;
aducerings-gods t. e. 1,7 % grafit; gjutjärn 3—4 % grafit).
Huvudorsaken till den olika rostningshastigheten hos
dessa järnsorter är i ali rimlighets namn de olika
kolhalterna (jämte möjligen svaveljärnet i
automatjärnet) och därmed följande olika antal lokalelement,
men ej "hinnorna", såsom ock framgår av de
omfattande undersökningar som under min ledning
utförts å dels elektrolytjärn dels grafitrikt tackjärn.2
Att ingå på en närmare diskussion av de av förf.
anförda försöken lönar sig icke, då de meddelade
uppgifterna äro så ofullständiga.
Förf. säger 1 denna avdelning (s. 5, spalt 2) om
rostningen: "Ej ens något absolut bindande bevis för
att förloppet är av elektrokemisk natur föreligger."
I mitt av honom citerade arbete3 torde detta
emellertid vara bevisat så starkt som något kan bevisas.
Förf. tyckes ej hava klart för sig, att man inom
naturvetenskapen ej gärna talar om "absolut bindande
bevis" utan räknar med större eller mindre
sannolikhet. Det finns ju emellertid alltjämt folk som
söka åstadkomma ett perpetuum mobile — och enligt
vad som förf. yttrat om sina "hinnor" hör han själv
till dem, som i sina resonemang ej låta störa sig av
termodynamiken.
Hans strax förut fällda yttrande, att det är svårare
att följa korrosionsförloppet, då metallytan angripes
jämnt, blir möjligen begripligt om han menar genom
enbart okulär besiktning. Annars är det ingen konst
att göra det t. e. enligt den av mig använda metoden.
Sedan talar han om svårigheten att fastställa vad
som är katod vid rostningen (därför att
ferroxylrea-genset ej duger då angreppspunkterna ligga tätt) och
talar t. o. m. om möjligheten att "slaggprodukter"
(som veterligen äro oledande) skulle kunna tjäna som
1 Korrosion u. Metallschutz 12, 144 (1936). Numera även
i Tekn. tidskrift, avd. Kemi 1937, sid. 18.
2 Se i nästföregående not anförda arbeten. Även mitt
föredrag "om järnets röstning", Nordiska Kemistmötets i
Oslo 1932 förhandlingar m. fi. Ännu opublicerat material,
som bestyrker det här sagda, föreligger i stor utsträckning.
s Korrosion u. Metallschutz 12, 139 (1936) ; numera även
i denna tidskrift för i år, avd. Kemi.
sådana. I detta fall accepterar han emellertid ej dessa,
men talar i stället om att den rena järnytan skulle
verka som katod, vilket är ungefär lika sinnrikt. Även
om "hinnor" talas här. Vad som tjänstgör som katod
har jag ovan berört; det är i allmänhet kol i form av
grafit eller cementit samt rosten själv.
Ä sid. 6, spalt 1 talar förf. om rostfritt stål resp.
krom och säger att krom "i praktiken" är överdraget
med en oxidhinna, som förhindrar den underliggande
metallens upplösning samt fortsätter: "Hinnorna giva
dem karaktären av ädla metaller, och elementverkan
kan därför uppstå mellan järnet och (egentligen
oxiäliinnorna på) dessa metaller." Men då är det ju
adjö med det rostfria stålets rostbeständighet!! Det
rostfria kromstålets egenskaper har jag sökt förklara
i ett arbete, vari det dels visas, att detta ej är
beständigare mot saltsyra än vanligt stål av samma
kolhalt — vilket överensstämmer med
lokalelementteo-riens fordringar — dels framhålles, att beständigheten
hos rostfritt stål gentemot korrosion i luften torde
bero på att kromen, som visserligen först angripes,
därvid hastigt överdrages med en skyddande
oxidhinna, dvs. lätt blir som man säger passivt, varefter
angreppet måste stoppa.1 Om kromen yttrar förf.
på ett ställe, att den är oädlare än järn ("har större
benägenhet än järnet att gå i lösning") och på ett
annat ställe tvärtom. Det första yttrandet är det
riktiga.
Åtskilligt mera skulle kunna vara att tillägga.
Betydelsen av överspänningen vid utfällning av väte för
de "katodiska egenskaperna" har han ej klar för sig
(s. 6, spalt 1 nedtill) lika litet som förloppet vid
vätes avskiljande på katoden ur en koksaltlösning osv.
Om jag nu emellertid ej ingår på flera av förf:s
misstag och tvetydiga uttryck, så är det dels därför,
att det är en ganska ledsam sysselsättning, dels
därför att jag befarar, att tidskriftens utrymme ej
tilllåter mycket mera. Jag hoppas emellertid, att vad
jag sagt skall övertyga läsaren om att, ifall han tycker
att ännu åtskilligt mera i uppsatsen är oklart och
dunkelt, så är det ej hans fel utan författarens.
Författaren tycker jag däremot kunde hava anledning
instämma i den amerikanskfödda hertiginnans sång i
"Gröna fracken": "Förstår du vad jag menar? Jay
förstår ej vad jag menar."
Wilh. Palmær.
Doktor Brennerts svar till professor Palmaer.
Genom välvilligt tillmötesgående från redaktionen har
jag blivit i tillfälle att taga del av prof. Palmærs inlägg
och ber med anledning därav få göra följande
kommentarer.
Fullkomligt oberoende av om de av mig framförda
teorierna äro riktiga eller icke, beklagar jag att prof. P.
ej begränsat sig till en rent saklig kritik utan jämväl
fallit för frestelsen av personliga angrepp. Jag avstår
självfallet från att ingå på ett bemötande av annat än
det rent sakliga innehållet i vad prof. P. yttrar och vill
då anföra:
De viktigare punkterna i min uppsats hava bestyrkts
med litteraturhänvisningar, bl. a. till Evans och hans
medarbetare. Trots detta tillskriver prof. P. mig äran
av dessa teorier. Det är emellertid icke så mycket mot
mina åsikter som prof. P. här vänder sig som fast mer
mot resultat, erhållna av internationellt erkända
vetenskapsmän inom korrosionsforskningens område (ehuru
dessas arbeten i vårt land hittills knappast vunnit det
beaktande de förtjäna). Påfallande är att prof. P. i sin
1 Korrosion u. Metallschutz 10, 181—190 (1934) ; på
svenska 1 Första svenska korrosionsskyddskonferensens
förhandlingar 1933.
12 juni 1937
47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
