Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väg och Vattenbyggnadskonst
byggnadsbyrån uträttat utomlands. Under perioden
ha nio större anläggningar utförts eller påbörjats.
Dessas sammanlagda effekt är 930 000 kW. De
största äro:
Nivå III i Ryssland ................. 90 000 kW
Svir II „ ................. 150 000 „
„ III „ ,, ................. 110 000 „
Chirchik „ ,, ................. 375 000 „
Kegums „ Lettland ................. 70 000 „
På projektstadiet äro tre stora anläggningar med
sammanlagt 665 000 kW. Mingechaur, som planeras
för 375 000 kW, skall även erhålla ett
reglerings-magasin med 15 m magasinshöjd och 9 000 mill. m3
magasin.
Jag vill slutligen frambära ett tack till
Vattenfallsstyrelsen, Vattenkraftföreningens sekreterare,
Elektricitetsverksföreningen och de företag, som
beredvilligt lämnat de uppgifter jag behövt för denna
krönika.
Om friktion och kohesion i lera.
Med anledning av civilingenjör W. Kjellmans
uppsats i Teknisk tidskrift, Väg- och vatten nr 6 1936,
rörande i rubriken angiven fråga anser jag mig böra
något närmare ingå på detta spörsmål.
Ingenjör K. framhåller — med anledning av mitt
uttalande i Väg- och vatten nr 5 1936 •— att
skärhållfastheten i lera skulle utgöra summan av kohesionen
och produkten av friktionskoefficienten och
normaltrycket, men att detta senare icke skulle utgöra hela
normaltrycket utan endast "netto"-normaltrycket.
Ja, redan i sin "Erdbaumechanik" 1925 framhöll
Terzaghi detta. Och tillämpas denna regel
konsekvent, så vill jag gärna medgiva att slutresultatet
kan bli användbart. För våra vanliga förhållanden
i lerterräng är det emellertid enligt min uppfattning
då endast att sätta nettonormaltrycket — 0, så blir
resultatet ur praktisk synpunkt riktigt. Men
till-lämpas detta i ovan angivna formel, så återstår ju
då endast kohesionen. Det är med utgångspunkt
från denna min uppfattning, som jag i anslutning till
den tidigare förda diskussionen i dessa spalter har
ansett mig böra varna för att vid stabilitetskalkyler,
avseende vår lerterräng, räkna med högre
belastning, än som enbart lerans kohesion kan berättiga
till.
I våra svenska lerterränger är en vattenhalt av
omkring 50 % — viktsprocent å totalsubstans —
icke ovanlig. Antager man en specifik vikt hos
torrsubstansen av 2,8 finner man, att detta motsvarar
en vattenhalt av nära 74 volymsprocent.
Mineralkornen i en sådan lera ’intaga sålunda icke stort mer
än fjärdedelen av hela lervolymen, resten är vatten.
Det är då naturligt att antaga, att mineralkornen
icke direkt beröra varandra utan att de i stället helt
omgivas av vattenhöljen, som skilja de enskilda
kornen från varandra. Detta har också framhållits
av skilda forskare på området. Vattenmolekylerna
hållas genom krafter, utgående från mineralkornens
yta, fixerade i bestämda lägen, och då attraktionen
avtager med avståndet från denna yta, komma de
vattenmolekyler, som befinna sig i de trängsta
mellanrummen mellan mineralpartiklarna, att bindas
fastare än de vattenmolekyler, som ligga längre ut
i porerna. En synnerligen klargörande utredning i
denna fråga har lämnats av doktor T. Brenner i hans
verk om "Mineraljordarnas fysikaliska egenskaper",
Helsingfors 1931. Till den uppfattning, han däruti
framlägger rörande detta spörsmål, kan jag i allt
väsentligt ansluta mig. Liknande synpunkter
anläggas av doktor G. Beskow vid hans utredningar av
tjälproblemet (Meddelande 48 från Statens
väginsti-tut) och av prof. V. M. Goldschmidt, Oslo, vid
undersökningar över lersediment. Lerans hållfasthet
dikteras därför enligt detta betraktelsesätt av de krafter,
varmed vattenmolekylerna mellan mineralpartiklarna
bindas till dessa, och det finns enligt min uppfattning
ingen anledning att för leror av ovan angiven
beskaffenhet införa begreppet friktion. (Se även Carl
Forssell: Jordtryck såsom ett elasticitetsfenomen,
hyllningsskrift tillägnad J. Gust. Rickert, 1917.)
Låtom oss innan vi gå vidare betrakta fig. 1 i ing.
K:s uppsats. Figuren avser att angiva
"skärhållfasthetens beroende av normaltrycket", varvid
skärhållfastheten skulle vara sammansatt av kohesion och
friktion. I det konkreta fall, figuren återger,
uppgår kohesionen till 0,2 kg/cm2. En så stor fasthet
— dubbelt så stor som den man vanligen finner i
våra lösare lerterränger här i landet — kan gärna
icke hava tillkommit utan att leran varit utsatt för
belastning (eller uttorkning) och kan säkerligen icke
sammanhöra med ett "nettonormaltryck" =0. I
detta sammanhang kan det vara av intresse att helt
kort erinra om förloppet vid en leras uppkomst. När
mineralkornen vid sedimentation i lugnt vatten nå
ned mot tidigare sedimenterade korn, påverkas de
Fig. 1. Skärhållfasthetens beroende av normaltrycket.
av ovan berörda molekylära krafter och inordnas så
att vattenhöljena kring partiklarna bli jämnast
möjligt fördelade, vilket också innebär att kohesionen i
skilda delar av massan blir så jämn som möjligt.
Hållfastheten i ett sådant översta skikt är säkerligen
mycket liten och växer — under förutsättning att
det fortfarande hålles under vatten — först genom
trycket från nytillkommande sediment. Att
hållfastheten då växer beror på att dessa senare skikt pressa
27 febr. 1937
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
