Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ut vatten — det mellan kornen sämst bundna — och
sålunda åstadkomma ett närmande mellan partiklarna
och därmed en fastare bindning av vattenmolekylerna
mellan dem. Principiellt har man alltså att göra
med precis samma hophållande krafter inom systemet
mineralkorn: vatten efter hoppressningen som före,
endast med den skillnaden att vattnet bundits fastare,
tack vare att kornen kommit närmare varandra.
Man kan på sätt och vis säga att lerans
hållfasthet är = vattnets i leran hållfasthet. Detta
förhållande belyses bl. a. av jämförelse mellan fastheten
hos leran i naturligt tillstånd och efter omrörning
och "lagring". Jag förutsätter därvid givetvis
oförändrad vattenhalt. Fastheten hos leran nedsattes
avsevärt genom omrörning, ofta till 1/10 (eller ännu
mycket lägre) av den naturliga. Genom "lagring"
av sådan omrörd lera (hermetiskt innesluten)
åter-vinnes en del av den genom omrörningen förlorade
fastheten, men leran återgår icke helt till den
ursprungliga fastheten. Detta finner sin naturliga
förklaring om man utgår från det ovan anförda. Genom
omrörningen kommer nämligen vattenhöljena kring
partiklarna att fördelas ojämnt, så att svaghetsskikt
inom massan uppkommer. Under "lagringen" sker
småningom en utjämning och leran ökar successivt
sin fasthet (se närmare John Olsson: Om
grundundersökningar vid våra järnvägar, Nordisk
järnbanetidskrift 1927). Men då partiklarna icke ha den
rörelsefrihet, som de hade vid sedimenteringen, kunna de
icke uppnå de tidigare, mera gynnsamma lägena och
fastheten kommer därför icke upp till den
ursprungliga.
Ovan anförda och andra liknande omständigheter
göra det enligt min uppfattning till en nödvändighet
att för leror av här ifrågavarande slag endast räkna
med kohesion. I min praktiska verksamhet har jag
heller icke funnit något fall, där de faktiska
förhållandena- vederlagt denna uppfattning.
Vid de geotekniska undersökningarna vid statens
järnvägar kommer den av ing. K. omnämnda
kon-apparaten till stor användning. Den konstruerades
på sin tid av Statens järnvägars geotekniska
kommission och är framför allt avsedd för provning av
kohesionen i lera. Ursprungligen sträckte sig våra
förväntningar endast så långt, att apparaten — som
baserar sig på uppmätning av intrycket i lerprovet
från en fallande kon av viss vikt och viss
spetsvinkel, sålunda något i stil med Brinells kulprov •—
skulle lämna mera tillförlitlig upplysning om
terrängens fasthet, än vad en vanlig borrning gör. Vid det
fortsatta provningsarbetet visade sig att apparaten,
som vi ha kallat intrycksapparat, inom vissa gränser
lämnade rätt goda relativvärden på lerans fasthet,
dvs. att man t. o. m. kunde approximativt uttrycka
fastheten i relativa tal. (För närmare redogörelse
härför hänvisas till S. J. geotekniska kommissions
slutbetänkande, tryckt 1922). Det torde vara
överflödigt, att här omnämna, att vi aldrig betraktat detta
provningsförfarande som en ur provningssynpunkt
fullt exakt och fullt uttömmande metod. Att
den trots detta kommit och fortfarande kommer
till stor användning beror framför allt på att,
samtidigt som den kan godtagas som en
approximativ metod, den arbetar synnerligen snabbt. Det
är nämligen att märka att man som regel från
varje plats, som skall geotekniskt utredas, är
tvungen att undersöka en mångfald jordprov.
Jordlagerförhållandena variera nämligen både i höjdled
och sidled. Man måste därför upptaga prov från
skilda djup i varje borrhål för att i detta få de olika
lagren tillräckligt representerade, samtidigt som
borrhålens antal måste vara så stort, att jordlagrens
variation i sidled blir fastställd. För att giva ett
begrepp om innebörden härav kan jag nämna att
under senare år cirka 3 000 jordprov i medeltal per
år undersökts för statens järnvägars geotekniska
utredningar. Det skulle icke leda till säkrare utan i
regel till betydligt mindre säker bedömning om man
underkastade ett fåtal prov en mycket ingående
undersökning och därvid gick miste om den mera
detaljerade bild av de varierande lagerförhållandena,
som en undersökning av tillräckligt många prov,
låt vara med en något mindre exakt metod, skulle
lämna.
Det är framför allt genom successivt insamlad
erfarenhet, som man småningom börjat få fram
sambandet mellan de relativa fasthetsvärden, som
bestämmas med intrycksapparaten och den skärhållfasthet,
som kan uttryckas i ton/m2. Vid inträffade skred i
skärningsslänter eller vid markförskjutningar till
följd av terrängens överbelastning verkställas
beräkningar av de påkänningar, som måste hava förelegat,
och dessa jämföras med de värden, som
intrycksapparaten uppvisar i avseende på de orörda
ledpartiernas fasthet. Samma gäller även beträffande jord
partier, som kunna antagas nätt och jämnt intaga
stabilt läge. I senare fallet ernås givetvis endast
minimivärden.
Det är nu betydligt över decenniet sedan vi ansågo
oss på den vägen hava kommit till ett någorlunda
pålitligt relationstal mellan det relativa
hållfasthets-talet (H3) och skärhållfastheten i ton/m2. Vi
ansågo oss nämligen ha fått fram att ett Hs = 40
ungefär svarar mot en skärhållfasthet (r) = 1 ton/m2.
Denna relation finna vi allt fortfarande — nu belagt
genom allt fler undersökta fall — approximativt vara
gällande att avse rena leror med en fasthet upp till
cirka Hä = 100, men att för högre fasthetevärden allt
högre reduktionstal måste tillgripas. (I själva verket
representeras sambandet även för sträckan under
Hs = 100 givetvis av en något krökt linje.)
Sedermera har detta bekräftats genom en omfattande
undersökning, som utförts av ingenjör Sv. Skaven
Haug vid de norska statsbanornas geotekniska
kontor, och för vilken han lämnat en redogörelse i Medd.
fra Norges statsbaner, nr 6, 1931. Han har verkställt
parallellbestämning för ett stort antal lerprov med
intrycksapparaten och med en av honom konstruerad
skärapparat samt fått fram en relationskurva, som
för ff3-värden mellan 0 och 100 nära ansluter sig till
de av oss tidigare funna värdena och som i övrigt
har ett förlopp, vilket i princip överensstämmer med
vad vi funnit framför allt från praktiska
belastningsfall i terrängen. Även ett ganska stort antal egna
laboratorieförsök peka i samma riktning. Vi ha dock
därvid huvudsakligen haft tillgång till jordprov,
upptagna med kolvborr, varför endast minimivärden
kunnat påräknas. Det förhåller sig nämligen så att
dessa prov kunna vara genomdragna av sprickor
eller svaghetsskikt, som vid intrycksprovet icke
behöva medföra någon missvisning men vid tryckprovet
kunna förorsaka alldeles för lågt värde. Detta är
22
27 febr. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
