Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
VÄG-ochVATTENBYGGNADSKONST
Redaktor: J. R. ALEX SODERGREN
INNEHÅLL: Anordningar för rening av avloppsvatten, av civilingenjör Eduard Kruse. — Metod för
förstärkning av stenfyllningar medelst komprimering, av civilingenjör Nils Johnson. — Notiser.
Anordningar för rening av avloppsvatten.
Av civilingenjör EDUARD KRUSE.
Vår hygieniska standard har inom de flesta
områden på senare tid avsevärt höjts, och man har
därför anledning att vänta sig stegrade krav även
beträffande våra sjöars och vattendrags skyddande
mot förorening genom avloppsvatten. Detta så
mycket mera som just införandet av vissa hygieniska
anordningar, såsom vattenklosetter m. m., i hög grad
ökar avloppsvattnets smutshalt. En överblick över
teknikens nuvarande ståndpunkt beträffande
rening av avloppsvatten torde därför vara av intresse.
För att erhålla en begränsning av det vidlyftiga
ämnet, inskränka vi oss till de låggradiga
reningsmetoderna jämte kemisk fällning. Sådana viktiga
kapitel som biologisk rening samt slammets
behandling komma alltså icke att behandlas i det
följande. Avsikten är icke att lämna en historik
eller att hemfalla åt teoretiska betraktelser utan
fastmer att giva en praktisk överblick över
metoder och hjälpmedel. Äldre metoder och apparater
medtagas i det följande i den mån de fortfarande
kunna anses äga effektivitet och ändamålsenlighet.
Beträffande nyheterna, vilka särskilt i fråga om de
maskinella hjälpmedlen icke äro så få, är ett
bedömande ganska vanskligt, men detta bör ju icke
hindra, att de upptagas till granskning.
i. Föroreningar i avloppsvatten samt reningseffekt
vid olika metoder.
Föroreningar i vanligt avloppsvatten äro dels
uppslammade, dels lösta. I senare fallet förekomma de
antingen i äkta eller i kolloidal lösning. De
uppslammade ämnena äro dels sjunkande eller
avsätt-bara, dels svävande. Som ett praktiskt mått på
mängden avsättbara ämnen användes den mängd i
cm3, som på två timmar avsättes i ett koniskt glas
av 1 liters rymd, ett s. k. Imhoffglas. En stor del
av de främmande ämnena i vattnet äro oorganiska
och böra därför icke betraktas som föroreningar.
Bortsett från de estetiska olägenheterna genom större,
flytande föremål i avloppsvattnet, uppkommer den
största föroreningen i recipienten vanligtvis genom
de avsättbara ämnena. Dessa sjunka nämligen till
bottnen i närheten av utloppet och råka snart i
förruttnelse, varigenom vattnet förskämmes.
Reningsmetoder, enligt vilka en större eller mindre
del av de avsättbara föroreningarna avskiljas,
benämnas låggradiga. Till anordningar för låggradig
rening räknas först fingaller och silar; med dessa er-
hållas högst 10 à 15 % minskning av
föroreningarna. De äro därför till fyllest blott i sådana fall, där man
önskar befria vattnet från för ögat synliga, grövre
föroreningar. Något effektivt skydd mot recipientens
förskämning innebära de icke. Med sedimentering i
avsättningsbassänger eller emscherbrunnar kan ca 95
% av de avsättbara föroreningarna avskiljas;
reningsgraden, räknat på totalmängden föroreningar är
ungefär 40 %. Såsom i det föregående nämnts, äro
emellertid de kvarvarande, huvudsakligen lösta
föroreningarna i allmänhet mindre skadliga för
vattendraget, varför man i många fall är hjälpt med
enbart nyssnämnda reningsmetod. Så är emellertid icke
alltid förhållandet. Skola stora mängder
avloppsvatten utsläppas i ett mindre vattendrag eller i en
liten sjö, kan det bliva nödvändigt att underkasta
vattnet en mera höggradig rening. Man kan då
eventuellt använda sig av en förbättrad
sedimentering genom kemisk fällning. Därvid åstadkommer
man genom kemikalietillsättning en utflockning och
avsättning av de svävande och delvis även de
kolloidalt lösta ämnena. Reningsgraden uppgår till 60
à 75 % på totalmängden föroreningar. Önskar man
ännu högre reningsgrad, får man tillgripa någon
biologisk reningsmetod, varmed reningseffekter på
upp till 95 % kunna erhållas. Slutligen bör även
omnämnas filtrering av avloppsvattnet, som kan
användas i kombination med samtliga ovan
omnämnda metoder, med undantag för silning.
I det föregående har antytts de olika
huvudprinciperna, enligt vilka rening kan verkställas. I
fortsättningen skall här något närmare beskrivas de
olika reningsanordningarna med de inskränkningar,
som omnämnts i inledningen. Vi skola därvid även
uppehålla oss vid’ sådana för själva reningsgraden
mindre betydande, men för driften icke mindre
viktiga anläggningsdelar såsom galler, sandfångare
m. m. De olika delarna beskrivas i stort sett i den
ordning, de passeras av vattnet i en normalt
anordnad reningsanläggning.
ii. Anordningar för låggradig rening.
A. Galler.
Galler tjänstgöra huvudsakligen som ett skydd för
övriga anläggningsdelar, i det de avskilja grövre
föremål, som eljest kunde sätta igen ledningar m. m.
Fria öppningarnas storlek bestämmes av anläggning-
27 nov. 1937. häfte 11
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
