Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
VÄG-OCH VATTENBYGGNADSKONST
redaktör: j. R. ALEX SÖDERGREN
INNEHÅLL: Om proportionering av betong, av civilingenjör A. Birger C. Dahlberg. — Metod för beräkning av
vattenprofiler, av civilingenjör Sven Otto Platzer. ■— Modellförsök för bestämning av avbördningsmängden genom
ett sidomunstycke på en ledning, av civilingenjörerna B. Hultin och E. Kruse. — Notiser.
Om proportionering av betong
och andra liknande massor.
Av civilingeniör A. BIRGER C. DAHLBERG.
Bland alla de många med konst framställda
massor, som numera höra till vårt dagliga behov, intar
cementbetongen en synnerligen framskjuten plats.
Utan den hade många av vår kulturs förnämsta
byggnadsverk aldrig kunnat utföras och hela vårt
materiella liv skulle säkerligen tett sig åtskilligt fattigare.
Ett material av denna betydelse har givetvis mer
än något annat varit föremål för studium. Det är
i år jämnt 30 år sedan resultaten av det kanske allra
mest grundläggande forskningsarbetet på detta
område publicerades med William Fullers och Sanford
Thompsons: "The Laws of Proportioning Concrete."
Vad detta arbete under dessa år betytt, kan knappast
skattas i pengar. I stort sett tillämpas den s. k.
Fullerkurvan alltjämt. De justeringar, som vidtagits,
gälla ej dess principiella innebörd. Å andra sidan
har dess användningsområde betydligt utvidgats och
under ett nytt, mera magiskt namn, "idealkurvan",
har den fått något av en fysikalisk lag över sig.
Alltjämt rullar emellertid betongteknikens
utveckling vidare. Trots att huvudprinciperna i stort sett
äro desamma, har betongen av i dag ej mycket
gemensamt med den för en mansålder sedan.
Framför allt torde förändringarna få tillskrivas
förbättringar i bindemedlet, cementet, tillsamman
med bättre förståelse för den kemiska reaktionen
mellan cement och vatten. Liksom på så många
andra områden är det härvidlag Amerika som gått
i spetsen. Man har där haft att utföra byggnadsverk
med år från år alltmer jättelika dimensioner, vid
vilka hänsyn måst tagas till många omständigheter,
som vid mindre konstruktioner ej beaktats.
Resultatet härav är, att man nu ej längre har ett cement,
som kan användas överallt, utan 20, bland vilka
betongteknikern har att välja det för vart fall
lämpligaste med hänsyn till konstruktionstyp, arbetssätt,
stenmaterial och en mängd andra faktorer. Endast
härigenom har det varit möjligt att utan alltför
stora temperaturstegringar, krympspänningar etc. och
under oavbrutet arbete kunna placera in de enorma
mängder betong, som senare års jätteanläggningar
slukat.
Ännu är det emellertid långt kvar. Alltjämt
krossar man sten, som i sig själv liar en
tryckhållfasthet av t. e. 2 500 kg/cm2 för att tillverka en be-
tong med en tryckhållfasthet av kanske 250 kg/cm2
å vilken man tillåter en tryckpåkänning av säg
50 kg/cm2. Tryckhållfasthetstalen äro visserligen icke
hänförda till lika stora provkroppar (stenen skulle
visa ca 2 000 kg/cm2 vid provning i
betongkubstor-lek), men det säger dock en hel del, att den tillåtna
tryckhållfastheten icke uppgår till 3 % av den
hållfasthet man har, och i många fall fordrar, av den
sten, man använder till makadam och sparsten. Hur
långt man kan komma i strävandet att efterbilda
den naturliga stenen är givetvis svårt att säga, men
det förefaller icke orimligt, att man en gång kommer
att på betong uppnå tryckhållfastheter efter 28 dygn
och normal kubstorlek av storleken 1600—2 000
■kg/cm2.
Möjligheterna att tillverka god betong voro
givetvis förr helt andra än vad de äro i dag. På Fuller
och Thompsons tid var handblandning ännu det
normala, krossarnas arbete kunde snarare karakteriseras
som ett "sönderkrossande" av sten än som
"tillverkning av makadam", vilket nu kan ske
åtminstone i vissa specialkrossar, och
sorteringsanordning-arna voro ytterst primitiva. Det gällde att
sammansätta betong av det material, som fanns direkt i
grustagen, och graderingskurvorna stämde mycket väl
överens med motsvarande för det material, som
krossen utan uppdelning levererade (jfr senare
uttalanden i samma riktning av Nycander i Betong 1919
och Herrmann 1932). Man var angelägen om att
kunna uttrycka allt, som rörde betong, i möjligast
enkla formler, en önskan, som alltjämt synes bestå.
Fråga är, om ej denna tendens oavsiktligt fördröjt
utvecklingen, i det att många försök överhuvud icke
kommit ifråga, därför att de legat alltför långt
utanför den kurva eller ekvation, som man medvetet eller
omedvetet eftersträvade. Otaliga äro de formler,
som uppbyggts på de tre storheterna cement, sand
och sten. Man kan med skäl fråga sig, hur
utvecklingen hade gestaltat sig, om man icke alis hade haft
någon uppdelning av stenmaterialet i sand och sten,
alltså blott två variabler, cement och sten, eller om
det hade funnits ett större antal begrepp än två
avseende stenmaterialets principiella uppdelning, alla
givetvis med samma styrka i det allmänna
medvetandet? Gränsen mellan sand och sten ligger vid
25 sept. 1937. häfte 9
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
