Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk ^Tidskrift
4, 5, 6 eller 7 mm, olika för olika länder, under det
att 2 mm är gränsen inom andra områden. Alla
kurvor äro kontinuerliga, dvs.
kornsammansättningen innehåller alla storlekar. Var en
diskontinuerlig kurva otänkbar?
Det är icke utan intresse att nu gå tillbaka till de
äldsta och grundläggande undersökningarna, att
studera pionjärernas uttalanden och jämföra dem med
vad andra framstående forskare senare framhållit,
speciellt i sådana avseenden, där förutsättningarna
för erhållande av en god betong nu väsentligt
ändrats.
Fransmannen Feret publicerade sina
undersökningar 1892. De avsågo endast bruk av cement och
sand, men han uppdelade den använda sanden i tre
sorteringar, fin, medium och grov. Mycket kunde
vara att säga om denna uppdelning och de resultat
den ledde till, men det räcker här att konstatera,
att redan Feret bl. a. kom till det resultatet, att man
för erhållande av största möjliga täthet skulle
använda en sand innehållande enbart fina och grova
korn, dvs. med uteslutande av de medelstora kornen.
Eftersom den valda största storleken, i detta fall sten,
som passerar 5 mm runda hål, icke har någon absolut
betydelse, kan man säga, att redan Feret’s
undersökningar generellt pekar mot en diskontinuitet i
sammansättningen av stenmaterial till bruk och
betong.
Amerikanaren Fuller och hans medhjälpare utförde
sina undersökningar åren 1901—1904. Redan de
första försöken visade, att största hållfasthet erhölls
samtidigt med största möjliga täthet (volymvikt).
Rörande tätheten utvecklade de följande resonemang:
"Det faktum, att den tätaste blandningen erhålles med
partiklar av olika storlek, är så uppenbart, att det
ej behöver bevisas; den minsta tätheten och således
största hålrumsvolymen erhålles i en blandning med
alla korn av en och samma storlek. Den minsta
hålrumsvolymen erhålles i en blandning så graderad,
att hålrummen i varje stensortering äro fyllda med
de största partiklar, som kunna få rum i den."
Största hållfasthet skulle sålunda erhållas genom
användning av största möjliga mängd sten i förhållande
till sanden, vilket de bl. a. visade med följande
undersökningsresultat.
Viktsproportion
cement: sten
Viktsproportioner
cement: sand:
makadam
Tryckhållfasthet
Ib per sq in.
1:6 1:1:5 504
1:6 1:2:4 439
1:6 1:3:3 355
1:6 1:4:2 210
1:6 1:6:0 93
Förhållandet mellan cement och sand pius
makadam var som synes bela tiden detsamma, men
hållfastheten varierade från 93 till 504.
För de vidare försöken uppdelades stenmaterialet
i 21 sorteringar från 3 till 0,0027 tum. Dessa
sorteringar blandades därefter enligt mer än 400 olika
graderingar, alla med 10 % cement samt vatten.
Några försök med uteslutning av någon eller några
storlekar i enlighet med Feret’s resultat synes icke
ha blivit gjorda. Det bästa resultatet erhölls med
en gradering av makadamen enligt en rät linje, dvs.
med alla storlekarna representerade i lika stora
mängder. Varje kurva ovanför denna räta linje
visade minskad täthet och hållfasthet, vilket ansågs
indicera, att makadamen i vart fall ej fick ha
överskott av medelstora korn. Använde man makadam
av en enda storlek fick man emellertid praktiskt
taget samma resultat, som om alla storlekar funnos
med.
Under försöken blev det känt, att man inom
asfaltbeläggningstekniken funnit, att den största tätheten
vid blandning av graderad sten med bitumen erhölls
med en makadam så sammansatt, att 50 % utgjordes
av stenar av en och samma storlek, nämligen av den
största storleken. Försök gjordes därför även med
dylik blandning. Denna blandning blev tätare än
de med likformigt graderat stenmaterial, men
blandningen föll ej de försökande i smaken. De
rekommenderade emellertid, att försök efter denna linje
senare borde komma till utförande, men uppslaget
synes sedan hava blivit glömt. Intresset gällde
alltför mycket sammansättning enligt matematiskt lätt
uttryckbara kurvor, en ellips och dess tangent eller
dylikt.
1 den efterföljande diskussionen framdrog och
underströk emellertid Feret det resultat i de Fullerska
undersökningarna, som visade, att makadam av
ens-artad storlek gav åtminstone samma täthet som
likformigt graderad makadam. Enligt hans åsikt visade
detta, att de uppställda formlerna ej voro definitiva
nog utan borde ersättas av någon annan.
Tiden gick emellertid och varken Fullers eller
Feret’s anvisningar i antydd riktning synes ha blivit
fullföljda. Intresset knöt sig till frågan om
vikts-eller volymsproportioner, beräkningsmetoder och
ut-föringsformer. Tio år senare kom förhållandet mellan
vatten och cement i förgrunden. Vattencementtalet
blev ett nytt begrepp, som visade hän på den
kemiska reaktionen mellan vatten och cement och
vikten av att ej överskott av vatten kom till
användning.
Dessa undersökningar utfördes av prof. Abrams
vid Lewis Institute i Chicago, som även utarbetade
ett nytt sätt att proportionera betong, med vars hjälp
man (med iakttagande av en massa biomständigheter)
kunde på förhand bestämma betongens
tryckhållfasthet. För stenmaterialets karakterisering införde han
ett nytt begrepp, finhetsmodulen, representerad av
ytan mellan sållningskurvan och 100 % abskissan,
om kurvan uppritats i logaritmisk skala. Då
emellertid ett oändligt antal kurvor kunna uppritas
innestängande samma yta mot 100 % abskissan, skulle
man sålunda kunna få en och samma hållfasthet, t. e.
den högsta möjliga, för ett mycket stort antal olika
graderingar på stenmaterialet. De utförda proven
representera emellertid stensammansättningar med
relativt måttliga avvikelser inbördes, men de visa,
att mycket små variationer i vattenhalten hade större
inverkan på betongens godhet än betydligt större
förändringar av annat slag. Men även om man
utnyttjat vattencementförhållandet till 100 % finnes
det säkerligen fortfarande anledning att utnyttja
även andra omständigheter, som kunde förbättra
betongen.
Sporadiskt framkommo också alltjämt nya förslag
i riktning mot diskontinuerlig sammansättningskurva.
Prof. McNeilly vid Vanderbilt University t. e. utförde
försök som visade, att den bästa sanden bestod av
47 % (inklusive cement) från det finaste till det som
98
25 sept. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
