Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Telefonväsendets utveckling i Sverige, särskilt under senaste decenniet, av H. Adolf Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Detta förmånliga utgångsläge har tillsammans med
andra omständigheter i Sverige skapat gynnsamma
förutsättningar för låga telefontaxor. Jag syftar här
bland annat på det förhållandet, att telefonväsendet
hos oss genom tidigt vunnen enhetlig organisation
kunde från början skörda frukterna av vad jag skulle
vilja kalla rationell stordrift. Materielen t. e. kunde
standardiseras och tillverkas eller inköpas i
jämförelsevis stor skala, egna konstruktioner kunde
utföras och sättas i fabrikation. Redan från början hade
telegrafverket tillgodogjort sig Lars Magnus
Ericssons goda apparatkonstruktioner, men verket har
sedermera också genom egna konstruktioner och genom
fabrikation vid egen verkstad av telefonmateriel
tillförsäkrat sig kontroll över prissättningen å den för
verksamheten erforderliga materielen. Detta
förhållande har med visshet varit och är allt fortfarande
av mycket stor betydelse. Märkligt nog är Sverige
det hart när enda land, där fabrikation av någon
betydenhet vid egna verkstäder är förknippad med
driften.
Även andra omständigheter, såsom en tidigt
genomförd rationalisering av telefonexpeditionen samt
ett målmedvetet utnyttjande av de möjligheter, som
utvecklingen icke minst på det tekniska området ställt
till förfogande, ha naturligen medverkat till att
möjliggöra våra nuvarande låga telefontaxor. Ty till sist
är det dock enligt min bestämda mening våra billiga
avgifter — genom vilka telefonen kommit inom
räckhåll för breda lager av vårt folk — som utgöra den
tyngst vägande förklaringen till telefonens starka
spridning och utnyttjande här i landet.
Ha vi då verkligen så billiga telefonavgifter i
Sverige? Jag har redan så många gånger påstått det, att
Ni kanske tro att jag på modernt propagandasätt
söker, genom att ofta upprepa det, hos Er ingjuta en
uppfattning därom, som icke svarar mot verkliga
förhållandet! Många av mina åhörare lära emellertid
själva genom vistelse i utlandet ha varit i tillfälle att
göra sina iakttagelser och jämförelser därutinnan.
Men kanske är det ändå icke ur vägen, att jag
nämner några belysande siffror, hämtade från andra
länder. Det torde nämligen icke finnas något annat sätt
att ådagalägga saken än att anställa jämförelser med
andra länders avgifter, ty ingen lär väl kunna
rättvist värdesätta de tjänster och besparingar i utgifter,
som telefonen bereder honom eller hans företag.
Nåväl, ett vanligt telefonabonnemang med rätt att
utväxla 1 200 samtal om året kostar för närvarande i
Stockholm och vissa andra större städer 80 kronor
om året, i det övriga landet 70 kronor. Motsvarande
abonnemang skulle kosta — evalverat i svenska
kronor enligt gällande kurser —: i Köpenhamn 104
kronor, i Brüssel 105 kronor, i Paris 161 kronor, i Oslo
164 kronor, i Birmingham 170 kronor, i Amsterdam
179 kronor, i Zürich 193 kronor, i Hamburg 202
kronor, i Buffalo 235 kronor. Denna axplockning må
vara nog, men jag kan försäkra att, om man går
vidare med sin undersökning hela världen över och
beträffande skilda slag av abonnemang, så visar det sig
att de svenska abonnemangsavgifterna praktiskt
taget alltid ligga lägst, ja mycket lägre än andra
länders; undantag givs endast i fråga om abonnemang,
som äro förknippade t. e. med obehaget av att flera
abonnenter skola dela gemensam ledning, såsom
man kan finna i Köpenhamn.
Ser man därefter på avgifterna för rikssamtal, så
möter samma förhållande. En detaljerad jämförelse
visar, att de svenska rikssamtalsavgifterna på så gott
som alla avstånd ligga under andra länders,
undantagandes Finland, där man dock ännu icke helt nått
fram till vad vi kalla "ett ordnat telefonväsende",
och möjligen Frankrike, där den senaste tidens
francdevalvering kanske gör att på mycket korta avstånd
taxan kan vara lägre än hos oss. Där vi t. e. taga 30
öre för ett samtal, betingar man sig i andra länder
från 40 upp till 139 öre, där vi taga 50 öre för
samtalet, blir avgiften i andra länder 64 upp till 199 öre,
där vi begära 90 öre för ett samtal, får man i andra
länder betala upp till 377 öre osv. Om jag sedan
tilllägger att man efter den 1 juli i år kan för 1 krona
10 öre under dagen samt 70 öre under morgnar och
kvällar utväxla ett 3 minuters samtal mellan Malmö
och Kiruna — ett fågelvägsavstånd av 1 415
kilometer — under det att motsvarande samtal t. e. i
Förenta staterna skulle kosta 9 kronor 80 öre, ja, då kan
det bli begripligt att utländska telefonexperter, som
besökt oss, oförbehållsamt sagt, att de velat på ort
och ställe söka göra sig underkunniga om, hur det
kan vara möjligt att hålla så låga taxor och så hög
standard på telefonaläggningar och telefonexpedition
men ändå lämna statsverket ett vackert överskott på
det i företaget nedlagda kapitalet. Däremot måste
jämförelsen med andra länders taxor så där tämligen
stålsätta oss, då man vill angripa oss för att vi hålla
för höga avgifter. Naturligtvis finns det från vår
sida ingen önskan att hålla taxorna högre än
förhållandena kräva, men å andra sidan finns det folk, som
anse varje avgift — hur låg den är — ändock vara
onödigt hög. Ja, exempel finns på att man till och
med krävt hyra för den plats i lägenheten, som
telefonapparaten upptog, trots att det här gällde en
apparat, för vilken ingen abonnemangsavgift alls
utgick!
I den svenska taxesättningen finnas några särdrag,
som det kan vara skäl att omnämna. Så t. e. äro vi
ganska ensamma om den anordningen, som innebär
att abonnemangsavgiften ger rätt att utväxla ett visst
antal samtal icke endast med abonnenter vid samma
station utan också till abonnenter vid andra
stationer inom ett, tämligen vidsträckt s. k. taxeområde. I
flertalet andra länder är det så, att dylika samtal till
abonnenter vid andra stationer betraktas och taxeras
såsom rikssamtal, alltså beläggas med särskild
periodavgift. Detta förhållande verkar ju vid en
jämförelse avgjort till de svenska avgifternas förmån, i
synnerhet som de nämnda taxeområdena ha
betydande utsträckning. De ha nämligen från början
utformats med tanke på att en abonnent, var han än bor,
bör kunna telefonera till en huvudort utan att härför
behöva erlägga särskild samtalsavgift.
Telegrafverkets taxesättning bygger inte i varje
detalj på självbärighetsprincipen. Många avgifter
täcka icke de med den ifrågavarande prestationen
förbundna kostnaden, och vi ha hundratals stationer
och flera tusentals kilometer ledningar, som aldrig ha
förräntat sig och förmodligen aldrig komma att göra
det. Men anläggningarna ha tillkommit och
avgifterna bestämts för att gagna utvecklingen, sedd i stort.
Att de glest belägna boplatserna i Norrlands obygder
och i gränstrakter liksom skärgårdarnas utposter
genom telefontrådarna knutits samman med landet i öv-
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
