Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Telefonväsendets utveckling i Sverige, särskilt under senaste decenniet, av H. Adolf Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
fattande grad utnyttjad av det svenska folket, er.
apparat, som nu är spridd i tre kvarts mill. exemplar
över allt Sveriges land, från Kummavuopio längst i
norr till Östratorp i söder, från Väderöarnas fyrplats i
väster till Svenska Högarna i öster. Men så kan
verkligheten visa sig överträffa de mest sangviniska
förhoppningar!
Sverige är det, relativt folkmängden, telefonrikaste
landet i Europa och torde numera stå tillbaka endast
för Amerikas Förenta Stater. Vi räknade vid
årsskiftet 740 000 telefonapparater i bruk i vårt land,
vilket motsvarar 118 apparater per 1 000 invånare
eller ungefär en apparat på var 8:e svensk.
Telefontätheten i städerna är 208 apparater per 1 000
invånare, på landsbygden 64. Av de skilda städerna
kommer, såsom naturligt är, Stockholm främst med
361 apparater per 1 000 innebyggare i de inre
stadsdelarna, en siffra som är överträffad endast på två
håll i världen: Washington och San Francisco. När
om några veckor den stora Norrstationen i Stockholm
öppnas för drift, komma omkring 39 % av alla
telefoner i landet att vara anslutna till automatiska
stationer, medan återstoden tills vidare är manuellt
betjänad. I denna krets behöver jag icke framhålla
de stora fördelar, som automatiseringen av
telefonnäten medför, men kanske kan det vara skäl att
nämna, att det inom de största stationsområdena icke
skulle varit ekonomiskt möjligt att tillhandahålla
telefon till ens tillnärmelsevis nuvarande låga priser,
om vi icke i tid gått över till automatisk drift. Att
vi ändock gått försiktigt fram med automatiseringens
genomförande — flera andra länder ha avsevärt
större procent av sina abonnenter i automatiserade
nät än vi — beror på att vi icke velat rasera en
manuell station förrän dess kapacitet närmat sig slutet
eller den börjat bli av ålder försliten. Ett annat
förfarande skulle innebära ett slöseri, som icke läte
försvara sig ens av termen "för kunderna är endast
det bästa gott nog". Automatiseringen går
emellertid fram efter sorgfälligt övervägda planer, och till
dess att den automatiska helt undanträngt den
manuellt betjänade samt blivit den allenahärskande
telefonen, få vi väl dra’s med att visst folk envisas med
att kalla telefonins mest fullkomnade produkt för
"petmoj" —■ en vidrig, dum och intetsägande glosa.
Jag måste emellertid ytterligare nämna några
siffror för att ge relief åt vad jag senare har att säga.
Antalet telefonstationer i riket är omkring 6 400, av
vilka dock cirka 900 utgöras av s. k. fristående
samtalsstationer, dvs. på mera öde trakter anordnade
stationer utan abonnenter men med för allmänhetens
betjänande uppsatta telefonapparater. Det
utväxlades under förra året mer än 1 milliard telefonsamtal
i Sverige. Om man anslår varje samtal till
genomsnittligt 3 minuter — vilket som bekant torde vara
lågt räknat — blev det alltså under 1937 en
sammanlagd samtalstid av över tre tusen millioner minuter,
en tidrymd som motsvarar 6 tusen år. Det betyder
att man från varje telefonapparat telefonerat i 71
timmar under året och att — eftersom man måste
vara två om ett samtal — varje abonnent
genomsnittligt tillbringat mer än 140 timmar av året vid
telefonen. — Telefonledningarnas längd slutligen
motsvarar avståndet från jorden till månen — taget 8 gånger.
Med dessa siffror från det svenska telefonväsendet
av i dag har jag närmast velat illustrera verksamhe-
tens betydelse för samhället och för affärslivet. De
visa, att vi leva i ett i hög grad telefoniserat
samhälle, vars hela maskineri är avhängigt av telefonen
och av det sätt, på vilket den fungerar. Även andra
företeelser inom samhället äro givetvis minst lika
oumbärliga, men det säregna med telefondriften är
att en affärsmässigt skött, samhällsnödvändig
verksamhet helt koncentrerats under gemensam ledning
och att denna ligger i statens hand. Desto större
makt ligger det därför på, att denna verksamhet icke
utnyttjas såsom ett monopolföretag, vilket den icke
heller är, utan att den får arbeta såsom om den hade
konkurrenskraftiga företag vid sidan om sig. Det
innebär, att standarden hos anläggningar och
expedition måste hållas hög, att telefonens nyttjande ställer
sig billigt och att företaget åt sin ägare, staten,
lämnar fullt nöjaktig men icke oskälig avkastning på det
investerade kapitalet. Det skall ingå bland mina
uppgifter i afton att uppvisa, hurusom
telegrafverkets ledning sökt taga dessa teser såsom rättesnöre
vid handhavandet av det svenska telefonväsendet.
Man har många gånger, både här hemma och i
utlandet, undrat, varför telefonen fått en så
utomordentligt stor spridning och användning just i Sverige, och
det har också framförts en hel del förklaringar
härtill. Man har hänvisat till svenskens påtagliga
intresse för tekniska hjälpmedel och deras utnyttjande.
Man har framhållit, att i vårt land med dess stora
avstånd och relativt glesa bebyggelse telefonens
förmåga att "förkorta, förinta avstånden" — såsom
slagordet lyder — blir mera accentuerad än på många
andra håll, att vårt språk lämpar sig synnerligen väl
för telefonering osv.
Dessa förklaringar må nu gälla för vad de äro
värda. Det får emellertid icke förbises, att telefonen i
Sverige tack vare även andra lyckliga betingelser
från början fick mycket god vind i seglen och att
farten aldrig avstannat.
Det var enskild företagsamhet, representerad av
bolag och s. k. telefonföreningar, som drev fram de
första telefonanläggningarna i vårt land. Särskilt
telefonföreningarnas verksamhet blev av stor betydelse
för utvecklingen. De voro i allmänhet rent lokala
företeelser, och detta gjorde att verksamheten på
skilda håll kunde i detalj anpassas efter de lokala
behoven. Genom att abonnenterna själva i de flesta
fall voro delägare i telefonföretagen blev också
intresset mera levande, varjämte de personliga
anspråken i fråga om den tekniska utrustningen och
betjäningen på ett nyttigt sätt begränsades. Härigenom
skapades självfallet de bästa förutsättningar för låga
taxor och därmed också för en jämförelsevis stor
spridning av telefonen.
Även statens ingripande kom otvivelaktigt i ett för
den fortsatta utvecklingen lyckligt ögonblick. De
mångtaliga telefonnäten hade på 1890-talet, då
telegrafverket under sin driftige chef Erik Storckenfeldt
med verklig "smartness" uppköpte så gott som alla
enskilda telefonnät utom huvudstadsområdete, icke
nått den storlek var för sig, att sammanförandet av
dem till en enhet erbjöd telegrafverket större
svårigheter varken ur administrativ, ekonomisk eller
teknisk synpunkt. Vårt lands telefonnät kunde därför
redan på ett tidigt stadium och för relativt låg
kostnad planeras och utbyggas efter i tekniskt liksom i
trafikmässigt hänseende enhetliga normer.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
