Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Arkitektur - Svensk byggnadskonst under ett halvsekel, av Hakon Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arkitektur
Man har med visst fog dragit en parallell mellan
utvecklingen inom svensk litteratur från 80-tal till
90-tal och motsvarande i tiden något senare
utveckling inom arkitekturen. Realism och internationalism
efterträdas av romantik och nationalism.
Jämförelsen är emellertid endast delvis riktig. Brytningen
med den akademiska skolan har inom litteraturen
skett tidigare och mera fullständigt; realismen har
redan tilltvingat sig en maktställning, och i
reaktionen mot dess tyranni kommer romantiken att åter
närma sig den akademiska skolan. I
byggnadskonsten är däremot realismen ännu i sin begynnelse
akademisk, och när den nationellt historiska romantiken
framträder inom arkitekturen, vänder den därför sin
front mot akademismen. I detta avseende är
utvecklingslinjen i arkitekturen mera besläktad med
målarkonsten, där oppositionen behåller ledningen ännu
under 1900-talets första decennium, medan dess
realism endast fördjupas då motiven hämtas från det
egna landet.
På samma sätt blir för arkitekturen studiet av den
inhemska byggnadskonsten — hittills ringaktad och
nästan helt förbisedd — en verksamt bidragande
faktor även för en förnyelse av byggnadstekniken. Det
är i och för sig självfallet, att det egna landets
byggnadshistoria måste lämna det yppersta material för
studiet av en för vårt klimat och våra förhållanden
avpassad byggnadsteknik och byggnadsstil. Med
naturligt urval har tiden avskilt det bestående och
äkta från det falska och förgängliga; vad som
återstår har bevisat sin livsduglighet. Och eftersom
klimatet är tämligen konstant och folklynnet endast
långsamt förändras, så är det, som genom tiderna
blivit bestående, också för oss passande.
Enkla beprövade byggnadsmaterial och metoder,
enkla och hållfasta former komma åter till heders i
den nationella byggnadskonst, som först företrädes av
Westman, Östberg, Lallerstedt, Hahr m. fi. Värdet
av deras insats, som fört svensk byggnadskonst fram
till en uppmärksammad plats, kan knappast
överskattas. Ensidigheten hos denna nationella svenska
byggnadskonst är visserligen uppenbar, dess
avståndstagande från modern teknik är stundom
halsstarrigt, men just i denna målmedvetna ensidighet,
som är utmärkande både för genier och för stora
rörelser, ligger dess styrka. De lagar rörande
samband mellan konstruktion och form, mellan historia
och nutid, mellan klimat och byggnadsteknik, som
denna nationella renässans fört fram, äga ännu sin
giltighet och kunna icke utan våda överträdas. Det
vore en akt av upprörande otacksamhet att nu, sedan
denna nationella byggnadskonst i stort sett fått vika
för tidens utveckling, förneka dess grundläggande
insats.
En viss ensidighet även i de konstnärliga
uttrycksmedlen kännetecknade helt naturligt denna
arkitektur, kärvast och renast företrädd av Westman i hans
ypperliga mandomsverk. Behovet av rikare
uttrycksmedel gör sig därför med tiden åter gällande. Det
är ett konstnärligt behov, men det är också historiskt
betingat. Ett mera ingående studium av de
nationella förebilderna avslöjar spåren av den förgängliga
dekoration, som en gång givit de skenbart så kärva
byggnaderna deras ursprungliga glans. Och ett
djupare inträngande i historien visar, hur den säregna
skönheten hos dessa gamla byggnadsverk fötts genom
förmälningen av nordisk stränghet med sydländsk
skönhetslängtan — eller kanske rättare nordisk
längtan till sydländsk skönhet. Med genial inlevelse och
överflödande fantasi ger Östberg i sitt stadshusbygge
ännu en gång levande gestalt åt denna förening av
nordiskt och sydländskt, åt denna kraft parad med
prakt, som utmärkte den första storhetstidens
byggnader. Men därmed har han också tagit ett steg på
den väg, som ånyo leder tillbaka till en söndring
mellan form och teknik. Det är betecknande, att
Stockholms stadshus, den nationella arkitekturens
krona, också blivit dess sista betydande verk.
Under tiden har den materiella utvecklingen fört
fram i förgrunden uppgifter, vilka förut varit föga
beaktade. Bankerna taga arv efter privatpalatsen,
affärskontoren efter ämbetsverken. Bägge kräva en
förening av rationella och representativa egenskaper,
och det andra decenniets arkitektur i svenskt
nittonhundratal — tiden före och omkring världskriget —
präglas av sin strävan att på en gång tjäna
skönhetens gud och nyttans mammon. Den handlar i
detta avseende icke annorlunda än all annan samtida
arkitektur, och till dess heder kan sägas, att den
samvetsgrant strävat med sin uppgift.
Vid sidan av denna representativa och ofta i sitt
slag utmärkta byggnadskonst växer emellertid fram
en ny och förenklad form av stilarkitektur. Medan
den nationella epoken sänkte sina rötter ned i
Vasatid och Storhetstid, söker denna nyare
arkitekturrikt-ning sin näring ur det senare 1700-talet och
1800-talets första skede. Gustavianskt och klassicistiskt
äro dess inspirationskälla. I sina mer extrema
former blev denna nya klassicism en ny lek med "stilen".
Men då dess klassicism yttrar sig i klara, förenklade
lösningar av byggnadsuppgiften, i avkall på
dekorativa effekter varslar den oni en allvarlig strävan
att åter betona de väsentliga värdena i all
byggnadskonst. Det har icke heller varit utan sitt värde, att
denna övergångstid fäste uppmärksamheten på den
säreget ljusa trevnad och charm, vilken den
gustavianska tiden och den borgerliga klassicismen även
med mycket enkla medel förmådde ge inte minst åt
interiören.
Det vore oriktigt att avsluta detta försök till en
karaktärsteckning av den nationella epoken i modern
svensk arkitektur utan ett ord av erkänsla för den
inspiration, som den hämtat från broderlandet i söder
— Danmark. Detta lilla, av naturen rikt utrustade
land har haft förmånen att genom alla skiften bevara
en sällsamt sund och livsduglig egen tradition på alla
områden och inte minst inom byggnadskonsten. Från
Köpenhamns rådhus och ända fram till Aarhus
universitet har också dansk arkitektur med sin kloka
förening av tradition och nyskapande, sin jämna och
starka linje övat ett hälsosamt inflytande på den
svenska byggnadskonsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
