Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Mekanik - Mekaniken på gott och ont, av Nils Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
MEKANIK
Redaktör ! H. F. NORDSTRÖM
UTOIVtN AV WtNSKA TEKNOIOGf O P E NIN6CN
Mekaniken på gott och ont.
Av undervisningsrådet NILS FREDRIKSSON.
Det hände väl många gånger att urmänniskan
iakttog verkan av en fallande sten, innan hon kom
på idén att utnyttja denna verkan för att exempelvis
knäcka en hård nöt. Sen hon kommit så långt, att
hon avsiktligt tog stenen och dängde till nöten, så
att den sprack, hände det väl också att hon gjorde
samma manöver för att slå en mötande fiende,
människa eller djur. Ingen lär veta när människan sedan
fann på att förstärka slagverkan genom att sätta
stenen på skaft. Ej heller vet väl någon när hon
lärde sig att kasta stenen upp i ett träd för att få en
svåråtkomlig frukt att falla ned, eller att sedan
använda slunga för att kunna kasta stenen med större
fart. Detta var väl ej alldeles nytt, när den lille
David på så sätt lyckades dräpa jätten Goliath.
När gjorde människan den erfarenheten, att man
kunde bända med större kraft, om man tog en kraftig
käpp och stack den in under det föremål, man ville
rubba eller vrida runt? När kom hon underfund med
att det gick lättare att släpa en trästock eller baxa
en flat sten, om man anbragte något under, som den
kunde rulla på? Och när fann hon sedan upp att göra
rullarna till hjul? Allt detta veta vi ingenting om,
och det lär ej heller någonsin bli känt. Men vi veta,
att både det nu nämnda och mycket annat av
mekanisk art hade kommit till användning långt före
historisk tid. Och det synes uppenbart, att de för flera
tusen år sedan utförda byggnadsverk, vilkas
lämningar fylla oss med vördnad och beundran, icke
kunnat åstadkommas utan kraftiga mekaniska
hjälpmedel. Hurudana dessa voro är endast delvis
bekant, men redan 250 år före Kristus hade man
kommit så långt, att Archimedes kände flera av
mekanikens lagar och kunde ge dem matematisk form.
Mekanikens tillämpning fortgick väl alltjämt ej
blott i fredliga utan även i krigiska syften, men först
på 15—1600-talet gjordes mera betydande framsteg,
nämligen genom Lionardo da Vincis och Galileis
epokgörande arbeten. Jag skall icke uppehålla mig
vid de många, som sedan lämnat vetenskapliga eller
praktiska bidrag till mekanikens utveckling. Jag vill
endast erinra om Christopher Polhems talrika
mekaniska konstruktioner och om hans "mekaniska
alfabet", som i viss mån kom att bilda utgångspunkten
för vår tekniska högskola. Hans minne är ju också
bevarat inom Svenska teknologföreningen genom den
fond, som bär hans namn.
De största framgångarna inom den tillämpade
mekanikens område få väl anses vara vunna genom
naturkrafternas tillgodogörande för alstring av
mekanisk kraft. Redan tidigt togos strömdragen och
vinden till hjälp. Men det var först genom ångmaskinens
tillkomst, som mekanisk kraft ställdes till förfogande
i större utsträckning. Jag skall givetvis icke nu
upptaga tiden med att skildra allt vad detta kom att
betyda. Jag vill endast erinra om att ångmaskinen
inledde en industriell epok, som kom att
karakterisera hela 1800-talet och som sträcker sig in i vår tid.
Ångmaskinen skapade förutsättningen för
användningen av arbetsmaskiner i oanad omfattning; nya
kommunikationsmedel till lands och vatten icke att
förglömma. Direkt och indirekt framkallade
ångmaskinen även en mekanisk industri, som snart blev
en av de mest betydande. Denna åter gav upphov till
en mängd nya arbetsmaskiner och nya material, som
i sin ordning möjliggjorde nya konstruktioner, nya
maskiner och mekaniska hjälpmedel av de mest
skiftande slag.
För att icke bli för vidlyftig vill jag bortse från
• epokens tidigare skeden och begränsa mig till att
erinra om ett och annat rörande den maskintekniska
utvecklingen under de senaste 50 åren, den tid, som
vi ha särskild anledning att blicka tillbaka på idag.
Låt mig då börja med ångmaskinen själv. Ångan
och ångmaskinens verkningssätt hade länge varit
föremål för intensivt studium, och man hade redan
för 50 år sedan kommit till många värdefulla
resultat. För stora enheter voro kompound- eller
triple-maskiner förhärskande. Men ångtrycket var sällan
över 10, undantagsvis upp till 15 atö. Ångpannorna
voro mest av Cornwall- eller Lancashiretyp. Vissa
slag av tubpannor hade just kommit fram.
Omkring sekelskiftet började ångturbinerna
undantränga kolvmaskinerna. I Sverige byggas nu
ångturbiner i enheter på 70 000 hkr och mer.
Ångpannorna ha revolutionerats. De modernaste äro icke
alls några "pannor" utan generatorer, huvudsakligen
bestående av tuber i underliga sammanställningar
och med beundransvärd effekt. Ångtrycket har
stegrats till 20—30, 50—60, ja upp till 100—130 atö
ibland. För värmets tillgodogörande ha jämte den
tidigare vattenförvärmaren tillkommit överhettare
och luftförvärmare. För utjämning av
belastningsvariationer ha införts ångackumulatorer. Totala
verkningsgraden på ett ånggenerator-turbinaggregat är
nu fyra gånger så stor som på ett motsvarande
ång-panne- och kolvmaskinaggregat för 50 år sedan, dvs.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
