Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Försök till arbetsbeskrivning för det ideala avdelningssammanträdet, av E. Paul Wretlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
skäliga andelar och klokt begränsad tid. Skulle
ordföranden och ceremonimästaren icke vara överens,
avgör styrelsen.
2) Sammanträdet i egentlig mening.
Tidslängden för detta är beroende av bredden eller
effektiviteten (tankeinnehållet per tidsenhet). Denna
bör ägnas ytterlig omsorg. Ordföranden påvilar det
här att med alla tjänliga medel reglera
händelseförloppet både med acceleration och bromsning samt vid
behov genom stoppsignal, ajournering eller
avslutning.
Medlemmarna skola villigt medverka härtill med
aktiv och passiv tystnad och med klokt avvägt tal
ävensom i sällsynta fall med utrop sådana som "till
saken", "nästa talare", "bravo", "sitt ned".
Med aktiv tystnad menas att tiga i stället för illa
tala, och med passiv tystnad menas att tiga för att
låta andra tala.
Apropå tala: taltekniken är ett hjälpmedel även för
teknologer och bör beaktas, när nu sammanträdets
teknik dryftas. Ärendets vikt och vidlyftighet
förhindrar emellertid, att det behandlas i detta
sammanhang, men det synes med vissa mellanrum böra
återkomma på avdelningens program.
I anslutning till påpekandet här ovan att
sammanträdet skall vara givande och icke överbelasta
medlemmarnas tålamod må framhållas, att dessa båda
faktorer äro direkt proportionella; ju mera givande
sammanträde desto större tålamod hos deltagarna.
Men det finns gränser! Både ifråga om receptivitet
beträffande ärenden och ifråga om kroppskrafter.
Receptiviteten är störst, om endast ett ämne av
intresse avhandlas men detta sker något utförligt.
Detta medför behov av flera sammanträden, så att
de olika specialiteterna inom facket var och en får
sitt.
Kroppskrafterna äro bl. a. en funktion av tiden på
dagen, av tidslängden från sista måltiden, lokalens
temperatur och ventilation, av belysningen och av
sittplatserna.
Två timmars sammanträde får precis rum mellan
kl. 20 och 22, som är den sista lämpliga tidpunkten
för en lätt supé.
Avdelningens ordinarie lokaler ha goda
anordningar för reglering av temperatur och ventilation.
Stolar finnas där också, både många och vackra, men
de utgöra en god modell för obekvämhet; man kan
varken sova eller hålla sig vaken på dem.
Belysningen spelar en stor roll för vigören.
Belysningen bör under förevisning av ljusbilder icke vara
helt släckt, endast dämpad. De flesta ljusbilder äro
tydliga ändå. Ett dämpat ljus är vilsamt samt möjliggör
en bättre kontakt mellan föredragshållare och åhörare.
De sistnämnda somna alldeles för lätt i mörkret.
Föredragshållare, som visa bilder, böra känna till
dessa, så att de icke själva behöva studera dem under
förevisningen och därigenom tvingas att tala med
ryggen vänd åt åhörarna.
Som föredragshållare böra användas endast
lämpliga personer. Helst böra de tala och icke föreläsa
från manuskript. Framförallt skola de kunna sin sak
samt vidare höras. De böra icke använda fler ord än
nödigt. Se ovan talteknik.
Diskussionsinlägg skola vara hör- och njutbara för
samtliga närvarande. Om behövligt ingriper
ordföranden och hjälper talaren till rätta, så att alla kunna
höra, likaså om inlägget är för långt eller för
ointressant. Debattörer, som tala ofta och dåligt, böra
förvägras ordet. Samma sak må — för bättre
minnes skull — sägas två, men icke flera gånger.
Till sammanträdena hör även sällskaplig samvaro
under varierande former, konventionella eller mera
uppsluppna i lagom omväxling. I denna samvaro
disponeras tiden av ceremonimästaren, som nu står
för rusthållet, till
1) enskilda samtal,
2) korta tal, nyttiga och trevliga,
3) sång, musik och dramatiska framföranden,
4) allsång.
Allsången kommer sist, därför att den hittills varit
dålig. Allt som kan göras för att bättra denna bör
göras.
Tal avslutas nu vanligen med skål och leverop.
Det bör hellre ske på något annat sätt, eftersom det
eljest blir rätt enformigt. Likaledes blir det rätt
meningslöst, om det "högaktas" i tid och otid med
hyllningstal till höger och vänster.
3) Resultatet av ett avdelningssammanträde skall
vara ökade kunskaper och ökad livsglädje. Problem
bliva lösta eller anvisningar givas till nya
angreppspunkter. Medlemmarna lära känna sitt yrke ocli
sina kolleger och dessa ökade kunskaper skänka
tillfredsställelse och glädje.
Till sist några ord om sammanträdena under de
gångna åren.
Jag minnes avdelningens sammanträden sedan
omkring 30 år och finner för min del summan av det
arbete som presterats under dessa utgöra en
imponerande manifestation av arbete till gemensamt bästa.
Ovanstående opus kanske kan för andra som för
mig tjäna till ett stöd för minnet vid en blick
tillbaka, likaväl som (möjligen) för framtida handlande.
Jag erinrar mig således styrelsearbete i sällskap
med ett stort antal kamrater, jag erinrar mig
föredrag, diskussioner, fester och exkursioner och
samkväm, ofta med väckande tal och muntra, uppsluppna
upptåg och s. k. galenskaper, som tjäna många kloka
och förnuftiga ändamål. Jag tänker också med glädje
på framtiden, då allt detta skall fortleva i ännu
bättre form och med ännu nyttigare och mera
värdefullt innehåll.
Jag sammanfattar mina kommentarer med det
påståendet, att kamratlivet i vår avdelning av Svenska
teknologföreningen haft och har och kommer att få
en enastående betydelse för de svenska väg- och
vattenbyggarna och därmed även för deras yrkes
förkovran och utveckling.
Stockholm 1937 28/8.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
