Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 9 april 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
genom samtidigt utfärdade lagar för Österrikes och
rikets del. Seyss-Inquart erhöll ställningen av
riksståthållare för Österrike. Den tyska ordningen -—
bl. a. även judelagstiftningen — sattes i alla
tillämpliga delar omedelbart i kraft för det forna
österrikiska området. Omplaceringar och rensningar i
förvaltningen vidtogos snabbt, planmässigt och
hänsynslöst. Polisstyrkor och armé avlade trohetsed till
Hitler såsom även Österrikes ledare och statschef. På
ett par dagar var Österrikes "likriktning" med det
nationalsocialistiska Tyskland i allt väsentligt
genomförd.
Sannolikheten talar för att anslutningen motsvarar,
önskningarna hos det långt övervägande flertalet av
Österrikes befolkning. Det skedda kan emellertid i
varje fall ej göras ogjort. Den folkomröstning, som
utsatts till den 10 april, och som för övrigt kommer
att genomföras över hela det nya stortyska riket, får
endast till uppgift att bekräfta förändringen. Dess
utgång är given.
Den stora förskjutning av det europeiska läget, som
sålunda i ett slag förverkligats, har egentligen länge
varit emotsedd. Ända sedan Österrike genom S:t
Germain-freden 1919 slutligt berövades sina äldre
uppgifter som ett centralland för Donau-området, har
dess "oberoende" mera varit påtvunget av utlandet
än uppburet av folkets önskan. Nya försök att i
andra former återställa den gamla Donau-enheten ha
misslyckats eller förfuskats. Redan 1919 och 1920
uttalade sig Österrikes folk i de lokala
folkomröstningar som här och var anställdes med väldiga
majoriteter för anslutning till Tyska riket.
Förbundsrepublikens senare historia har i mycket varit tragisk, och
de ekonomiska möjligheterna alltid hårt beträngda.
Sannolikt har en långt övervägande önskan om
anslutning till riket alltid varit förhanden, och lika
litet som i fallet Saar 1935 (där majoriteten för
anslutning till riket vid en internationellt garanterad fri
omröstning betydligt översteg 90 %) finnes det
någon anledning att antaga någon väsentlig förändring
av detta läge på grund av den nationalsocialistiska
regimens upprättande i Tyskland, annat än hos
dennas svurna fiender, vilka emellertid numerärt sett ej
äro alltför överväldigande. Om Anschluss sålunda
förr eller senare var oundvikligt, torde man böra
betrakta det som en lycka att det genomförts utan inre
eller yttre blodsutgjutelse.
I ekonomiskt hänseende torde situationen för det
österrikiska folket komma att förbättras. Den tyska
industrien med sitt stora arbetsbehov är antagligen
väl i stånd att suga upp den österrikiska
arbetslösheten. Industrien i de österrikiska områdena kommer
förmodligen att snabbt rationaliseras. Tyska rikets
vinster äro ur ekonomisk synpunkt mindre
uppenbara. Livsmedelsförsörjningen i Stortyskland blir
icke underlättad. Råvarutillgången underlättas dock
framför allt i fråga om trä, men även något vad
järnmalm beträffar.
I fråga om sviterna i övrigt av Anschluss bör man
observera att Österrikes anslutning även betyder en
förstärkning av det sydtyska elementets tyngd i
riket — likaså av den katolska befolkningen.
De österrikiska prelaterna ha givit sitt stöd åt
Anschluss och uppmanat de trogna att rösta ja den 10
april. Vatikanen har däremot haft svårare att hålla
god min inför en utveckling som den säkert beklagar.
Omedelbart mest uppmärksammade äro emellertid
de strategiska och utrikespolitiska konsekvenserna.
Italien får Tyskland till omedelbar granne i Tyrolen
och vid Brenner. Mussolini har bringat axelpolitiken
detta offer, och Hitler har givit en ny högtidlig
garanti för Italiens nordgräns. En viss italiensk oro
är emellertid för handen — men accepterandet av
Anschluss har redan tidigare i Rom medvetet fattats
såsom det pris man måste betala för Tysklands stöd.
I sista hand är Italiens passiva hållning inför det
skedda en konsekvens av Frankrikes
ståndpunktstagande emot Italien under Abessinien-kriget och dess
deltagande i sanktionspolitiken — alltså för
Frankrikes del i viss mån en svit av folkfrontsideologiens
valsegrar.
I Paris rådde vid tidpunkten för Österrikes
införlivande en regeringskris. Händelserna följdes med
oro och beklämning. Hade engelskt stöd givits skulle
Frankrikes regering utan tvivel igångsatt en
allvarligt menad motaktion mot Anschluss. En dylik
ingick också i Mr. Edens planer, men efter hans fall ett
par veckor tidigare var varje sådan engelsk
medverkan utesluten. Frankrike måste därför finna sig i det
fullbordade faktum. Detta innebär kanske
Frankrikes hittills största diplomatiska nederlag sedan
världskriget.
I England utlöste händelserna i Österrike stark
indignation i vänsterkretsar, där man talade om
"erövring" och "övervåld". De pågående förhandlingarna
med Tyskland (varom mera nedan) avbrötos också,
och en formell protest avgavs i Berlin. Men det var
aldrig regeringen Chamberlain—Halifax’ avsikt att gå
längre än till denna platoniska åtgärd.
Den ödesdigraste innebörden har Anschluss
otvivelaktigt haft för Tjeckoslovakien. Dess strategiska
försvarsläge gentemot Tyska riket har genom
Österrikes inkorporering blivit nära nog hopplöst, och
landets möjlighet att fungera som en strategisk brygga
mellan Frankrike och Sovjetunionen har i hög grad
inskränkts. Därmed har måhända "bastionen
Böhmen" gått förlorad för den fransk-ryska
alliansen —• ett förhållande, som betyder en väsentlig
förändring av den strategiska positionen i Europa till
förmån för axeln Berlin—Rom.
Men även Tjeckoslovakiens inre läge har genom
det stortyska rikets bildande i högsta grad
förändrats. Sudettyskarnas autonomikrav har framförts
med fördubblad kraft. Motsvarande anspråk resas av
ungrare, polacker, rutener och även av slovakerna.
Den tjeckiska "nationalstatens" dagar äro nu
antagligen räknade. Den till föga mer än 50 % av
totalbefolkningen uppgående tjeckiska folkgruppen har
hittills under proklamerande av demokratiska
principer uppträtt som ett "herrefolk" mot alla de
nationella minoriteter, vilka på grund av västmakternas
seger i världskriget och S:t Germain och
Trianon-fredernas påbud tvångsinkorporerats i den
tjeckoslovakiska republiken. Inför Tysklands nya
makttillväxt kan detta tillstånd ej längre upprätthållas.
Förhandlingar om autonomikravens tillmötesgående ha
också redan upptagits. Avgörande härvidlag var den
brittiske premiärministerns efter
Anschluss-förverk-lingandet vid upprepade tillfällen avgivna förklaring
att England ej kunde åtaga sig någon extra garanti
för Tjeckoslovakiens integritet. Frågan är emellertid
om den nuvarande tjeckiska utrikespolitiken — dvs.
ig april 1938
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
