Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 9 april 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
anslutningen till den fransk-ryska militäralliansen —
kan upprätthållas efter autonomiens genomförande.
Det förefaller osannolikt. Därmed skulle den
tysk-italienska hegemonien över Central- och Osteuropa
icke längre möta några hinder.
Om någon absolut hegemoni för axeln Berlin—Rom
kan det dock icke bli tal, och detta framför allt
därför att Polen under marskalk Smigly-Rydz’ och
utrikesminister Becks ledning med framgång företräder
en politik, som avser att bilda en östeuropeisk
maktgrupp av’ sådant omfång och med sådana
maktresurser, att det blir i stånd att uppbära en egen
oberoende trygghetspolitik. Denna grupp är visserligen
välvilligt inställd mot Tyskland och vänder definitivt
sin spets mot Ryssland men kan icke därför betraktas
som en tysk vasallkombination. Dess kärna är det
välrustade, växande och politiskt skickligt ledda
polska riket. Men Rumänien samt numera även de tre
små ostbaltiska staterna böra räknas till samma
grupp.
Detta läge har dock först nu inträtt, i det att
Polen genom en maktpolitisk aktion mot Litauen —
vilket hittills diplomatiskt sett kunnat betecknas som
en rysk vasallstat — tvungit detta land att bryta
denna förbindelse och återupptaga de normala
diplomatiska och ekonomiska relationer med den polske
grannen, vilka varit avbrutna ända sedan tvisten om
Wilno-området från åren 1919—23. Folkrättsligt har
denna tvist varit avgjord sedan sistnämnda år, men
Litauen har vägrat att böja sig härför, hållit sin gräns
mot Polen avspärrad och betraktat Ryssland som sin
skyddsherre. Den ekonomiska utvecklingen i de
ostbaltiska länderna har blivit i hög grad lidande på
detta förhållande — mest för Litauen självt — men
intet har hittills kunnat förmå de styrande i Kaunas
att avstå från sin protestattityd. I samband med
Anschluss-krisen begagnade emellertid Polen den
gynnsamma situationen till att med ultimatum-hot och
under hopande av truppmassor vid gränsen tvinga
den litauiska regeringen att öppna gränsen samt
inleda normala förbindelser med Polen. Litauens
eftergift satt hårt åt och kom ej förrän det visat sig att
ingen hjälp var att påräkna från något håll — ens
från Ryssland. Denna utgång av den polsk-litauiska
krisen är betydelsefull även i vidare mening. En
rysk alliansförbindelse fram mot Östersjön har
sprängts, och Polen intager nu en obestritt politiskt
ledande ställning från Svarta havet till Finska viken.
Det är icke uteslutet att linjen kan förlängas och att
det gamla randstatsblockprojektet från 1922—23
ånyo kan bli aktuellt. I varje fall bör den
polsk-rumänska defensivalliansen i östeuropeisk politik
numera anses ha trätt i stället för den lilla ententen,
som ej längre kan betraktas som en reell politisk
faktor.
Utvecklingen i Rumänien har under de senaste
månaderna erbjudit ett mycket stort intresse. Efter
parlamentsval i december, vilka uppvisade stor
framgång för de fascistiska grupperna men i övrigt icke
gåvo någon parlamentariskt manövrerbar situation,
bildades på kung Carols initiativ under chefskap av
Goga en auktoritär, nationalsocialistiskt orienterad,
antisemitisk regering. Denna fick visserligen sedan,
i februari, vika för en kunglig samlingsregering under
patriarken Christeas nominella ledning. Men detta
var endast ett övergångsarrangemang. I mars antogs
efter folkomröstning en ny auktoritär författning, där
maktens tyngdpunkt ligger i konungens hand.
Rumänien har — liksom tidigare Jugoslavien — inträtt
i en period av kunglig diktatur. Dess
utrikespolitiska orientering har förskjutits mot axeln Berlin—Rom
— dock utan helt uppgivande av handlingsfriheten.
Den franska folkfronten har under det gångna
kvartalet endast med yttersta svårighet kunnat
hållas samman. Ministären Chautemps rekonstruerades
i januari i borgerlig riktning och under tydliga
strävanden att frigöra sig från beroendet av
kommunisterna. Under krigsministern Daladiers energiska
ledning genomfördes vidare kraftiga
försvarsförbättringar. Hela försvarsorganisationen ställdes bl. a.
under enhetlig ledning med general Gamelin som
chef för den nya nationella försvarsstaben. De
finansiella svårigheterna blevo emellertid allt större, och
den sociala oron upphörde icke. Regeringen önskade
i detta läge tillgripa det i fransk finanspraxis
beprövade medlet med regeringsfullmakter, varigenom
parlamentet sålunda bemyndigar regeringen att
dekret-vägen genomföra ’diverse besparingar och
skattehöjningar — samt därigenom draga den härmed följande
impopulariteten på sig. Folkfrontspartierna till
vänster gjorde emellertid svårigheter, och i medio av
mars beslöto sig Chautemps och hans kolleger att
avgå utan att invänta ett formligt misstroendevotum,
därmed vältrande ansvaret för den omöjliga
situationen över på de socialistiska och kommunistiska
partierna. Efter mödosamma förhandlingar bildades den
nya regeringen av Blum, vars kabinett i mycket kom
att påminna om den första folkfrontsregeringen från
sommaren 1936. Utrikesminister blev dock denna
gång Paul-Boncour, den för sina tidigare insatser om
den kollektiva säkerheten kände franske
folkförbundspolitikern, och som försvarsminister kvarstod
Daladier. Eljest återfunnos i regeringen både
Vin-cent-Auriol, Cot och andra från den första
Blum-rege-ringen kända namn, om än i nya ställningar. Läget
är emellertid ett annat nu än på försommaren 1936,
och man kan icke säga att tillkomsten av denna
senaste Blum-regering på något håll hälsats med
större förväntningar eller glädje. Sådant det
parlamentariska läget i Frankrike nu blivit var den dock
antagligen den enda —• inom systemets ram —
möjliga regeringsbildningen.
Den nu tillträdande franska regeringen fick
omedelbart gripa sig an med de bekymmersamma
utrikespolitiska uppgifter, inför vilka händelseutvecklingen i
Europa ställde fransk statskonst. I fråga om
Österrike fanns intet annat att göra än att finna sig i det
skedda avgörandet. Vad Tjeckoslovakien beträffar
återupprepades de gamla franska förpliktelserna
enligt alliansen i klara ord. Det sades sålunda
uttryckligen ifrån att Frankrike skulle komma att gripa till
vapen för Tjeckoslovakiens försvar mot ett angrepp,
oberoende av hur England ställde sig till saken.
Den mest brännande frågan var emellertid den
spanska. Inför republikanernas hotande nederlag
började de franska marxistpartierna allt högljuddare
ropa på intervention. Det officiella
folkfronts-Frankrike har ju också i verkligheten på många sätt,
huvudsakligen genom indirekt stöd åt
vapenanskaffningen, hjälpt det republikanska Spanien. Men en
öppen fransk intervention skulle med tämlig
säkerhet lett till ett europeiskt krig. Detta utsädes också
146
16 APlllL 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
