Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 9 april 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
ganska tydligt i hotfulla anföranden av Mussolini.
Något som helst engelskt stöd var ej heller att
påräkna för ett dylikt företag.
I detta läge har den försiktige Blum tagit sitt parti.
Det kan redan nu anses avgjort att någon fransk
intervention i Spanien icke blir av. Frankrike
kommer att finna sig i Francos seger, men med visshet
göra allt för att hindra Tyskland och Italien att
utnyttja denna för kontroll över Spaniens blivande
politik.
Det är för övrigt icke sannolikt att den nya
Blum-regeringen blir så värst långvarig. Den har emot
sig senatens majoritet och dess auktoritet males
dagligen sönder mellan den revolutionärt sinnade
arbetarklassens allt häftigare hävdade krav och det
statsfinansiella nödläget, som icke lättas av de
kapital-besittande gruppernas motvilja mot
folkfrontspolitiken, och som sätter orubbliga gränser för en fransk
parlamentarisk regerings handlingsfrihet.
Det är emellertid icke den franska utan — vid
sidan av den tyska — den brittiska politiken, som
stått i förgrunden under det gångna kvartalet. Inom
det engelska konservativa regeringspartiets ledande
kretsar ha under de sista månaderna beslut fattats,
vilka blivit av den största betydelse för Europas både
nuvarande och framtida ställning.
England har genomgått en politisk kris. Den
koncentrerar sig till de avgöranden som förorsakat
utrikesminister Edens fall.
Motsättningarna mellan Edén och premiärministern
Neville Chamberlain äro av gammalt datum. Under
sista tiden av deras samarbete tillspetsades den
särskilt genom olika uppfattningar i fråga om hållningen
till Italien. Chamberlain ville förhandling och
uppgörelse, men Edén ställa hårt mot hårt. Ur denna
motsättning fanns endast en utväg. Den 20 februari
— samma dag som Hitler höll sitt stora åminnelsetal
inför tyska riksdagen — lät Edén kungöra sin
avgång. Denna demission väckte åtskillig rörelse inom
engelsk opinion och gav anledning till flera
dramatiskt tillspetsade parlamentsdebatter. Oppositionen,
framförallt arbetarepartiet, igångsatte även
omedelbart en frenetisk masskampanj till förmån för Edens
politik. Denna fick också stöd långt in i det
maktägande konservativa partiet, bl. a. av en man med
Churchills auktoritet och inflytande. Huvudmassan
av partiet och dess press följde emellertid
premiärministern, och dennes parlamentariska ställning hölls.
Hur opinionen ställer sig är mera ovisst. Men det
dröjer sannolikt en god tid till nästa allmänna val,
och innan dess kan mycket hända.
Edens efterträdare blev lörd Halifax — tidigare
(under namnet lörd Irwin) vice konung i Indien och
känd bl. a. för sin tyska informationsresa i höstas.
Lörd Halifax, en 57 års man, är en intelligent,
välinformerad och i det offentliga livet mångbeprövad
man utan de drag av dogmatism och känslomässigt
partitagande, som i viss mån utmärkte företrädaren.
Hans program är europeisk försoning och stärkande
av de brittiska imperiella förbindelserna. Det torde
sammanfalla med premiärminister Chamberlains.
De omedelbara orsakerna till Edens fall voro
premiärministerns vägran att deltaga jämte
Frankrike i en mer än formell protestaktion i anledning av
Österrikes Anschluss samt Edens vägran att i
nuvarande läge medverka till förhandlingar med Italien.
De senare ha emellertid efter utrikesministerskiftet
bedrivits med energi och tydligen med framgång.
De ha väsentligt underlättats genom
krigsutvecklingen på Pyreneiska halvön, där den uppenbarligen
förestående nationalistiska segern bl. a. haft den
verkan att frågan om tillbakadragandet av de italienska
kårerna förlorat auktualitet. England har redan länge
varit inställd på möjligheten av en Franco-seger, och
dess främsta intresse i Spanien ligger i bibehållandet
av landets integritet och oberoende.
Sannolikt är därför att de italiensk—brittiska
förhandlingarna snart skola leda till positiva resultat.
Italien kommer antagligen att erkänna och lova
respektera de engelska intressena i den arabiska
världen och avhålla sig från däremot riktad
propaganda. England kommer att erkänna det abessinska
imperiet, och Italien kommer förmodligen även att
bispringas med engelska krediter, särskilt för den
abessinska erövringens utnyttjande i ekonomiskt
hänseende. Möjligen kommer även en flottuppgörelse
till stånd.
En italiensk—brittisk uppgörelse kommer dock
icke att innebära ett italienskt lösgörande från
axel-politiken i förhållande till Berlin. Den blir endast
ett uttryck för den gamla italienska grundsatsen att
vid sidan av sin kontinentala alliansförbindelse alltid
upprätthålla ett drägligt förhållande till
Storbritannien som den alltjämt största sjö- och handelsmakten.
Från engelsk sida och i överensstämmelse med
Chamberlains och Halifax’ politik betraktas förmodligen ett
italienskt avtal som en förberedelse till en senare
engelsk—tysk uppgörelse.
I betydelse nära nog jämförligt med Österrikes
uppgående i Tyskland är det avgörande som nu
uppenbarligen närmar sig i det segslitna spanska kriget.
Sedan den republikanska offensiven mot Teruel i
december vunnit en viss framgång, vändes den efter
nyår i ett bakslag genom en nationalistisk
motoffensiv. Härefter följde en viss stiltje på fronterna,
vilken Barcelona-regeringen bl. a. begagnade till att
öppna det från motståndare renade
Cortes-parlamen-tet till en paradsession med inbjudna
utländska’representanter från demokratiska partier. På
propagandafronten har den republikanska sidan hela tiden legat
över. Dess militära nederlag synes emellertid nu icke
längre kunna undvikas.
I början av mars igångsattes nämligen den
Franco-offensiv på bred front i Aragonien, som nu av allt
att döma definitivt har brutit den republikanska
militära motståndskraften i norr. Fronten har
genombrutits, Ebro-dalen till större delen ockuperats och
ett framträngande till Medelhavet norr och söder
om Ebro-mynningen synes vara en fråga om dagar.
Därigenom blir det republikanska Spanien splittrat i
tvenne delar, och sedan motståndet i norr brutits,
kunna de avspärrade centrallandskapen ej längre
hålla sig.
Ett genomgående drag i den europeiska
stormakts-politiken sedan förra hösten är den ryska
passiviteten. Denna beror icke enbart på Rysslands intresse
av krigsutvecklingen i den Fjärran Östern eller på
Centralmaktsblockets växande styrka. Den är också
ett uttryck för den djupgående inre splittring som
markeras av de fortsatta terrorprocesserna mot
Sovjetunionens tidigare mest bemärkta män. Bland de
senaste offren märkas Bucharin — kommunistisk teo-
9 april 1938
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
