Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 23 april 1938 - Stockholms örlogsstationsfråga, av Harald Åkermark, Torsten Hagman och Harry Sandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
låtelsen av flottans mark i huvudstaden. Utredningen
avslöt med delegerade från staden ett preliminärt
avtal, enligt vilket den till omkring 400 000 m2
uppgående arealen skulle överlåtas för en summa av
30 mill. kr. Utredningen, som stödde sig på vissa
byggnadstekniska beräkningar, hävdade i detta
sammanhang bestämt, att, som det ordagrant heter, "det
här är fråga om en medborgerlig angelägenhet av
största betydelse, nämligen att förhindra ett
förstörande eller förminskande av huvudstadens
skönhetsvärden genom en för långt driven exploatering av
dessa för huvudstaden ur skönhetssynpunkt eminent
värdefulla områden. På denna grund varken kunna
eller få markvärdena uppskattas på ett sätt, som
förutsätter ett affärsmässigt utnyttjande i detta
begrepps vedertagna mening". "Det vore därför", säger
utredningen vidare, "ett gemensamt statligt och
kommunalt intresse, att ej beräkna siffror, som innebära
annat än en mycket skonsam exploatering."
Utredningen framhöll också, att den ur dessa synpunkter
"räknat med faktorer, som äro en strängt
affärsmässig värdering främmande", och, tillade den litet
syrligt, "iakttagit ett för en säljare högst ovanligt
hänsynstagande till hos köparen eventuellt
befintliga estetiska och kulturella intressen".
Beträffande läget av den nya örlogsstationen
anförde 1929 års utredning, att det ur vissa militära
synpunkter vore en fördel om stationen förlades långt
ut i skärgården, medan andra skäl talade för ett så
långt indraget läge som möjligt. Olägenheterna med
en längre ut belägen örlogsstation skulle dock i
någon mån kunna uppvägas, om man anlade läget
motsvarande fasta och andra försvarsanordningar.
Utredningen fann emellertid, att sådana
försvarsanordningar skulle medföra så högst betydande
kostnader, att deras ifrågasättande vore fullkomligt
uteslutet av ekonomiska skäl. Redan dessa skäl
anvisade därför ovedersägligen en plats, där särskilda
försvarsanläggningar ej bleve nödvändiga på grund
av örlogsstationens tillkomst. De egentliga
anläggningskostnaderna bliva, påpekade utredningen
vidare, alltid i och för sig så höga, att om man vill
komma fram till ett förslag, som ur ekonomisk
synpunkt är tänkbart att genomföra, så måste man välja
en plats, där kommunikations- och bostadsproblemet
kan på grund av platsens läge betraktas såsom i
väsentlig grad löst från början.
Utredningens slutsats blev, att det visserligen
ingalunda vore uteslutet, att ur militära, nautiska
och måhända även andra synpunkter i och för sig
lika lämpliga platser för örlogsstationen stode att
finna inom Stockholms skärgård utanför Lidingö.
Sådana platser skulle dock komma att medföra så
väsentligt ökade kostnader för ordnandet av
kommunikationer och bostäder eller anläggandet av
särskilda försvarsanordningar eller bådadera, att de på
grund av de ekonomiska synpunkterna måste lämnas
ur räkningen.
Utredningen undersökte närmare 4 platser på
Lidingön, nämligen Gåshaga-Käppala,
Skärsätra-Mölna, Älvvik och Sticklinge. Den billigaste
platsen, nämligen Skärsätra-Mölna, förordades.
Anläggningen där beräknades kosta 37,6 mill., medan
de övriga höllo sig kring 40 à 43 mill. Som
jämförelse kan nämnas, att år 1917 beräknades
Stockholmsförslaget (med vägbank mellan Djurgården och
Skeppsholmen) till 34 mill., Kaknäs till 47, Älvvik till
69, Södergarn till 74 och Torsbyfjärd till 76 mill. kr.
Även om man då rörde sig med andra
storleksordningar, har alltid den tendensen varit genomgående,
att förslagen bli dyrare ju längre ut de komma, och
det blir troligen svårt för att inte säga omöjligt att
komma ifrån den saken.
Sannolikt äro de synpunkter, som 1929 års
utredning anlade på frågan om den nya stationens läge
lika riktiga den dag som i dag är. Men då denna
fråga ser ut att just nu vara den som uppväcker det
största allmänna intresset, skall jag litet senare
försöka utveckla den saken något närmare.
Dessförinnan endast några ord om de olika yttrandena över
1929 års utrednings förslag.
Flera myndigheter tillstyrkte förslaget utan
reservationer, andra gjorde vissa invändningar och några
avstyrkte. I mycket hög grad kommo yttrandena
att röra sig om det skäliga i avtalet med Stockholms
stad, medan frågan om den nya stationens läge för
en gångs skull kom i bakgrunden. De mest vägande
tillstyrkandena kommo från Byggnadsstyrelsen och
Djurgårdskommissionen. Dessa institutioner måste
ju nämligen anses sitta inne med den största
sakkunskapen, då det gällde att bedöma den
byggnadsplan, på vilken överlåtelsesumman var grundad.
Vissa marina myndigheter, särskilt
marinförvaltningen, avstyrkte därför att de funno både
kostnadsberäkningarna för den nya stationen för lågt
beräknade och överlåtelsesumman från Stockholms stad
otillräcklig.
Det verkliga dråpslaget, det som bringade den i
trontalet redan bebådade flyttningen på fall,
utdelade emellertid den numera i
Djurgårdskommissionen uppgångna Kronans fastighetskommission. Den
ställde sig över huvud taget tveksam mot att staten
skulle avhända sig flottans områden och uttalade
kategoriskt, att en försäljning ej kunde tänkas till
lägre pris än 40 à 50 mill. kronor. Dock framlades
icke någon byggnadsplan, som visade hur och var
pengarna skulle hämtas. Detta var mycket beklagligt,
ty en kritik av en så väldig transaktion som
stationsområdets överlåtelse på staden kan aldrig anses Mit
sakligt grundad, förrän man just med en
byggnadsplan visat var och hur man tänkt sig ta ut det högre
beloppet.
Jag är emellertid fullt övertygad om, och jag
skulle t. o. m. tro, att borgarrådet Sandberg delar
den uppfattningen, att det går mycket väl för sig att
få ut både 45 millioner och mera till av flottans
nuvarande, stora område i hjärtat av huvudstaden. Det
är bara att riva och hugga ner, spränga och planera
och sedan etablera en skyskrapliknande bebyggelse
över holmarna och Djurgårdsområdet. Men då måste
man naturligtvis anlägga en helt annan
grundåskådning på områdets utnyttjande än den som var
bindande för 1929 års utredning och stadens
representanter, då de kommo överens om 30 mill.
Det är ju vanskligt att profetera, men troligt är,
att om en överlåtelse på nämnda basis verkligen blir
av, så gör varken staden eller staten — om man
räknar med att också staten har ansvar för
huvudstadens utseende — någon dålig affär. Och det är väl
ungefär så långt som man kan komma!
Jag lövade återkomma till frågan om den nya
stationens läge. Man måste då konstatera, att det
166
16 APlllL 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
