Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 30 april 1938. Specialnummer: Vardagsrationalisering - Vardagsrationalisering — god hushållning var dag, av Olof Kärnekull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
eller bolaget som betalar, så behöver man icke
hushålla med medlen på samma sätt, som om man
personligen skulle ikläda sig en utgift. Detta
förhållande blottar betänkliga brister, och man frågar sig,
hur en sådan uppmjukning av det ekonomiska
tänkandet kunnat uppkomma, ty stamfadern, den
svenska bonden, var ju för endast två eller tre generationer
sedan känd för sin sparsamma hushållning såväl med
egna som med allmänna medel; han visste —
förmodligen efter generationers hårda skolning — att varje
utgift måste slutligen alla vara med om att betala;
han visste vilka följder misshushållning innebar för
de efterkommande. Har möjligen vår tids
ekonomiska välstånd kommit för snabbt för att vi ännu
tillfullo skola kunna värdesätta de stora möjligheter
till arbete och inkomst, som näringslivets snabba
utveckling medfört?
För att belysa utvecklingsförloppet anser jag mig
icke kunna underlåta att lämna några siffror ur den
officiella statistiken. I Sverige ökades befolkningen
från 1700-talets början till 1800-talets början med ca
900 000 människor (ca 60 % ökning). Från
1880-talets början till 1930 var befolkningsökningen
3 720 000 människor, motsvarande en ökning av ca
155 %. Det är ju en enorm befolkningsökning.
Samtidigt har en verklig revolution skett i fråga om denna
befolknings försörjning.
Ur handboken "Sveriges Land och Folk" —
utarbetad på uppdrag av k. m:t — anföres följande: År
1805 ägde endast 26 % av totala antalet hushåll i
Sverige tillräckligt för sitt uppehälle och 55 % blott
en del av vad som behövdes för uppehället. Ur samma
handbok kan även inhämtas, att 50 år senare eller år
1855 ägde likväl 67 % (år 1805 26 %) av totala
antalet hushåll tillräckligt för sitt uppehälle och 16 %
(1805 55 %) blott en del av vad som behövdes för
sitt uppehälle. "Och likväl var det först efter
1860-talet, som det stora uppsvinget i Sverige kommit och
som symtomen för växande välstånd framträdde."
Vad har hänt under denna korta period, som
kunnat åstadkomma en så genomgripande omgestaltning
av samhället? Jo, under denna period infaller
teknikens framsteg inom industri och samfärdsel —
lantbruket ligger praktiskt taget stilla ända intill de
senaste decennierna.
Denna utveckling har dock icke kunnat ske
smärtfritt. För näringslivet har det varit en period av
största påfrestning, och dess ledare ha oavbrutet
ställts inför nya ekonomiska, tekniska och
organisatoriska problem, vilka dock i stort sett lösts på ett
för näringslivet, de anställda och samhället
förtjänstfullt sätt. Därom vittna de uppnådda resultaten.
Då näringslivets representanter under denna period
ständigt understryka nödvändigheten av god
hushållning med kraft, tid och material, är det ett
samhälleligt intresse de företräda, som därför även borde
uppskattas och stödjas av statsmakterna.
För de anställda har näringslivets utveckling
betytt successivt ökade inkomster per vecka, månad
eller kvartal — då hyran, skatten, ljus- och
telefonräkningarna och tidningsprenumerationerna skola
betalas, då radiolicensen, klubb- och
föreningsavgifterna förfalla, då pensions-, sjuk-,
olycksfalls-och brandförsäkringspremierna skola betalas m. m.
Det kostar nämligen en hel del att leva i ett land
med hög levnadsstandard. För att leva
"människovärdigt" i ett sådant land och för att kunna
uppehålla denna standard kräves att individen förstår, att
det icke är staten, kommunen eller ens bolaget, som
generöst tilldelar honom de inkomster han behöver,
utan att det är hans egen arbetsinsats, som skall
kvalificera honom att komma i åtnjutande av de
förmåner, han strävar efter; han måste inse att bästa
sättet att uppehålla levnadsstandarden är att hushålla
väl med pengar och tid, fritid och arbetstid, ty det
leder till en tryggare livsföring, som i sin ordning
stimulerar till nya ansträngningar.
Då vi här förorda god hushållning med
arbetstiden, är naturligtvis icke meningen den, att man
skall draga ut på arbetet för att få det att räcka så
länge som möjligt — dvs. medvetet nedsätta
arbetsprestationen — ty det är icke hushållning utan slöseri.
Inom produktionslivet finnes emellertid en grupp
intressenter, som ännu säga sig tro på myten, att man
genom begränsad produktion kan tillförsäkra sig själv
och sina kamrater flera arbetsmöjligheter.
Företagsledningen vet, att arbetstillgången i ett
företag är beroende på möjligheterna att tillföra
företaget nya beställningar, och att det skulle vara
ekonomiskt självmord att "hushålla" med en orderstock för
att få denna att räcka så länge som möjligt. En
avsiktligt begränsad produktion är slöseri och
misshushållning med arbetstid och arbetskraft, och denna
form av slöseri är icke på något sätt artskild från
varje annan form av misshushållning. Den måste
därför motarbetas. Men det suger ut kraften och leder
till överansträngning, säger man. Detta är ett
påstående, som icke kunnat föras i bevis. Däremot vet
vi, att det icke under någon tidigare period i
näringslivets historia bedrivits så ingående forskning i fråga
om yrkeshygien och yrkessjukdomar som i vår tid,
och icke heller ha arbetslokaler och arbetsplatser
tidigare varit ställda under sådan kontroll av
statliga myndigheter liksom av arbetsgivarnas och
arbetarnas egna organ.
Även i detta fall är det industriledningen, som
önskar få frågan om överansträngning i arbetet under
saklig prövning, och om det är möjligt att få denna
fråga objektivt avgjord, skulle mycket vara vunnet.
Ty fastän talet om överansträngning är ett obestyrkt
påstående, utnyttjas det som argument för att
pålägga industrien nya och tunga ekonomiska bördor.
För den allmänna hushållningen har näringslivets
gestaltning mycket stor betydelse, och för en
ansenlig befolkningsgrupp betyder en livskraftig industri
arbete och god försörjning. Man bör därav draga
den slutledningen, att industriens målmedvetna
besparingspolitik bör ses som ett viktigt led i den
nationella hushållningen, och att den därför borde kraftigt
stödjas av såväl staten som de anställda. Utan att
ställa under diskussion, huruvida industrien i sina
strävanden hittills kunnat påräkna ett sådant stöd,
skulle vi här vilja påpeka, att den bästa hjälp i detta
avseende som industrien skulle kunna få, det vore att
principerna för god vardagshushållning komme att
praktiskt tillämpas inom allt vidare kretsar i såväl
den allmänna som den enskilda hushållningen.
Olof Kärnekull.
184
16 APlllL 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
