Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 21 maj 1938 - Rundradions tekniska utveckling, av Ernst Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
dB
258
21 maj 1938
genom lågfrekvensens inverkan direkt på slutrörets
galler, s. k. gallermodulering, eller ock genom
tillhjälp av en modulationsdrossel eller transformator i
slutstegets anodkrets, s. k. anodmodulering.
Allt efter som krav framkommo på större
sändningseffekt ökade svårigheterna att framställa
fullgoda modulationstransformatorer och drosslar för
direkt modulering av slutsteget. Svårigheten
kringgicks på så sätt, att moduleringen skedde på ett
X
Fig. 5. Kurvor utvisande frekvenskarakteristikens förbättring.
tidigare steg i sändarens förstärkningskedja, där
effekten således var mindre. Härigenom uppkom den
s. k. lågeffektmoduleringen, efter vilken princip bl. a.
Marconisändaren i Spånga är byggd. Nyssnämnda
svårighet gav också upphov till Marconis s. k.
serie-modulering, som kommit till användning vid 150 kW
sändaren i Motala.
Det är först under de senaste åren man övervunnit
svårigheterna vid konstruktionen av
modulationstransformatorer och drosslar för höga effekter,
varvid man haft god användning av numera tillgängliga
järnsorter med hög permeabilitet. (Fig. 5.)
Som jag tidigare nämnt kunde modulationsgraden
vid de första sändarna i allmänhet icke drivas längre
än till 30 à 40 %, varefter distorsion uppträdde.
Detta berodde nog till stor del därpå, att man
lockades hålla sändarens bärvåg för hög. Vid
modulering upp till 100 % stiger bärvågens strömstyrka
momentant till dubbla värdet, vilket motsvarar en av
slutsteget avgiven effekt, som är fyra gånger så stor
som bärvågseffekten. Om man vid denna belastning
av slutröret överskrider
proportionaliteten mellan gallerspänning och
anodström, uppträder distorsion. Givetvis
bidrager härtill också förut berörda
bristfälligheter hos sändarens
lågfre-kvensdel. Genom att hålla bärvågen
nere till sådant värde att sändarerören
vid 100 % modulering icke momentant
överbelastas, erhålles sålunda möjlighet
till fullmodulering utan distorsion.
Det stora intresse, som allmänheten i
alla länder redan tidigt visade för
rundradion, medförde, att kravet på
förbättrade lyssningsmöjligheter steg. Detta
kunde på grund av rörteknikens
dåvarande ståndpunkt icke förverkligas
genom en ökning av redan befintliga
stationers effekt utan måste ske genom
anläggandet av flera stationer.
Resultatet härav blev att redan år 1925
antalet stationer i Europa stigit till
omkring 125. År 1928 var antalet 200.
Då antalet tillgängliga våglängder för rundradio
endast var omkring 100, är det uppenbart, att
besvärande interferensstörningar mellan närliggande
stationer uppstodo. För att bringa reda i det kaos,
som uppstått i etern, framlades på en konferens i
Genève i juli 1925 ett förslag till våglängdsfördelning,
som genom sändningsförsök i september månad
samma år skulle provas. Resultatet blev mindre
lyckat, varför man på en konferens i Paris 1926
antog ett under mellantiden utarbetat nytt förslag
enligt vilket varje land skulle tilldelas vissa s. k.
exklusiva våglängder samt att s. k. gemensamma
våglängder skulle användas för stationer med mindre
effekt.
Antalet exklusiva våglängder fastställdes till 83
samt gemensamma till 17. Av exklusiva våglängder
erhöll Sverige 5, varav fyra belades med stationerna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall och den
femte med en del relästationer.
Jag skall icke närmare gå in på de modifieringar,
som denna plan genom senare internationella
konferenser undergått, enär systemet med exklusiva
våglängder alltjämt bibehålles. Jag har med vad som
ovan relaterats velat visa, att den vidare
utvecklingen av det europeiska rundradionätet på grund
av bristen på våglängder var hänvisad till utvägen
att genom ökning av stationernas effekt förbättra
mottagningsmöjligheterna. Detta blev också möjligt
genom den utveckling, som sändarerören under tiden
genomgått.
Genom uppfinningen av de vattenkylda
sändarerören hade man lyckats övervinna de svårigheter, som
tidigare hindrat byggandet av luftkylda rör på
större effekter, nämligen bortförandet av i rören
alstrade värmeförluster.
Omkring år 1925 hade man således med
vattenkylda rör kommit upp i en sändningseffekt pr
rörenhet av omkring 10 kW. Genom parallellkoppling
av sådana rör hade man således en möjlighet att inom
vissa gränser öka sändareffekten. Den första
Motalasändaren, som uppfördes 1926—1927, var byggd efter
denna princip med 4 st. vattenkylda rör för
slutsteget, som lämnade en effekt av 30 kW till antennen.
Under åren 1927—1928 ersattes de tidigare om-
Fig. 6. Interiör av Motala rundradiostation (1935).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
