Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 21 maj 1938 - Rundradions tekniska utveckling, av Ernst Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
nämnda sändarna i Göteborg och Sundsvall med
10 kW sändare och dessutom uppfördes en ny
station i Hörby, samtliga arbetande med vattenkylda
rör. Sedan följde år 1929 sändaren i Spånga för 60
kW antenneffekt med inte mindre än 14
parallellkopplade rör i slutsteget, som krävde en tillförd
anodeffekt av 170 kW. Stort längre kunde
effekt-stegringen icke drivas genom parallellkoppling på
grund dels av svårigheten att stabilisera sändarna,
dels ock av kostnadsskäl. Rörtyper på större
effekter måste således framställas och kommo också i
marknaden omkring 1933.
När Motalastationen 1934 ombyggdes till 150 kW
antenneffekt, vilket är största tillåtna effektbeloppet
för rundradiosändare, kunde detta förverkligas med
användning av endast 4 st. vattenkylda rör i
slutsteget, vilka vid leveransprov visade sig kunna
tillhopa ge en antenneffekt av 220 kW. (Fig. 6.) Vår
senast utbyggda storstation — Hörbystationen — som
sedan 1937 har 60 kW i antennen arbetar med 2 st.
rör i slutkretsen.
Jag vill också med några ord beröra
verkningsgradsfrågan för rundradiosändare. Så länge som det
rörde sig om sändningseffekter på endast ett par
kilowatt spelade låg verkningsgrad ingen roll — för
dessa sändare höll den sig omkring 10—15 %. För
en station med en antenneffekt av storleksordningen
100 kW inverkar däremot energikostnaden i hög grad
på stationens utgiftsstat, varför det blev nödvändigt
att ägna frågan särskild uppmärksamhet. Enär
verkningsgraden till största delen är beroende av
modu-lationsförfarandet har detta under de senaste åren
varit föremål för sändareteknikernas speciella intresse.
Enbart ur effektbesparingssynpunkt tillkom
sålunda det s. k. floating carrier systemet, som dock
medför vissa nackdelar i lyssningshänseende.
Jag nöjer mig med att konstatera, att man med det
modulationssystem, som för närvarande tyckes fånga
största intresset — anodmodulering enligt klass B ■—
lyckats höja verkningsgraden till omkring 30 %.
Den Telefunkensändare, som för närvarande
undergår leveransprov vid radiostationen i Luleå, är
utrustad med detta moduleringssystem.
Den sista länken i sändareutrustningens apparat-
Fig. 7. A’ertikal strålningskarakteristik för olika antennhöjder.
kedja är antennen, vars utformning under de senaste
åren undergått en betydelsefull förändring. Den
traditionella antenntypen för tidigare rundradiostationer
bestod i en mellan tvenne stagade eller fristående
master uppspänd plan- eller trumantenn, vanligtvis
med tilledning på mitten, s. k. T-antenn.
Den horisontala delen dimensionerades för största
möjliga kapacitet för att härigenom öka antennens
effektiva höjd, varigenom större meterampèretal och
21 maj 1938
Fig. 8. Antenn för Luleå rundradiostation.
samtidigt ökad strålning erhölls. Antennhöjden var
i allmänhet mindre än J/4 av arbetsvåglängden. I de
tämligen närbelägna masterna, som vanligtvis voro
jordade, inducerades emellertid från antennen
högfrekventa strömmar, vilka gåvo upphov till
strålningsförluster och därmed minskad effektivitet hos
antennsystemet. Dessutom utsändes från denna antenntyp
en betydande rymdstrålning, som på ett relativt kort
avstånd från stationen, efter brytning i det ioniserade
luftskikt på ca 100 km höjd som vanligtvis benämnes
Heavisideskiktet, interfererar med markstrålningen
med resultat att antingen en variation i ljudstyrkan
uppstår i mottagaren, s. k. kvantitetsfading, eller ock
dålig kvalitet på programmet, kvalitetsfading.
Genom att öka antennhöjden till halva
arbetsvåglängden erhålles
emellertid en avsevärd
förbättring därigenom att
markstrålningen ökar
med ca 20 % samtidigt
som den för den inre
fadingzonen kritiska
rymdstrålningen i ca
60° över
horisontalplanet minskar. Härigenom
flyttas fadinggränsen
längre bort från
sändarestationen, varjämte
fadingen reduceras. En
noggrann avpassning
av antennhöjden är
nödvändig, enär för
stor höjd ger ökad
fading, dock delvis
kompenserad genom
högre markfältstyrka.
(Fig. 7.)
Fig-. 9. Antenn för Karlskrona
rundradiostation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
