Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 28 maj 1938 - Normer för beräkning av kranlinor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Särtryck av normerna tillhandahällas av
Ingenjörsvetenskapsakademien.
Kranlinenormerna återges här nedan, föregångna av
kommentarer till några av punkterna.
Normerna äro baserade dels på bekantgjorda
resultat från forskningar på stållineområdet, utförda såväl
i Sverige som annorstädes, dels på erfarenhetsrön. I
korthet må följande motivering lämnas för vissa delar
av normerna, varvid numreringen hänför sig till
motsvarande moment i de nedan återgivna normerna.
(4). Någon viss brotthållfasthet hos trådmaterialet
kan ej generellt angivas såsom varande den bästa för
uppnående av lång livslängd hos stållinor. Dels med
anledning härav och dels för att icke hindra en i och
för sig önskvärd utveckling hän mot linor, tillverkade
av material med stor brotthållfasthet och som
samtidigt äro varaktiga, är övre värdet för trådmaterialets
brotthållfasthet, 180 kg/mm2, ej att anse som en
absolut gräns; formuleringen utesluter nämligen ej en
ännu högre hållfasthet.
(5 och 6). Linberäkningen sker, liksom numera i de
allra flesta länder, med avseende på enbart dragning.
På grund av svårigheten att vid linor med mer än
ett varv kardeler få belastningen jämnt fördelad över
hela trådarean, medräknas för dylika linor vid
linberäkningen endast 90 % av trådarean. Därjämte är
den begränsningen införd, att vid dimensioneringen ej
får räknas med större trådarea än 0,37 d2, även om
linans area i verkligheten är större (d = linans
diameter). De i linfirmornas kataloger upptagna
liktrå-diga linorna med 114, 144, 162, 222 och 366 trådar hava
alla mindre area än 0,37 d-, För dessa linor räknas
därför med verkliga trådarean. Med den nämnda
begränsningen av den beräkningsmässiga arean till 0,37
d2 avses att. förhindra, att diametrarna å lintrumma
och linskivor nedpressas till små värden samtidigt
med att linans styvhet ökar. Detta skulle nämligen
kunna leda till konstruktioner, för vilkas bedömande
tillräcklig erfarenhet f. n. saknas. Det kan ej heller
vara till fördel för den som äger en lyftanordning, att
ovillkorligen vara hänvisad till att använda en lina
av viss konstruktion, som det vid erforderligt utbyte
av förbrukad lina kan vara svårt att hastigt anskaffa.
Erfarenhet från i drift varande anläggningar och
bekantgjorda resultat av forskningar på
stållineområdet utvisa, att vid ökad brotthållfasthet hos trådarna
linan ingalunda får en däremot svarande större
livslängd. På grund härav äro de i normerna angivna
värdena på dragspänningen avsedda att gälla
oberoende av trådarnas brotthållfasthet, blott denna
uppfyller bestämmelsen i mom. 4.
(7). Med hänsyn till den förstörande inverkan på
linorna, som deras böjning över lintrumma och
linskivor utövar, äro värdena angivna på
böjningsdiametern i förhållande till dels lindiametern, dels
tråddiametern.
(12). Med hänsyn till ev. avvikelse från nominella
lindiametern vid tillverkningen rekommenderas, att
radie i linspår ej göres mindre än 1,05 — 5 motsvarande
en tolerans av -f 5 % av lindiametern. Den övre
gränsen 1,1 g tillrådes, för att linan ej skall få för liten
anliggning i linspåret.
(14). För dragspänningen och böjningsdiametern
äro såväl normvärden som gränsvärden angivna. De
äro så indelade, att om en krän e. d. vid konstruktion
hänföres till en viss grupp och normvärden som sig bör
användas vid dimensionering av linan och bestämning av
böjningsdiametrarna för denna, så uppfyller denna
anläggning gränsvärdena för den närmast högre gruppen.
Denna indelning har åstadkommits hl. a. därför, att
det ofta kan vara svårt att i förväg bedöma de drift-
förhållanden, varunder anläggningen kommer att
arbeta.
(16). Med denna bestämmelse avses att underlätta
inpassningen av en viss lyftanordning i den grupp, som
motsvarar driftförhållandena, utan onödigt utbyte av
linan.
Normer för beräkning av stållinor till maskinerier a
lyftkranar o. d.
Tillämpningsområde.
1. Normerna gälla för lyftkranar, telfrar o. d. med
undantag av kabelkranar.
Allmänna beteckningar.
2. D = böjningsdiameter för linans mittellinje = no-
minell diameter hos lintrumma, brytskiva
eller utjämningsskiva (mm).
d = lindiameter = omskrivna cirkelns diameter
enligt linkatalog e. d. (mm).
t = tråddiameter enligt linkatalog e. d. (mm).
kd = dragspänning (kg/mm2).
Gruppindelning av kranar o. d.
3. I och för dimensionering av linor samt bestämning
av diameter å lintrummor och brytskivor indelas
hithörande lyftanordningar efter driftens art i fem grupper.
Grupp I avser lyftanordningar för föga ansträngd
maskinell drift (till grupp I hänföras vanligen även
lyftanordningar för handkraft); grupp V avser
lyftanordningar för hårt ansträngd drift. Vid val av grupp skall
hänsyn tagas huvudsakligen till de i regel
förekommande belastningarnas storlek i förhållande till maximala
bärkraften, årliga utnyttjningsgraden samt de
dynamiska krafternas storlek (se även mom. 11).
Nedanstående sammanställning giver ledning för
gruppering av mera allmänt förekommande typer av
lyftanordningar för olika ändamål.
Löp-, sväng-, bock-, bro- och pontonkranar, telfrar o. d.
För monterings- och förflyttningsarbeten vid ’rupl’
kraftstationer, bangårdar, varv,
verkstäder o. d...................................................I—II
„ styckegodstransport1 ......................................II—III
„ partigodstransport2 ........................................III
„ tillfällig gripskopedrift omväxlande med
styckegodstransport ........................................III
„ övervägande gripskopedrift ........................IV
„ uteslutande gripskopedrift med stor
hisshastighet (ca 1,2—1,5 m/s) ..........................IV—V
„ hantering av glödande och smälta
metaller o. d. ........................................................III—IV
Specialkranar.
Konsol- och velocipedkranar för monterings-
och transportarbeten .................... II
Chargerings-, göt-, götutskjutnings- och
göt-transportkranar .......................... III—V
Exempel på tillämpning av mom. 3:
En svängkran för styckegodstransport har en lyftkraft av
1 500 kg, och lasten utgör oftast ca 1 000 kg. Denna krän
bör hänföras till grupp III. Om kranen i stället är utförd •
för 5 000 kg belastning, kan den under i övrigt lika
förutsättningar hänföras till grupp II.
En löpkran i ett valsverk har två lyftmaskinerier, ett för
25 ton och ett för 5 ton. Maximala lasten i stora kroken
förekommer endast vid utbyte av valsar o. d., således relativt
sällan, medan i övrigt lasten i denna krok är relativt liten.
Hjälpmaskineriet däremot belastas ofta med maximal last.
Under sådana förhållanden bör stora maskineriet hänföras
till grupp II och hjälpmaskineriet till grupp III.
i Styckegods: föremål av varierande tyngd.
- Partigods: ensartade föremål, som sammanföras till
enheter av större tyngd för bättre utnyttjande av kranens
bärkraft, t. e. armeringsjärn, bräder, massaved, tegel.
270
28 maj 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
