Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 16 juli 1938 - Korrosionsskydd för järnstolpar, av K. F. Trägårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
A. B. A. B.
Fig. 6. A visar nya, förzinkade bultar. B visar förzinkade
bultar, sora legat i marken i 7 år (muttrarna äro efteråt
nästan avskruvade).
böra alltså betydligt överdimensioneras för att få
samma livslängd som övriga järndelar. Se fig. 6.
B. Erfarenheter från utlandet.
De säkraste uppgifterna om korrosion i marken
erhållas från de synnerligen omfattande och noggranna
försök i Amerika, som Bureau of Standards utfört.
Försöken igångsattes 1922, då icke mindre än 1 300
järnrör av olika slag nedlades i marken på 70 olika
platser, omfattande 46 olika markslag.
Nedgräv-ningsdjupet varierade mellan 0,5 och 1,5 m och rörens
diameter mellan 40 och 150 mm. Längden på rören
var 150 mm. Vart annat år ha prov upptagits och
undersökts. För 12-årsperioden 1922—34 beräknades
för varje försök 6 dubbelprov, då inga prov
nedgrävdes igen, sedan de undersökts. Kompletterande
prov ha gjorts undan för undan och försöken fortgå
ännu. Vart annat år ha rapporter upprättats, och här
nedan skall i korthet redogöras för de viktigaste
resultaten.
Proven ha omfattat undersökning av de olika
jordarna och provföremålen med avseende på deras
fysikaliska och kemiska egenskaper samt provens
förhållande till olika jordar. Man har provat
järn-material av olika slag samt överdrag med olika
metaller och bituminösa ämnen. Där elektriska
jordströmmar förefunnos, nedgrävdes inga prov.
Korrosionsgraden angavs som viktförlusten per
ytenhet i ounce per fot2, motsvarande 1/3 kg/m2, och
gropfrätningen mättes i mils eller 0,001 tum = 0,025
mm, båda uttrycken angivna per år. Gropfaktorn
karakteriserades då som förhållandet mellan
maximi-gropdjupet och medelkorrosionsgraden. Ju större
gropfaktorn är, desto större är korrosionens
oregelbundenhet. Man måste emellertid se till, att man
jämför lika stora ytor, då maximigropdjupet beror på
ytans storlek.
Rapporterna meddela, att det visat sig ytterst
vanskligt att draga några omedelbara slutsatser,
beroende på att markens beskaffenhet på en och samma
plats kunde variera i hög grad från ena ändan av
rörgraven till den andra och dessutom på olika djup
under marken. Ett markslags korroderande inverkan
kan därför icke exakt angivas, då korrosionen även
beror på, hur återfyllningen göres samt på markens
fuktighet och temperatur från år till år. Beträffande
temperaturen fann man, att en högre
medeltemperatur på luften gjorde sig märkbar nere i marken genom
större korrosion.
Någon lagbundenhet mellan korrosionsgraden
(viktförlusten) och största frätdjupet kunde ej spåras, men
däremot fann man, att både korrosionsgraden och
största gropfrätningen (per år) avtogo med tiden.
Gropfrätningen avtog hastigare, dvs. gropfaktorn
minskade med åren, vilket innebär, att rosten med
tiden blev mera utbredd. Gropfaktorn minskade
25 % på 4 år och 50 % på 8 år. Efter denna tid
blev gropfaktorn i det närmaste konstant. Om
järn-materialet alltså tages tillräckligt tjockt, kan man
få vilken livslängd man önskar.
Jordarnas kornstorlek visade sig vara av stor
betydelse med hänsyn till rostens utseende och
beskaffenhet. Korrosionen ökade med ökad kornstorlek.
Vidare, ju högre volym vikt jorden hade, desto mindre
blev genomsläppligheten för luft och vatten, och
desto mindre blev gropfaktorn. Man bör alltså stampa
återfyllningen väl för att undvika djupa frätgropar.
Andra faktorer, som voro av stor betydelse, voro
jordens totala aciditet eller sur hetsmängd, om man
kan begagna det uttrycket, samt
vätejonkoncentrationen eller pH-värdet. Vilken som helst av dessa
nämnda fyra faktorer kan vara avgörande för
korrosionen. Beträffande jordarnas egenskaper fann man
god överensstämmelse mellan fältförsök och
laboratorieprov. Jag skall inte närmare gå in på detta
utan endast hänvisa till fig. 7, som angiver
medelkorrosionen för alla material i den mest korrosiva
och minst korrosiva jorden.
De olika järnsorterna visade inga större skillnader
i korrosionshänseende. Ingen järnsort var de andra
Ær/ig u/Af/sfor/vsS /gr/c/m 2
fir//g grop-frøfn/ng j mm
/,4r
f.o
08
06
O,A
O.Z
O
4 6
logringsf/c//
Fig. 7. Medelkorrosion för samtliga provade material i den
mest korrosiva och minst korrosiva marken. (Ur Ståhl und
Eisen 1932.)
1) Sannolikt niotsv. en inhomogogen lerig avsättning.
2) „ „ „ äldre leravsättning.
överlägsen i alla jordar. Kopparlegerat järn visade
lika stor korrosion som icke kopparlegerat, och
valshud på järnet förbättrade ej heller järnets
egenskaper. Det var i stället jordens beskaffenhet, som var
avgörande för korrosionen.
Av metallbeläggningarna på järn visade sig både
bly- och aluminiumöverdrag sakna någon praktisk
betydelse, däremot visade varmförzinkning goda
resultat. Man fann, att skyddet blev bättre ju tjockare
zinkskiktet var. Det visade sig, att zinken kunde
340
16 juli 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
