Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 16 juli 1938 - Korrosionsskydd för järnstolpar, av K. F. Trägårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
JSe/oqa^eSe-A troc/-
Z. -
jG/on/r eVe-Zr/z-oc/.
^^ /, 7 cyr)
Z - /S-t-m.
^S/o/dAt efeA/roc/.
^__________Z -
Fig. 4. Olika järnstolpars krokighet efter
varm-förzinkningen. Utböjningen angiven i cm.
Utböjning
1 cm
5
4
3
2
/
S /O £0
S/o/^o/o/opm.
Fig. 5. En järnstolpes krokighet efter
varmförzinkningen.
uppgift kunna göras för ca 8 öre/kg, i varje fall
högst 9 öre/kg.
3. Hållbarheten hos varmförzinkade järndelar.
De förzinkade reglarna på 77 kV ledningarna från
Porjus till Kiruna och Malmberget inspekterades
sommaren 1937 och visade då, 23 år efter uppsättningen,
ingen rost enligt meddelande från Porjus kraftverk.
Jag har vidare av dr Brennert erhållit några
siffror på livslängden hos ett zinkskikt, vilka han
hämtat ur litteraturen. Värdena på viktförlusten variera
från 0,17—0,71 g/dm2 och år, beroende på klimatet
och föroreningar i luften. Med tanke på, att större
kraftledningar i Sverige vanligen icke bli utsatta för
industrigaser, torde man kunna räkna med en
viktförlust pr år av 25 g/m2. Zinklagrets tjocklek på de
nyss beskrivna provstolparna var i genomsnitt 930
g/nr. Man skulle sålunda här kunna räkna med en
livslängd av 37 år. Förmodligen är livslängden högre.
Då nuvärdet av målningskostnaderna för svetsade
stolpar enligt det föregående är ca 13 öre/kg och
kostnaden för förzinkningen 8 à 9 öre/kg, är det
alltså avgjort billigare att varmförzinka svetsade stolpar,
då det rör sig om ett någorlunda stort parti.
I de flesta fall synes sålunda varmförzinkning vara
billigare än målning, då hänsyn tages till kostnaden
för senare ommålningar.
II. Järndelar, nedgrävda i marken.
A. Erfarenheter från Vattenfallsstyrelsen.
1. Tjärbränning.
Prov på tjärbränning av bultar utfördes vid
Västerås 1929. Dessa prov visade tydligt, att mekaniska
skador ytterst lätt uppkomma vid stötar under
lastning, lossning och transport, och att redan efter kort
tid rost bildas på dylika skadade ställen.
Stolparna på ledningen Porjus—Boden äro
tjär-brända på delar, som äro belägna i och under
markytan. Ledningen byggdes 1928—29. En inspektion
hösten 1934 visade stark rostbildning i jordbandet.
Målningsvärdet var i genomsnitt 3,7, alltså lägre än
5, då ommålning bör göras. Vid uppgrävning av några
stolpben visade det sig, att rosten sträckte sig 1 à 2
in ned under markytan.
Ovan nämnda resultat visa, att tjärbränning icke
är någon lämplig metod för skyddande av
järnkonstruktioner under markytan mot rost.
2. Varmförzinkning.
En sammanhängande inspektion av galvaniserade
staglänkar med bergöglor gjordes hösten 1934 på
Västra stamlinjen, alltså 13 à 14 år efter byggandet
av ledningen. Härvid uppgrävdes och graderades
114 st. staglänkar efter en 10-gradig skala, varvid
10 = oskadad galvanisering, 5 r= galvaniseringen
helt borta och svag rost utbildad, 1 = starkt
grav-rostad yta. Anteckning om markbeskaffenheten
skedde tyvärr ej. Av undersökningen framgick, att
staglänkarna under marken i genomsnitt hade
värdet 5,4. Galvaniseringens godhet var genomgående
bättre ovan markytan än under, och skillnaden var
i allmänhet skarpt markerad.
Då underjordsdelarna av staglänkarna efter 13 à
14 år hade ett medelvärde av 5,4, innebär detta, att
värdet 5,0, då all zink är borta, erhålles efter
ungefär 15 år, åtminstone i de markslag, som förekomma
på Västra stamlinjen mellan Trollhättan och trakten
av Lidköping. Efter denna tid är zinkskiktet helt
avlägsnat, och svag rost har börjat uppträda.
Vid en undersökning för 10 à 12 år sedan på 20
st. prov av plattjärn, som förzinkades, erhölls en
zinktjocklek av i genomsnitt 720 g/m2.
För att få bekräftelse på detta gjordes i februari
i år en provförzinkning i Västerås av 5 st. staglänkar,
som vägdes före och efter doppningen i zinkbadet.
Zinkskiktet på staglänkarna erhöll vid dessa prov en
tjocklek av i medeltal 750 g/m2, alltså ungefär samma
värde som tidigare.
Med en livslängd av 15 år blir viktförlusten ca 50
g/m2 och år, vilket är ungefär dubbelt så mycket som
i luft enligt det föregående.
Den angivna medellivslängden 15 år torde kunna
betraktas som en någorlunda säker siffra med hänsyn
till, att den erhållits som medeltal av värderingar
på inte mindre än 114 staglänkar på en sträcka av
8 mil. På en sådan sträcka förekommer givetvis ett
flertal olika markslag, vilket också visas därav, att
värdesiffrorna varierade från 1 till 9, och att 40 st.
staglänkar hade ett värde, som var lägre än 5. Man
måste dock vara på det klara med, att zinklagrets
tjocklek på ett järn kan variera, och att siffran 15
år utgör ett medelvärde.
Invid galvaniseringsanläggningen i Västerås
nedlades i mars 1930 en del järndetaljer i marken. Dessa
ha upptagits i februari 1937, varvid delarna
ren-borstades och vägdes. Vid upptagningen
konstaterades bl. a., att gängade järndelar i marken rosta
betydligt hastigare än icke gängade. Bultar i marken
16 juli 1938
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
