Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 1 okt. 1938 - Naturen vakar, av Sw.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
let till 4,3, ton per har och i det senare till icke
mindre än 20,2 ton per har, och då är att märka att
verkan av boskapens tramp icke fått göra sig gällande.
I skogklädda områden vid foten av bergssluttningar
och med jordskyddande barriärer befanns
avrinningen per sekund uppgå till 8,3 m3 per har, under
det att den på sådana områden som voro bevuxna av
buskar och småskog, men där någon avbetning ej fått
äga rum, var så hög som 48 m3 per har. Ifråga om
kalhuggna områden i motsvarande läge, där
intensiv avbetning ägt rum, steg avrinningen per sekund
till 110 m3 per har. Dr Gorrie omtalar, att han själv
kunnat konstatera, att i västra Himalaya potatisland,
som anlagts på fjällsidan, endast kunnat brukas fyra
till åtta år, och om de sedan användas som betesmark,
förvandlas de snabbt till stenhögar utan spår av
vegetation. Erosionens inverkan är dock ej begränsad
till brant sluttande mark. För sädesfält uppe på
Bombays högland med en lutning av endast 1 :80,
kunde man konstatera en förlust av mylla på 284 ton
per har och år, vilken märkbart försämrade jordens
odlingsvärde och visade, att ett väl skött lantbruk ej
lämnade något bättre skydd än ett dåligt. Å andra
sidan förlorade ängsmark med ungefär samma
lutningsförhållanden endast 70 ton per har om året, och
för ett alldeles vildväxande fält med ogräs sjönk den
årliga förlusten till så litet som 14 ton. Tilläggas bör,
att de nämnda skadorna förorsakades så gott som
helt och hållet av två våldsamma stormar.
Av dessa typiska exempel från Indien framgår i
vilken skala jordens försämring äger rum så väl som
den därmed förknippade minskningen av
vattentillgången, som ger sig tillkänna genom sjunkande nivå
i brunnarna. Ju längre uttorkningen fortskridit, desto
svårare är det att återställa de naturliga
förhållandena, och desto större vattenmängder erfordras för
att frambringa en viss mängd foder. De amerikanska
skogsvårdsmyndigheterna ha bekräftat dessa resultat
och visat, att ett förstörande av växtlivet medför en
stegring av temperaturen, hastigare avrinning,
minskad vattenabsorption hos marken, ökad avdunstning
och större skador på den kvarvarande vegetationen
genom förlängda torkperioder. Parallellt med
förlusterna på grund av skogsskövling och erosion går
den stigande vågen av mänskligt och animaliskt liv.
Den alltmera försämrade jorden skall livnära ständigt
växande skaror av människor och djur. Enbart i de
Förenade provinserna i Indien finns det 40 mill.
nötboskap att föda, och skogen minskas oavbrutet genom
topphuggning för anskaffning av foder, bränsle och
stängsel, vilket medför de allvarligaste skador för
träden.
Hur de hotande farorna för jordens utarmning skola
undvikas i länder som Indien och Afrika med
deras primitiva befolkningar är givetvis ett spörsmål,
som bjuder på hart när oöverstigliga svårigheter. Dr
Gorrie har en mycket pessimistisk syn på läget och
anser att i detta fall de inhemska furstarna, som
kunna vidtaga erforderliga åtgärder utan att först
tillfråga sina undersåtar, ha ett givet försteg framför de
av engelsmännen styrda delarna av landet, där den
numera införda självstyrelsen i hög grad komplicerar
saken. Man har anledning förmoda att dr Gorrie har
rätt då han säger att endast med hjälp av något sorts
hovsam diktatur skulle erforderliga resultat kunna
uppnås. Dr Gorrie säger rent ut, att "den s. k.
fredens välsignelse under brittisk överhöghet är i
färd med att driva den lokala befolkningen avsevärt
närmare svälten än välståndet", och därmed är han
inom parentes inne på själva kärnan i problemet:
det engelska herraväldets betydelse för Indien. Faran
för Indien ligger nämligen icke i någon misskötsel
eller utsugning av landet från engelsmännens sida,
utan däri att "fredens välsignelse" och diverse
sociala och hygieniska åtgärder tillåta Indiens
befolkning att tillväxa på ett sätt som inte motsvarar
landets resurser. Detta i förbigående.
Frågan om markens skyddande är numera ett av
de allvarligaste problem, som de olika regeringarna
i Afrika ha att kämpa med, beroende på att
infödingarnas boskapshjordar tillväxt allt för starkt. Sir
Daniel Hall, som behandlar ämnet närmast som expert
i jordbruksfrågor, nämner i sitt föredrag bland många
andra liknande exempel, att det i
Kambareservatio-nen finnes 190 000 nötboskap med 57 000 kalvar för
att ej säga något om distriktets 260 000 getter och
150 000 får, medan tillgängliga betesmarker anses
räcka till för högst 60000 nötboskap.
Även ett sådant land som U. S. A. har givetvis
kolossala svårigheter att kämpa med, då det gäller att
avhjälpa och begränsa de inträffade skadorna. Å
andra sidan drar man sig ingalunda för att med frejdigt
mod gripa sig verket an, vilket torde framgå enbart
av det faktum, att man under de tre senaste åren och
under överinseende av jordkonserveringsbyråns
ingenjörer (Soil Conservation Service) låtit uppföra
icke mindre än 2 800 000 regleringsdammar i landet.
Dessutom bedrives ett omfattande
forskningsarbete, efter vetenskapliga linjer, på området. För att
sålunda få reda på, som det har sagts, "vad som
händer med en regndroppe", nedlägger den amerikanska
regeringen f. n. millioner dollars vid statens
hydrologiska försöksanstalt om 3 200 har i Cochocton,
Ohio.
De summor som förbrukas för att få ett
uttömmande svar på frågan om en regndroppes öden äro
säkerligen icke bortkastade, ty det rullar upp hela det
stora problemet om översvämningar, erosion och
jordkonservering. Det gäller med andra ord att komma
under fund med hur den värdefulla myllan skall
kunna skyddas och hur man skall kunna få de översta
jordlagren att absorbera så mycket vatten som
möjligt. Vidare försöker man fastställa hur mycket
vatten som avdunstar, hur mycket som sugs upp och hur
stor avrinningen är på olika markytor och slag av
jord.
För att samla och registrera den väldiga mängden
av vetenskapliga data, som erfordras, har en hel
serie av nya apparater och mätinstrument konstruerats.
Ett av de intressantaste och märkligaste bland dessa
är den s. k. lysimetervågen för mätning av
ändringarna i jordens fuktighet. En lysimeter består i
korthet sagt av ett jordblock om ca 2 X 4 m yta och 3 m
tjocklek som, utan att rubbas ur sitt läge, avskilts
från den omgivande marken, omslutits av en
skyddande struktur och förbundits med den i jorden
nedgrävda vågens hävarmar. Man kan förstå, att
byggandet av en dylik våg måste ha en hel del av
intresse att erbjuda ur konstruktionssynpunkt. Ett
dylikt jordblock väger nämligen ca 50 ton, men allt
vad man vill veta inskränker sig till de viktändringar
som förorsakas av ökning eller minskning av fuktig-
440
10 sept. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
