Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 29 okt. 1938. Specialnummer: Säkerheten på väg och gata - Alla ha rätt, av Sven Sandstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Fig. 1. Man sneddar oförfärat.
I sådana ögonblick tycks folk ha ett kusligt
förtroende för bilisternas bromsband och cyklisternas
förmåga att göra lovar. Jag har sett samma
sorglöshet hos New Yorkborna, så det är knappast troligt,
att stockholmarna stå i en tråkig särklass. Men i de
riktiga storstäderna förekommer dock dylika
dödssprång proportionsvis mera sällan.
Att det tas så många risker i Stockholm beror utan
tvivel på att vår trafikström är så ryckig. Ena
stunden rinner den tät och ogenomtränglig, för att
den andra bli gles. Det är då den är farlig. Man
kan bäst se det på Norr Mälarstrand. Jag stod där
en hel dag i höstas, när det var underfrysningsföre
och bilarna kanade fram ganska hjälplösa.
Fotgängarna mätte i ett hastigt ögonkast det fria
utrymmet mellan bilarna, och så gjorde de ett försök
att komma över. Under en timme var det femton
personer, som tog en sådan där chans. Alla klarade
sig, men två snuddade ett par bilistiska
stänk-skärmar. Blåmärkena var säkert den bästa
trafiklektion de människorna fått i sitt liv.
Det kan ifrågasättas, om trafikpropaganda med
silkesvantar inte snart borde avlösas med något
Fig. 3. Recept Lindhagen.
kraftigare medel. Jag har en klen tro till
paragrafernas djungel — den orkar folk aldrig tränga igenom
men väl komma vilse i. På sina håll i utlandet tas
en vårdslös bilist ner till polisstationen på
söndagsmorgonen, just som han står i begrepp att med maka,
barn och matsäck sticka ut på landsbygden, och så
får han ägna två präktiga timmar till att tragla
trafikregler under ordningsmaktens tillsyn.
Nå, detta skapar kanske inte så värst mycken ökad
förståelse för trafikvettets betydelse.
Trafikfräm-jandet vill inte heller ge sig in på så drastisk
propaganda, men ligger det icke inom det rimligas gränser
att låta en försumlig trafikant böta på stället?
Små-synderna äro ju de vanligaste. Om nu en polisman
lägger märke till en trafikant som begår en mindre
försyndelse, vilken icke vållar skada, så tycker
åtminstone jag, att en eller annan kronas böter på
stället vore på sin plats. Polismannen lämnar kvitto,
och så är saken klar. En sån lektion glömmer man
icke så lätt, och då slipper man en massa besvär med
att åtalas och sinka bort tid på att vänta i någon
polisdomstol eller rådhusrätt, Även strafflatituder
kan göras bekväma och ändå ha en hälsosam nytta
med sig. "Om det är några trafikanter som börjat
gå på gångbanans vänstra sida, så är det skolbarnen.
Där har propagandan börjat bära frukt", yttrade
konstapel T. Åkerberg i somras vid trafikkursen för
lärare och lärarinnor vid folkskolorna. De äldre
glömma sig, och många av dem tredskas till den grad,
att man förstår polismännen, om de längta efter
ordentliga bötesbestämmelser. Det kommer alltid
att finnas trafikanter, som inte värdera den milda och
överseende trafikundervisningen.
Trafikkultur, det är kunskap och vilja, omdöme
och hänsyn, förnuft och behärskning, vetande och
vett, försäkrar en högt ansedd skolman med väl
omvittnat trafikintresse. Trafikkultur är med andra
ord ett ideal och ideal äro som bekant icke
uppnåeliga. Man kanske borde inrikta sig på att söka
skapa bara en eller ett par av de uppräknade
egenskaperna hos folk. "Hänsyn", det låter mest
lockande. Om bara det ordet hamrades in i eldskrift
i själarna med hjälp av det tryckta ordet, med pigga
radiosketcher och expressiva kortfilmer, då kanske
man nådde resultat något snabbare.
Fig. 2. Kraftiga ordalag.
516
22 okt. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
