Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 12 nov. 1938 - J. V. Svenson †, av E. Hubendick - Notiser - Tekniska museets järngruva, av r. - Ett dike på havsbotten, av r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
tighet, i vilken smedjan var belägen, järnhandlare
Feychting, vilken lagt märke till den raska pojken,
hjälpte Svenson med de erforderliga medlen för
övertagande av smedjan. Efter några bekymmersamma
år började slutligen verksamheten gå rätt bra.
Ett par arbetare vid A.-b. Separator hade vid denna
tid hittat på en kokapparat, senare kallad
primusköket. Om denna fick Svenson av en händelse
kännedom och insåg genast dess värde, något som
uppfinnarna ej synas ha varit lika övertygade om.
Svenson lyckades övertala uppfinnarna att som
kompanjoner komma till hans smedja för att där i större
skala tillverka primusköket. Det är envar bekant
huru denna tillverkning, börjad omkring 1890, på
några år växte upp till en svensk storindustri med
världsmarknad. Emellertid hade av skilda skäl
företaget ombildats till aktiebolag. Detta gjorde, att
Svenson med sin envåldshärskarenatur ej längre
trivdes. Han beslöt därför 1898 att använda den
förmögenhet, han förvärvat, för igångsättning av en
ny industri, en automobilfabrik. Fabrikationen
stannade emellertid vid motortillverkning, den över hela
världen kända avancemotorn. Även denna
fabrikation växte ut till en svensk storindustri. Svenson
frigjorde sig så småningom från Primus och ägnade
hela sin kraft åt motorfabriken, vilken vid tiden för
världskriget stod på sin höjdpunkt. Under de svåra
åren efter världskriget ville Svenson ej inskränka
verksamheten eller avskeda sin personal utan
fortsatte att tillverka maskiner på lager. Då han
ständigt lagt ned sina inkomster på förbättringar och
utvidgningar av sina verk, måste han för sådant
ändamål låna kontanta medel från sin bank mot pant i
lager m. m. Samtidigt inträdde ett allmänt prisfall.
En dag blev Svenson uppkallad till banken, där man
gav honom besked, att han antingen hade att
omedelbart betala sina skulder eller också på banken
överlåta fabriken med allt vad därtill hörde. Därmed var
Svenson åter lika fattig som när han började sitt liv
som barnhusbarn. Men manligen bar han ej blott
framgången utan även motgången; genom sitt exempel
ådagalade han riktigheten av det gamla grekiska
ordspråket att "endast den är olycklig som ej kan
bära olyckan". Ett vänligt väsen, ett gott lynne och
en humoristisk syn på tillvaron voro egenskaper som
aldrig övergåvo honom.
Till sitt yttre uppträdande var fabrikör Svenson
en ganska robust person. Han försökte aldrig dölja,
att livet ej bestått honom annan bildning än den en
smedslärling kunde vinna i yrket. För ärlig och för
stolt föraktade han att förskaffa sig en polityr, vilken
ej kunde dölja det grova virke, varav han var skapt.
Han var sig själv på ett sätt, som ofta förbluffade
dem som ej kände honom närmare. Men under der
grova ytan doldes ett ädlare material. Att han vai
en god människa, finnes det många som fått tillfälle
erfara. Pålitlig och redlig var han mot alla. Och
de få, som han gav det sällsynta tillfället att få blicka
In i hans innersta, funno där en fin, tänkande och
reflekterande människa. Han var en "oslipad
diamant", har en av hans vänner en gång
karakteriserat honom.
Bland sina många vänner och än längre i den
svenska industriens historia skall minnet av Johan
Viktor Svenson länge leva.
E. Hubendick.
NOTISER
Tekniska museets järngruva öppnades för
allmänheten den 24 i förra månaden. Den som på sin tid hade
tillfälle att se den industrihistoriska utställningen i
Göteborg 1923 med dess järngruva, och som därför går dit
med högt ställda förväntningar, behöver ingalunda bli
besviken. Allt är så genomtänkt, att man förstår att
gjorda erfarenheter väl tillvaratagits, och dessutom finns
det i den nu färdigställda gruvan så många alldeles nya
och roliga detaljer, som fånga besökarens intresse, att
det på intet vis kan bli tal om någon enformig
upprepning. Redan vid nedfarten till gruvan slår en
karakteristisk doft av krutrök mot besökaren, och när man
sedan nere i gruvan hör borrmaskinernas rasslande,
bergsprängarnas varningsrop och sprängskottens
deto-nationer eka i närgränsande delar av gruvan, förstår man
till fullo, att museiledningen har fog för sitt påstående,
"att intet museum i realism torde ha kommit så långt
som Tekniska museet i Stockholm".
Gruvgången eller orten, som fackmännen säga, är 100
m lång och till dess framställande har åtgått ungefär 30
ton malm, som skänkts av Riddarhytte a.-b.
Brytningsmetoderna som visas, omspänna en tidslängd av mera än
700 år, och man får under en rundvandring i gruvan en
mycket åskådlig bild av deras utveckling, alltifrån den
äldsta brytningsmetoden med tillmakning eller
eldsätt-ning, via en-mansborrning med slägga och sprängning
med krut, fram till den moderna maskinborrningen med
nitroglycerin och dynamit som sprängämnen. Omkring
300 gamla, ur historisk synpunkt värdefulla föremål, av
vilka en del äro unika, återfinnas i sina naturliga
omgivningar.
Med tanke på den svenska bergshanteringens oerhörda
betydelse för vårt lands industriella och kulturella
utveckling, är Tekniska museet att lyckönska till, att de
sedan länge närda planerna på en egen järngruva nu
ha kunnat förverkligas, och detta på ett så förnämligt
sätt. Hedern härav tilkommer kanske i första hand den
gruvkommitté, i vilken kommerserådet Gunnar Dillner
varit ordförande, och som haft till uppgift att insamla
de erforderliga penningmedlen samt de svenska
industriföretag, som tack vare sin offervilja förhjälpt
kommittén att nå sitt mål. En stor del av erkännandet bör dock
rättvisligen komma på museets lott, som med sitt eget
folk kunnat på den korta tiden av ett halvår verkställa
det omfattande byggnadsarbetet, givetvis under
samvetsgrant konsulterande av fackmän inom olika områden.
r.
Ett dike på havsbotten har nyligen grävts långt
utanför Englands kust. Detta märkliga arbete, som
betecknas som ett av de intressantaste experiment, som
någonsin utförts i den submarina kabelutläggningens
historia, har verkställts av det engelska kabelfartyget "Lörd
Kelvin", som grävt ner stora delar av ett par
transatlantiska telegrafkablar, tillhörande Western Union
Tele-graph Company.
12 nov. 1938
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
