Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 17 dec. 1938 - Några missförhållanden inom offertväsendet, av L. Du Bois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
som är kompetent att utarbeta förslag till
anläggningen, uppdrar han detta åt en konsulterande
ingenjör eller ingenjörsfirma.
Vad beträffar den byggnadstekniska sidan av
projektet blir denna både till planläggning och detaljer
i allmänhet väl genomtänkt och tillräckligt utarbetad.
För den mekaniska delen av projektet, tubledningar
och dammluckor, inskränker man sig däremot till att
uppgöra schematiska skisser, som återge projektets
huvuddata och överlåter resten åt tillverkarna, som
alltså utan ersättning få göra projekteringen eller
åtminstone en del därav. Enligt min mening är detta
ett missbruk; det borde icke gå till på det sättet.
Om byggherren eller hans representant åtminstone
kunde bedöma värdet av de projekt, som förelagts
dem av tillverkarna, om han kunde göra en riktig
teknisk jämförelse mellan deras olika förslag, då
skulle det onda reduceras till hälften.
För det mesta nöjer sig byggherren emellertid med
att se på priset och leveranstiden, varefter han
lämnar beställningen till den tillverkare, vars pris är
lägst, och låter honom skriva under digra
leveransbestämmelser med drakoniska föreskrifter med böter
för alla möjliga fall, utan att hän gör sig reda för,
om den offererade varan tekniskt kommer att fylla
de föreskrivna villkoren.
Ett exempel bara: Det rör sig om en leverans av
säkerlietsavstängningar för ett stort vattenkraftverk,
och det är icke någon historia, som jag hittar på.
En samvetsgrann tillverkare gör sina offerter och
räknar, som sig bör, med riskerna för linjebrott, dvs.
med det mest ogynnsamma fall, som kan inträffa,
Alla delar i hans avstängningsorgan, mekaniska
detaljer etc. ha dimensionerats därefter.
En annan tillverkare räknar med de mycket lägre
belastningar, som uppstå vid normal drift;
naturligtvis äro hans luckor lättare och billigare.
Okunnighet? Förbiseende? Eller en
hasardliknan-de spekulation, som räknar med osannolikheten av
ett linjebrott under garantiåret? Jag vet icke, men
faktum kvarstår.
Resultatet: Det är den sistnämnde tillverkaren, som
tar hem beställningen tack vare sitt pris, därför att
byggherren icke har förstått att göra klart för sig
farorna i dennes förslag eller att trottelventilerna i
själva verket icke innebära någon säkerhet annat än
på papperet! Jag skulle kunna anföra ännu flera
exempel.
Jag anser då, att byggherrens ansvarighet, ifall
en olyckshändelse inträffar, är minst lika stor som
tillverkarens och detta trots alla de garantier, man
lyckats förmå tillverkaren att ikläda sig och skriva
under.
Denna åsikt har, juridiskt sett, kanske icke stort
värde; det känner jag inte till, eftersom jag icke är
jurist, men jag framställer den ändå.
Det är följden av dessa förhållanden jag här ville
påvisa: Byggherren eller hans representant låter
tillverkarna gratis utarbeta projektet åt sig, då han eller
lians representant i normala fall borde göra det själv
eller åtminstone vara kompetent att tekniskt bedöma
värdet av de projekt, som förelagts honom.
Man kan invända, att tillverkarna bära ansvaret
för detta läge, emedan de själva äro angelägna at.t
få uppvakta företagarna med gratisprojekt, vare sig
de infordras av dem eller icke. Detta är i viss ut-
sträckning sant och en följd av den hårda
konkurrensen och jakten efter beställningar. Det är en ny
oegentlighet utöver den första, och tillverkarna borde
söka undanröja den genom ett lojalt samförstånd.
Man kommer vidare att invända, att en
byggnadskonstruktör icke kan åtaga sig att uppgöra ritningar
till alla de mekaniska delar, som ingå i en
kraftstation, såsom t. e. turbinerna. Detta säger sig självt,
och det är heller icke detta, jag velat antyda.
Ingenjören bör däremot hävda sin uppfattning gentemot
leverantören i allt vad som rör systemet, typen,
anordningen och huvuddimensionerna, och detta t. o. m.
om han, som ofta är fallet, kommer att motsätta sig
leverantörernas förslag; dessa ha ju ofta svårt att
sätta sig in i deras ställning, som skola svara för
verkets effektivitet.
I detta sammanhang skulle jag kunna anföra ett
stort antal fall, där intressanta nyheter införts och
nästan påtvingats tillverkarna, som icke ville höra
talas 0111 dem. Jag skall här nämna endast ett, och
det är uppställningen av maskinaggregat med
turbin-hjulet frihängande utanför generatorlagret. Första
gången denna enligt min uppfattning så enkla
anordning tillämpades vid en större anläggning gällde
turbinerna hos det italienska kalciumkarbidbolaget i
Terni, beskrivna i "Bulletin technique de la Suisse
romande" (10 april 1903) av Jules Michaud. Det var
tre Girardturbiner på 1 500 hk, 500 varv per minut
vid 130 m fallhöjd och fem turbiner på 3 300 hk, 420
varv per minut vid 165 m fallhöjd. Dessa
installationer gjordes omkring år 1900.
Om jag ej tar fel, tillämpades denna anordning för
första gången i Schweiz år 1902 vid kraftverket Lac
Tanay på Peltonturbiner om 500 hk, 1000 varv.
M. A. Boucher, som uppgjort projektet och ledde
arbetet, ansåg med rätta, att det var fullkomligt onödigt
att ha skrymmande aggregat med 4 lager, då man
kunde få dem mindre och billigare med två.’ Det var
icke utan svårighet han lyckades ena
turbintillver-karna och elektrikerna för att nå sitt mål. Bägge
sågo fullt ined svårigheter. Sedermera har denna
konstruktion blivit allmän och man tillämpar den
t. o. m. på Francisturbiner, så ofta detta är möjligt.
Det var likadant med avstängningsorganen, då man
började med anläggningar med mycket hög fallhöjd,
och man har vid upprepade tillfällen haft tråkiga
erfarenheter med ventiler, som förordats av
tillverkaren. Denne gjorde sig icke reda för de faror, som illa
utarbetade konstruktioner medförde, vilket gjorde,
att dessa sedan måste ändras eller bytas ut.
Man liar vant sig vid att betrakta tillverkarna
nästan som livegna, som med våld kunde pressas på
både skatter och dagsverken. I enlighet med
principen, att den som betalar blir åtlydd, börjar man, då
en anläggning skall utföras, med att begära förslag,
som ofta draga lång tid att utarbeta och som
tillverkaren naturligtvis lämnar gratis, medan det minsta
förslag av en arkitekt skall betalas, vilket f. ö. icke
är mer än rätt.
Den tillverkare, som tack vare sina mycket låga
priser lyckas erhålla ett uppdrag förmår man — jag
upprepar detta — att gå med på vidlyftiga
leveransbestämmelser med drakoniska föreskrifter, bland vilka
jag tillåter mig att kalla somliga omoraliska, och jag
skulle kunna återge exempel till stöd härför. Om till-
24 dec. 1938
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
