Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 31 dec. 1938 - Tekniska föreningar - Ingenjörsklubben i Falun, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
TEKNISKA FÖRENINGAR
Ingenjörsklubben i Falun.
Under ovanligt livlig tillslutning firade
Ingenjörsklubben i Falun lördagen den 3 december sitt årsmöte, det
37: de i ordningen, om stiftelsemötet inräknas. Dagens
diskussionsämnen voro Industriens skydd emot
följderna av störningar på kraftnät samt Industriens
vattenföroreningar.
Förslaget till inkomst- ocb utgiftsstat för 1939
fastställdes. 16 nya medlemmar invaldes. Styrelse ocli
funktionärer omvaldes mangrant med undantag för
förste klubbmästaren, som bestämt undanbett sig återval.
Omvalda blevo sålunda med acklamation:
Ordförande: disponent Emil Lundqvist; v. ordförande:
disponent William Nisser; sekreterare: bergsingenjör
Thorsten Quennerstedt; v. sekreterare: bergmästare Th.
Dahlblom; skattmästare: ingenjör Fritz Parke; redaktör
och bibliotekarie: bergmästare Björn Tiberg; övriga
styrelseledamöter: vägingenjör P. Töre Norlin och
bergsingenjör Emil öhrn; styrelsesuppleanter: disponent H.
Arfwedson och direktör Erik Pehrsson; revisorer:
ingenjörerna Götrik Ehrling och Arfved Munktell;
revisorssuppleanter: överingenjör Bertil Åström och ingenjör
John Malmkvist; l:ste klubbmästare civilingenjör Vilgot
Lannér; 2:dre klubbmästare ingenjör Gunnar Svenson.
Kraftverksdirektör Maemfobs hade åtagit sig att
inleda dagens första diskussionsämne. Då han emellertid
hade laga förfall, föredrog sekreteraren hans skrivna
anförande, som innehöll en sammanfattning av industriens
olägenheter av driftavbrott på grund av
kraftnätstörningar.
För kraftavbrott känsligast voro otvivelaktigt
cellulosa- och pappersindustrierna, där snart sagt varje del
av fabrikationen lider ett allvarligt avbräck vid
oförutsedda stillestånd. Vid järnverken utgjorde
kylvattenfrågan en ömtålig punkt och svårigheten att hantera
flytande stål eller varma göt vid kraftavbrott en annan. I
övrigt torde känsligheten för anförda driftavbrott
sjunka i följande ordning: De egentliga kemiska fabrikerna,
cementindustrien, sockerfabrikerna, de mekaniska
verkstäderna och textilfabrikerna. — Sammanfattningsvis
framhölls det starka önskemålet från industriens sida,
att kraftleverantörerna så långt möjligt söka inskränka
linjestörningar och därav beroende avbrottstider.
Chefen för Upsala universitets högspänningsinstitut,
professor Habald Nobinder, gav härefter en kort
återblick på högspänningsskyddens utveckling från år 1925,
då man vid Vattenfallsstyrelsens försöksanläggning
utanför Upsala med en hemgjord katodstråloscillograf för
första gången lyckades studera av blixten orsakade
överspänningar på en 22 kV kraftledning under drift. I och
med inrättandet av Upsala universitets
högspänningsinstitut ha möjligheterna att närmare studera hithörande
fenomen blivit högst betydligt förbättrade.
Ett ytterst viktigt problem, frågan om dämpning av
överspänningar, gjordes till föremål för ingående prov
på samma försöksledning, och man trodde sig nu känna
överspänningarnas natur så väl, att man t. e. kunde
bestämma gränsen i anläggningarnas isolationsstandard
mellan fara för indirekta och för direkta överspänningar.
Med katodstråloscillografiska mätningar hade man också
trängt problemen mycket närmare in på livet.
Numera räknar man med, att isolationen skall tåla
överspänningar på 2—2,5 gånger driftspänningen. Att
känna en anläggnings impulsöverslagshållfasthet är
naturligtvis ett grundvillkor för konstruktion av
överslagsskyddet. Efter att ha berört provningsmetoderna och
därvid erforderlig utrustning redogjorde talaren för
skillnaden mellan överslagsvärdena vid impuls och vid
växelström samt påvisade, hurusom problemet ytterligare
komplicerades genom tidskurvornas beroende av
impulsens polaritet.
I anslutning härtill redogjorde tekn. dr Ragnab
Lundholm för de hittills nådda resultaten av att genom
säkrare isolation mellan faserna å ena sidan ocli lämpliga
jordförbindningar å den andra förebygga kortslutning.
Enligt Vattenfallsstyrelsens driftstatistik för många
år på resp. 55,7 7 och 132 kV-linjer träffas en kraftlinje
direkt av blixten i medeltal ca 1% gång pr år och 100
km. Den lokala fördelningen är högst olika. I
Göteborgstrakten t. e. är frekvensen betydligt högre, likaså
medeltalet under åskrika år. Så ock i Finland; och i
vissa trakter av Amerika är nedslagsfrekvensen t. o. m.
tio gånger så hög. En linje är givetvis mycket mera
utsatt än en stationspunkt. Linjeöverspänningsskydd
åstadkommes vanligen genom jordlinor, väl jordade i
varje stolpe, genom jordning av reglar eller genom
"ljus-bågshorn", de senare som skydd för isolatorkedjorna,
vilket allt närmare belystes till kostnad och verkningssätt.
Stationsskyddens olika verkningssätt blevo överskådligt
demonstrerade. Vattenfallsstyrelsens stationer vore
skyddade, så långt det vore ekonomiskt lämpligt, genom
dessa anordningar mot de långvariga avbrotten. De
kortvariga spänningssänkningarnas olägenheter kunde
man i hög grad minska med de hjälpmedel, som i detalj
genomgingos av följande talare:
Civilingenjör Åke Vbethem, som inledningsvis
framhöll möjligheten att överföra en stor del av de långvariga
avbrotten till kortvariga, s. k. treminutersavbrott, dels
genom att förse sitt kraftsystem med tillräckliga
reservmöjligheter, dels genom ökad rutin och förbättrade
kommunikationsmedel, och därefter övergick till att visa,
huru man med hjälp av de selektiva reläskydden kan
inskränka de kortvariga.
Han betonade betydelsen av ett intimt samarbete
mellan kraftverket och abonnenten för att så långt möjligt
inskränka driftstörande spänningssänkningar och
genomgick tämligen detaljerat de selektiva reläskyddens
verkningssätt.
överingenjör Eriksson, Ludvika, tog upp frågan om
koordination av isolationen i en anläggning eller en
station till behandling. Kännedomen om isolatorers och
iso-lationers förhållanden under impulspåkänningar har
under de senare åren högst avsevärt fördjupats, vilket
medfört en ändrad syn på hela frågan om samordning av
olika anläggningsdelars isolationsegenskaper. Då
överslagsavstånden över isolatorer och genomföringar av
hänsyn till driftegenskaperna i regn och liknande
atmosfäriska förhållanden måste väljas relativt stora, bli
im-pulsöverslagsspänningarna vid branta impulser mycket
höga, och isolatorerna kunna därför ej på ett ekonomiskt
sätt skydda exempelvis transformatorers inre för
överspänningar av alla former. Det fordras gnistgap med
samma egenskaper som ett kulgnistgap med
förhållandevis stora kulelektroder för åstadkommande av en väl de
finierad skyddsnivå.
Tekn. dr Heblitz önskade i anslutning till ingenjör
Vrethems anförande ytterligare belysa frågan om
mini-malspänningsutlösning. Det skydd för motorerna, som
härmed avses, kan med dess ofrånkomliga driftavbrott
vara mera störande än risken för en möjligen
inträffande motorskada vid saknad av nämnda skydd. Därför har
man länge tillverkat motorskåp med valbara
utlösningsanordningar: utan eller med dämpad eller odämpad
mi-nimalspänningsutlösning.
Industrier med egen reservkraft kunde ytterligare
öka driftsäkerheten genom s. k. "favoriseringssystem",
varvid de viktigaste belastningarna vid driftstörningar
på fjärrkraften överkopplas till de lokala kraftkällorna
med hjälp av snabbverkande riktreläer, frekvensreläer
eller spänningsreläer, eventuellt i kombination. Även
andra kopplingsmöjligheter förefunnes.
616
31 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
