Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 52. 31 dec. 1938 - Tekniska föreningar - Ingenjörsklubben i Falun, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
Efter en välbehövlig thepaus följde så det andra
diskussionsämnet om Industriens vattenföroreningar.
(Jr rättslig synpunkt belystes denna fråga
inledningsvis av t. f. byråchefen i Justitiedepartementet Gösta
Walin, som redogjorde för den kungl, kommitté, som fått
denna fråga under utredning. i detta sammanhang
ville talaren ej beröra frågan om
grundvattensföroreningar, som redan blivit utformad till lagförslag.
Talaren redogjorde för nu gällande lag samt allmänt
till-lämpad rättspraxis, som ej kunnat upprätthålla lagens
förbud mot all menlig vattenförorening. Ölägenheterna
av vattenförorening gäller dels fiske, dels sanitära
frågor, däribland även minskad trevnad och försämrade
badmöjligheter, vidare olägenheter för kreaturens
vattning, översvämning av stränder samt olägenheter för
annan industri. Bland lagstiftningens brister framhölls,
att skadeståndsfrågor handhavas av olika myndigheter,
att föreskrifter om förhandsprövning saknas, att inga
bestämmelser finnas rörande samverkande förorening från
flera källor, vanligt nog i storstäders omgivningar, samt
intill år 1937 saknad av tillsyningsmyndighet. Sådan är
nu provisoriskt anordnad under Lantbruksstyrelsen med
dr Sten Vallin som förste innehavare. Vid
nyanläggningen av vissa fabriker föreligger nu
anmälningsskyldighet hos denna myndighet, som kan föreskriva
skyddsåtgärder eller utverka förbud. Hälsovårdsnämnderna
och länsstyrelserna ha att övervaka de rent sanitära
synpunkterna, och förste provinsialläkarna tjänstgöra såsom
Länsstyrelsernas organ i detta avseende av stor
samhällelig betydelse.
Ingenjör Hilding Bergström hade välvilligt åtagit sig
cellulosafabrikernas utomordentligt viktiga och svåra
problemställning i denna fråga. Vid
sulfatcellulosafabri-kerna är det kondensatet av ångorna från kokarna, som
genom sin merkaptanhalt sprider "den sämsta av
odörer". övriga kondensat äro något mildare, men
tillsammans giva alla kondensaten en mycket dålig lukt och
smak åt vattnet, även i betydlig utspädning.
’Så länge träsprittillverkning ur kokarekondensatet
var ekonomiskt möjlig, befriades detta samtidigt från de
svåraste föroreningarna. Numera kan man i med
fyllningar försedda trätorn med rökgaserna avdriva de
skadliga beståndsdelarna ur kondensaten. Tillsammans
innehålla kondensaten 1 650 000 "giftenheter" pr ton
cellulosa.
Diffusörvattnet höll för ett visst fall ej mindre än 8
millioner "giftenheter" per ton cellulosa, vilka kunna
delvis uttvättas. Större delen av hartssyrorna kunna
på ett eller annat sätt utfällas. För en sulfatfabrik
finnas sålunda vissa möjligheter att tämligen
fullständigt oskadliggöra föroreningarna. För
sulfitfabrikerna är problemet hittills icke ekonomiskt löst.
Försök pågå emellertid bl. a. vid kolningslaboratoriet
att genom indunstning och förbränning oskadliggöra
resten.
Avfallsvattenfrågan vid anrikningsverken klarlades av
ingenjör Ragnar Salwén. Framhållande de mycket
stora växlingarna i avfallsmängden under olika
förhållanden samt skillnaden i kornstorlek och form, vilka
senare egenskaper väsentligt påverka sjunkningsgraden,
påvisade han de svårigheter, som det finaste slammet
och de fjälliga kornen förorsakade. Med hjälp av s. k.
avvattnare kan man uppsamla och avskilja det grövre
avfallet, och med det stannar även en del av det finare
slammet, varigenom avloppsvattnet blir befriat från en
jämförelsevis stor del av verkets avfall, ända till 75—80
% i gynnsamma fall. Flotationsverken beredde extra
svårigheter, och där kan man icke låta avfallsvattnet
cirkulera för att åter användas. Att fullständigt rena
avloppsvattnet från anrikningsverken torde redan av
ekonomiska skäl vara omöjligt.
Järnindustriens synpunkter på dessa problem
tolkades av tekn. direktören vid Fagersta, Hjalmar åselius.
Från verken utsläppes huvudsakligen kylvatten, med
vilket dels lättfluten, granulerad masugnsslagg, dels sinter
från valsverken i större eller mindre mängd följer.
Dessa slagger kunna emellertid tämligen fullständigt
uppsamlas i enkla samlingsbrunnar, avdelade med
skumbräden för den lättare och bottenbräden för den tyngre
slaggen. Någon vattenförskämning åstadkommer icke
detta avfall. Däremot äro avfallslutarna från betningen
av stålämnen och färdigvalsade produkter icke fullt lika
oskyldiga; så ej heller de oljor, som medfölja avloppen.
På allra sista tiden ha olägenheterna av betavfallets
utsläppande ansetts så allvarliga, att denna fråga nu
blivit upptagen på programmet för Jernkontorets
forskningsverksamhet.
Bergsingenjör Fredrik Mogensen redogjorde för de
krossningsförsök, som professor Andreasen i Köpenhamn
anställt med olika bergartsprov och olika krossmaskiner,
vilka försök endast bekräftat erfarenheten, att man bäst
undgår bildning av fint siam genom att låta godset
hastigast möjligt passera krossverket.
Direktör E. Tunhammar, Järnbruksförbundet,
önskade göra ett par anmärkningar i anslutning till
byråchefen Walins juridiska orientering. Deri ännu gällande
lagstiftningen vore oenhetlig och sporadisk. Formerna
äro dock ej det viktigaste. Det gällde att få fram vad
som är skäligt och rimligt. De nu ställda anspråken på
skadestånd vore oftast överdrivna, särskilt rörande
fisket, ibland t. o. m. så, som om insjöfisket vore landets
huvudnäring.
Vice häradshövding Olof Håkansson ville mot
fiskeri-ägarnas benägenhet att skjuta all skuld för minskad
fisktillgång på industriens vattenföroreningar framhålla
andra väsentligt bidragande orsaker, i första hand
vattenregleringarna vid kraftstationer, sjösänkningar och
torrläggningar, vilka alla bidroge att förstöra
lekplatserna.
När nya industrianläggningar växa upp vid ett
vatten, där förut andra funnits utan att ha medfört större
olägenheter, uppstå svårigheter att fixera de äldre
anläggningarnas skuldandel, i händelse av
vattenförskämning i det gemensamma vattendraget.
Fiskerimyndigheterna hade en viss naturlig
benägenhet att vid ersättningsmål övervärdera fiskerätten ända
därhän, att domstolarna ibland måst avsevärt nedsätta
beloppen. Nämnda myndigheters befogenhet borde
därför vid den nya lagens utformning i viss mån begränsas.
Laborator Sten Vallin, Fiskeförsöksanstalten,
redogjorde för huru avloppsvattnet verkade när det kommer
ut i vattendragen.
Byrådirektör Gunnar Alm, fiskeribyråns chef, belyste
fiskets allmänna betydelse. Insjöfisket avkastade dock
årligen 12 millioner kg fisk, motsvarande 3 kg per har
vattenyta, från ca 1 kg i större vatten till 10, 15 à 20 kg i
mindre. Ett genomsnitt av 10 kg i de smärre sjöarna
borde med god fiskevård motsvara en normal tillgång.
Kustfisket i bräckt vatten kunde uppskattas till ca 2
millioner kg per år, strömmings-, torsk- och flundrefisket
tillsammans till 6 å 7 millioner per år. Fiskets sociala
betydelse finge ej heller bortglömmas eller underskattas.
Så ej heller fiskets stora värde i händelse av
krigs-spärr.
Fiskeriintendent Ågren, Gävle, ville fritaga
fiskerimyndigheterna från beskyllningen att övervärdera
fiskeskadorna.
Civilingenjör Otto Stålhane, Stockholm, ville upplysa
om möjligheten att med hjälp av råtorv, upplagd på
ski-bord, ur avfallsvatten borttaga även kolloidalt siam, så
att vattnet blir fullständigt renat.
Då diskussionen nu måste avslutas, framhöll
ordföranden, att diskussionen om industriens vattenförorening
utgjorde ett lysande exempel på det samarbete mellan
industri, myndigheter och lagstiftare, som nu utvecklats
och fortgått under de årtionden den gamla lagen exi-
31 dec. 1938
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
