Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
till att avse endast de viktigaste huvudegenskaperna.
Kontrollprovning blir då billigare och mindre
tidsödande. Specifikationer måste göras praktiska och
ansluta sig till teknikens behov och
raffineringsverkens möjligheter. Man bör sträva efter att för
varje ändamål få en fullgod olja, vilken ger
tillräcklig säkerhetsmarginal, men det är onödigt att
använda alltför överkvalificeräde och dyrbara oljor.
I detta sammanhang framkommer ofta frågan om
möjligheterna att genom laboratorieprovning bedöma
en oljas användbarhet eller lämplighet i praktiken.
Mången anser, att denna endast kan utrönas genom
s. k. praktisk erfarenhet. Enligt min uppfattning är
laboratorieprovningens betydelse underskattad och
den praktiska erfarenheten i hög grad överskattad.
Jämförande undersökningar på laboratoriet och vid
praktisk användning av smörjoljor och andra
förbrukningsvaror utvisa hur svårt det är att vinna
tillförlitliga resultat i praktiken, vilka möjliggöra säkra
jämförelser. I praktiken äro förhållandena nämligen
så komplicerade, att det är svårt att få fram värden
för den faktor eller det material man önskar prova,
och mätningar bliva ofta dyrbara och osäkra. En stor
del s. k. praktisk erfarenhet grundar sig på tro,
inbillning och icke på vetande och kunskap. För att
praktisk erfarenhet skall kunna bliva utslagsgivande
måste den grundas antingen på sakkunnigt utförda
och kontrollerade specialundersökningar eller på ett
omfattande siffermaterial, som underkastats
sakkunnig statistisk bearbetning.
Till synes föreligger en olägenhet vid inköp av
oljor enligt specifikationer, nämligen att kostnaderna
för erforderliga kontrollanalyser kunna bliva ganska
stora. Dessa kostnader kunna emellertid nedbringas
till ett rimligt lågt värde genom följande
arrangemang, vilket redan tillämpats i flera fall. Varje
officiell institution eller företag som gör en upphandling
bör föreskriva att anbuden skola åtföljas av
analysintyg, utfärdat av Statens provningsanstalt, och som
äro högst två år gamla. När sedan den köpta oljan
levereras, tar köparen prov på oljan och låter i den
utsträckning, han finner lämpligt, utföra
kontrollanalys. Såväl säljare som köpare behöva på detta
sätt endast sällan låta utföra oljeanalyser och
härigenom minskas kontrollkostnaderna till ett minimum.
Anledningen varför jag anfört endast Statens
provningsanstalt är dels den, att enligt kungl,
förordningen nr 244 av år 1933 statens verk äro skyldiga
att i första hand anlita Statens provningsanstalt samt
att vid provningsanstalten finnes ett synnerligen
väl-rustat speciallaboratorium för oljeprovning.
Erfarenheten visar, att betydande differenser kunna
uppkomma mellan analysvärden för samma oljor från
olika laboratorier särskilt om vissa av dem endast
tillfälligtvis syssla med oljeprovning. Sådana
differenser medföra lätt trassel och onödig tidsutdräkt vid
upphandlingars genomförande.
Som förut nämnts har tekniken de sista tre åren
snabbt utvecklats såväl inom motor- som
smörjoljeindustrien. Motorerna konstrueras för högre varvtal
och ökad kompression, och av olja fordras icke
endast, att den i motorn skall utföra mycket
olikartade slag av smörjning utan att den samtidigt skall
tjänstgöra som kylmedium. Detta framgår av lagrens
konstruktion med ökade spelrum samt oljepumparnas
betydligt ökade kapacitet. Samma oljemängd cirku-
lerar numera flerfaldigt antal gånger mera pr
tidsenhet genom smörjningssystemet än tidigare. Detta
kräver mera tunnflytande, högraffinerade oljor med
flacka viskositetsdiagram.
Samtidigt hava nya raffineringsmetoder utarbetats
och hastigt vunnit insteg inom raffineringsindustrien.
Hit höra i första hand "Solvent treating"-processen,
dvs. metoden, som använder två i varandra olösliga,
selektivt verksamma lösningsmedel. Om ett
olje-uestillat intimt blandas med dessa lösningsmedel, och
dessa sedan få skilja sig i två lager, så har det ena
lösningsmedlet i sig upptagit oljans värdefulla
beståndsdelar dvs. sådana kolväten, som ingå i goda
paraffinbasoljor, medan det andra upptagit mindre
lämpliga kolväten samt föroreningar.
Ett exempel på de par lösningsmedel, som
användas, äro propån och fenol eller karbolsyra. Genom
solvent treating kan man utvinna högklassiga
smörjoljor ur bergoljor av blandbastyp. Utbyte och kvalitet
hos de utvunna oljorna beror helt naturligt på den
bearbetade bergoljans sammansättning samt på hur långt
uppdelningen av bergoljans beståndsdelar drives.
En annan process, vilken redan fått praktisk
användning, men som ännu icke tillämpats i så stor
omfattning som föregående, är hydreringen. Vid denna
behandlas mera lågvärdiga bergoljedestillat vid högt
tryck och hög temperatur med vätgas i närvaro av
svavelokänsliga katalysatorer. Härvid upptaga
kolvätena väte, bliva mättade och få liknande
egenskaper som paraffinbasoljor. Hydreringen kommer
helt säkert att utvecklas vidare.
En tredje process, som väl ännu befinner sig på
försöksstadiet, är kondensationen med
aluminium-klorid och andra kemikalier av gasformiga eller
lättflyktiga kolväten till oljeartade kolväten och dessas
efterföljande hydrering. På detta sätt har man i
försöksfabriker i Tyskland ur vissa avgaser från
anläggningar enligt Fischer—Tropsch-metoden för
alstring av syntetiska bränslen ur vattengas och väte
kunnat framställa de mest högvärdiga
motorsmörjoljor, men priset är säkert icke så billigt.
Tekniken för framställning av högvärdiga
smörjoljor har även i andra avseenden gjort framsteg t. e.
genom framexperimenterande av små tillsatser s. k.
"dopes", vilka kunna öka köldbeständighet och
samtidigt minska polhöjden, t. e. "paraflow" och
"para-tone", minska oxidationsbenägenheten nämligen s. k.
antioxidanter såsom blytetraetyl, organiska
tennföreningar, aminer, hydrerad glyoxalin etc. samt vidare
öka oljors vidhäftningsförmåga till metallytor,
nämligen fettsyror och fettsyrederivat.
Då det nu gällt att revidera föregående
motorolje-normer hava samma egenskaper kunnat användas för
oljornas karakteriserande och bedömande som förut
utom viskositetskvoten, vilken icke är lämplig som
mått på viskositetens temperaturberoende hos oljor,
enär viskositetskvoten icke är en konstant utan
varierar med viskositetens ändring. För detta
ändamål använder oljelitteraturen två egenskapstal
nämligen viskositetsindex och polhöjd. En närmare
redogörelse för dessa egenskapstal har publicerats i Kemi
av Teknisk tidskrift nov. 1936 av förste byråingenjör
Einar Molin, och jag hänvisar intresserade till denna
uppsats. Jag vill endast antyda, att viskositetsindex
innebär ett sätt att jämföra en olja med en
paraffin-basisk oljeserie och med en asfaltbasisk oljeserie.
34
21 maj 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
