Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Automobil-och Motorteknik.
Torvfrågan.
Då kommittén i det föregående förutsatt att
använda torv resp. torvtjära för hydreringsändamål, har
detta varit beroende av, att på senaste tid en ny
torv-utvinningsmetod framkommit, som synes ställa
torv-problemet i en ny dager. Denna tillverkning, den
s. k. Peco-metoden, går ut på att ett mycket tunt
torvlager uppfräses från mossen med särskilda
maskiner och lägges i ett poröst skikt ovanpå mossytan.
Detta skikt kommer då att genom luftens inverkan
nedtorka från 90 å 95 % vattenhalt till ca 50 % på
ganska kort tid. Genom sinnrika maskiner
sammanföres denna lufttorkade frästorv och intransporteras
till fabriken, där den med ett nytt värmebesparande
system ytterligare nedtorkas till ca 12 % vattenhalt.
Denna nedtorkade produkt underkastas därefter
vanlig brikettering, varvid som slutprodukt framkommer
ett hårt och fast och relativt tungt bränsle med ca
4 500 kcal per kg eff. Dessa briketter skulle kunna
ifrågakomma som ett lämpligt råmaterial för
framställning av syntesgas för bensinframställning
enligt Fischer—Tropsch. För sumphydrering enligt
Bergius—I. G. skulle kunna användas obriketterat
torkat torvpulver, och för diverse
upphettningsändamål, t. e. kraftalstring från ångpannor, är den
lufttorkade frästorven ett förträffligt bränsle.
Peco-metoden tillämpas vid ett verk på Irland
med en kapacitet på ca 50 000 ton briketter per år
och användes sedan ett par år • vid en fabrik på
Jylland med en kapacitet av över 20 000 ton
årligen. Därjämte äro enligt uppgift tvenne fabriker
på vardera 50 000 ton kontrakterade på annat håll
och underhandlingar lära pågå med vissa andra
länder. Metoden exploateras av Peco Ltd., London.
Framställningskostnader. Den exploaterande
firmans kalkyler hava ingående granskats efter
förhållandena i vårt land, varvid följande
tillverkningskostnader framkommit:
Kronor
pr ton
Lufttorkad frästorv med 50 % vattenhalt och
ett värme värde av ca 2 500 kcal.......... 3: —
Torvpulver med 10 à 12 % vattenhalt och ett
värmevärde av 4 500 kcal................ 11: •—■
Torvbriketter med ett värmevärde av 4 500 kcal 14: —
I tillverkningspriset är viss kostnad för mossen
inräknad.
Förfarandet har väckt betydande uppmärksamhet i
fackkretsar och torde för vårt land vara av stort
intresse icke endast ur oljeframställningssynpunkt utan
även som en möjlig metod att inom landet till
ekonomiskt pris framställa fasta bränslen, vilket särskilt
vid avspärrningstillfälle kan komma att vara av allra
största betydelse.
Möjligheterna att framställa flytande bränslen ur torv.
Vad beträffar möjligheterna att med torv som
utgångspunkt framställa flytande bränslen framgår av
det föregående, att man härvid skulle ha trenne vägar
att välja på.
1) Enligt Fischer—Tropsch-förfarandet kunna
bensin och oljor framställas genom att på förut antytt
sätt förgasa torvbriketter, varefter av syntesgasen
flytande bränslen framställas.
2) Enligt Bergius—I. G.-förfarandet kan torkat
torvpulver direkt hydreras, varvid torvbriketter an-
vändas för vätgasframställning och 50 %-ig
luft-torkad frästorv för upphettnings- och kraftändamål.
3) Av stort intresse är som nämnt möjligheten att
erhålla flytande bränsle ur torvbriketter genom att
först framställa torvtjära härur och sedan bearbeta
denna tjära vidare. Detta kan ske antingen genom
destillation, event. i samband med krackning, eller
genom hydrering enligt Bergius—I. G.-förfarandet,
varvid bensin och oljor erhållas.
Raffinering enbart genom destillation och
krackning torde med ledning av erfarenheter från
Tyskland från raffinering av den likartade brunkolstjäran
vara relativt enkel och icke heller särskilt kostsam i
anläggning och drift. Beträffande hydrering av
torvtjära enligt Bergius—I. G.-metoden hänvisas till vad
som förut anförts.
Torvtjära torde f. n. knappast framställas i
industriell skala, men av utomlands utförda försök i
halvstor skala framgår, att sådan tjära utan
svårighet kan erhållas genom lågtemperaturdestillation
(Schwelung) på ungefär samma sätt som man ur
brunkol framställer brunkolstjära. I Tyskland är
sistnämnda tillverkning av mycket stor omfattning.
Man kan uppskatta tillverkningen på denna väg av
flytande bränslen till ca 400 000 ton per år. Yid
sådan lågtemperaturdestillation erhålles dels koks och
dels tjära. Koksen är av relativt hög specifik vikt
och torde sannolikt kunna användas i stället för
gasverkskoks i värmeledningspannor och möjligen till
metallurgiskt ändamål. För framställning av
syntesgas enligt Fischer—Tropsch-metoden ä.r koksen utan
tvivel ett utmärkt råmaterial. Materialet torde vidare
på grund av sin ringa askhalt och höga volymvikt
vara särskilt lämpligt för generatorgasdrift av
motorfordon. Då hittills här i landet endast mindre
försök beträffande torrdestillation av torv äro utförda,
kan kommittén givetvis på nuvarande stadium av
utredningen endast antagandevis yttra sig om
användningsmöjligheterna eller värdet av torvkoksen.
Kommittén har kommit till den slutsatsen, att,
förutom tillverkning av alkohol, som behandlas längre
fram, man med nu existerande metoder knappast kan
sätta ifråga någon annan framställning av syntetiskt
motorbränsle än hydrering av flytande produkter
enligt Bergius—I. G.-metoden. Härvid inger torvtjära
de största förhoppningarna. Torvtjäran synes vid
sin destillation giva avsevärda kvantiteter oljor med
en kokpunkt lägre än 325° och bör därför särskilt väl
lämpa sig för hydrering i gastillstånd.
En tillämpning av hydrerings- eller syntesmetoden
med fasta råmaterial i vårt land är, efter vad här
ovan framlagts, synnerligen kapitalkrävande och
medför höga tillverkningskostnader. Det är icke
uteslutet, att eventuella anläggningar relativt hastigt
kunna bliva omoderna, i vilket fall man finge räkna
med ännu högre kostnader. Vid tillämpningen av
dessa nya metoder göras nämligen oupphörligt nya
rön och uppfinningar, ofta medförande kostsamma
ombyggnader och förändringar.
Det är icke möjligt att här tänka sig anordna
mindre modellfabriker, vilka vid behov hastigt kunde
utbyggas. De minsta tekniskt tänkbara
produktionsenheterna äro nämligen för Bergius—I. G.-metoden
ca 100 000 ton och Fischer—Tropsch-metoden ca
25 000 tons kapacitet. Byggnadstiden för dessa
fabriksstorlekar beräknas till ca 4 och 2 år för resp.
17 sept. 1938
fifl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
