Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Lämpliga kornstorlekar vid målning av kalksten för
jordbruksändamål. Det tycks vara en allmän mening
att fint målen kalksten, släckt kalk och osläckt kalk
kunna anses vara lika effektiva vid användning till
förbättring av jorden, om de för att giva lika mängd
CaO tillsättas i det approximativa mängdförhållandet
kalksten : släckt kalk : osläckt kalk = 4:3:2. Trots
fördelarna med släckt kalk (t. e. dess finkornighet,
lätthet att spridas, dess frånvaro av frätande ämnen
och dess hållbarhet) är denna vanligtvis alltför dyr
för att användas i jordbruket, så att valet praktiskt
taget alltid står mellan fint målen kalksten och osläckt
kalk. Som regel tillsättes kalken jorden i relativt
stora kvantiteter och med ganska långa mellanrum,
ofta endast en gång pr flera år.
Osläckt kalk motsvarar vid användningen ungefär
halva kvantiteten av kalksten och är ofta billigare pr
viktsenhet CaO. Dess största nackdel är att den är
frätande och därför måste släckas innan den sprides
ut på jorden. Om detta ej göres omsorgsfullt lämnas
ofta osläckta klumpar kvar, och dessa kunna förbli
overksamma i jorden under flera år. Osläckt kalk
kan inte förvaras längre tid, då den absorberar
fuktighet och koldioxid från atmosfären och därvid sväller
och spränger säckarna, som den förvaras i.
Målen kalksten kan förvaras på jämförelsevis torra
platser obestämd tid utan att den försämras; den är
icke frätande och kan därför spridas utan att
arbetarna, som handskas med den, ha något obehag. Dess
största nackdel är att omkring två ggr så stor vikt
som motsvarande mängd osläckt kalk måste
transporteras och behandlas.
Det tycks ej ha fastslagits någon allmän
finhetsstandard för målning av jordbrukskalksten, och det
råder högst olika meningar beträffande den finhet,
som är önskvärd. Några auktoriteter tillråda, att all
kalksten bör passera en sikt med 0,15 mm fri
maskvidd, under det att i den amerikanska praktiken ett
material, som passerat en sikt med 0,5 mm fri
maskvidd, anses tillfredsställande. I detta senare fall finns
det vanligtvis i malgodset tillräckligt fint material för
att en ögonblicklig effekt skall framkallas, under det
att den grövre kalkstenen anses bli nyttig med tiden.
Även i England tycks man vara benägen att ej mala
för fint.
Då en av produktionskostnadens största poster
beträffande jordbrukskalkstenen är utgiften för
målningen, skulle det vara särdeles ekonomiskt att
använda relativt grovt material. En serie experiment
har nyligen utförts i Wales ("Reaction of Different
Grades of Limestone with an Acid Soil", av Rice
Williams, Emp. J. Expt. Agric., 1937, 5, 342—8), varvid
tre slags kalciumkarbonat använts: 1) en
kommersiellt målen kalksten av hög renhet, 2) marmor, som
malts i laboratoriet och 3) rent utfällt
kalciumkarbonat. De två första materialen sorterades i fem
finhetsgrader: 1) 2 mm—0,83 mm, 2) 0,83 mm—0,35 mm,
3) 0,35 mm—0,23 mm, 4) 0,23 mm—0,16 mm och
5) finare än 0,16 mm. Allt det utfällda
kalciumkarbonatet var ytterst fint. Samma kvantitet av var och
en av dessa grader och av det utfällda karbonatet
blandades sedan med samma vikt ganska sur jord,
och blandningen lämnades utomhus under ca 2% år,
inberäknat två vintrar. Vid slutet av denna period
visade det sig, att de olika materialens reaktion med
jorden praktiskt taget varit fullständig. Det är
därför tydligt, att tillsättandet av ganska grovt målen
kalksten, t. e. den som passerar genom en sikt med
0,83 mm hål, under alla omständigheter skulle vara
tillfredsställande i Wales relativt kalla och fuktiga
klimat. Som ovan nämnts utföres kalkning
vanligtvis med några års mellanrum, och denna period bör
vara mer än tillräcklig för att all den tillsatta kalk-
stenen skall reagera med jorden. Det skulle således
vara mera ekonomiskt att använda den grövre
mal-produkten så mycket mer som man påstått att
förlust genom dräneringsvatten troligen även är mindre
med grov kalksten än med det mera finmalda
materialet.
E. R—s.
LITTERATUR
Asbest. Den sista av de talrika
mineralavhandlingar, som utgivits av "the Mineral Resources
Department", The Imperial Institute, London, är en som
handlar om asbest av G. E. Howling, B. Sc. Priset är
2 shillings.
Denna publikation, som utgavs den 1 november
1937, består huvudsakligen av en överblick av de
tillgångar på asbest, som finnas i världen, men den
innehåller även en stor mängd upplysningar av mera
allmän karaktär och behandlar mycket ingående asbestens
beredning och användning samt marknad och statistik
över produktionen av och handeln med asbest.
Asbest, vilket kommersiellt är ett av de mest
betydande icke metalliska mineralen, spelar icke endast
en betydande roll vid värmeisolering av ångpannor,
ledningsrör, ugnar osv., utan också för ljudisolering
i fartyg, byggnader, järnvägsvagnar och tunnlar. Den
är även en effektiv isolator i vissa slag av elektriska
kablar. Största delen av asbestproduktionen åtgår
emellertid till asbestcement, byggnadsplattor och
ledningsrör. Till denna industri användes
huvudsakligen de kortare fibrerna. Stora kvantiteter asbest
användes även som packningar i motorer och andra
maskiner, där fibrer härledande från djur och växter
ej skulle kunna motstå hettan och därför medföra
eldfara. De längre fibrerna äro spunna och vävda i garn
och band eller flätade till rep på ungefär samma sätt
som andra fibrer. Textilier förfärdigade av
asbestgarnet äro t. e. brandfria teaterridåer, tyger, handskar,
filtar och postsäckar. Bland andra av de hundratals
sätt, på vilka de olika slagen av asbest komma till
användning, äro de viktigaste filtrering av öl och vin,
utspädda syror och andra kemikalier, förfärdigandet av
plattor för elektriska apparater och tillverkning av
gasmasker.
De främsta bland de asbestproducerande länderna i
världen är Kanada, Sovjet, Södra Rhodesia, Sydafrika
och Cypern. Sålunda är det brittiska Imperiet
mycket väl placerat beträffande tillgångar av detta
betydelsefulla råmaterial. Det finnes även tillgång på
god kvalitet av asbest i Schweiz, Australien, Indien,
Nya Zeeland och Newfoundland, och mindre värdefulla
varieteter förekomma i Kenya, Nyasaland, Tanganyika,
Uganda och Bechuanaland. Kanada är utom all
jämförelse den mest betydande asbestproducenten i
världen, fastän Sydafrika äger den enda kommersiella
tillgången på två av de långfibriga varieteterna kända
som amosit och blå asbest.
De största konsumenterna äro Förenta Staterna,
Sovjet, England, Japan, Tyskland, Belgien och
Frankrike. Förenta Staterna, vilka normalt konsumera
ungefär hälften av hela världens produktion, erhålla
det mesta från Kanada. England får praktiskt taget
all sin asbest från producenter inom imperiet. U.S.S.R.
konsumerar en del av sin egen produktion och har
dessutom ett stort exportöverskott.
De, som äro intresserade av asbestindustrien,
komma att i denna bok finna en koncis och modern
redogörelse över detta intressanta och sällsynta mineral.
E. R—s.
44
12 mars 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
