Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
meledningsrör samt ångrör för lågt tryck, den andra
gruppen konstruktionsrör för högre påkänningar,
ångpannetuber, överhettartuber medan rör med
särskilda föreskrifter avse sådana, för vilka
bestämmelser utfärdats av klassificeringssällskap, statliga organ
t. e. S. J., som har vissa fordringar på
lokomotivtuber. Rören äro fullständigt
dimensionsstandardisera-de, toleranserna äro fastställda och i samband härmed
ha även flänsar standardiserats.
Rörstandardiseringen har bedrivits internationellt
och det är Schweiz, som har sekretariatet för frågan
och som lagt ned ett mycket gott arbete för att nå
fram till resultat. De internationella normerna äro
således fastlåsta i ett flertal länder, vilket bidragit till
att tillverkningen kunnat rationaliseras.
En fråga, som intimt sammanhänger med all
standardisering, är en riktig nomenklatur. Som herrarna
kanske såg i ett av de senaste numren av Teknisk
tidskrift fanns där en artikel "Teknisk nomenklatur
— en brännande kulturfråga"1, vari redogjordes för
hur detta arbete är organiserat här i landet samt
påpekades nödvändigheten av att nomenklatur utarbetas
på teknikens olika områden.
På initiativ av Ingenjörsvetenskapsakademien
bildades för några år sedan den s. k.
Nomenklaturkom-mittén med representanter från bland annat
Teknologföreningen, Standardiseringskommissionen,
Uppfinnareföreningen samt Patent- och
registreringsverket. Nomenklaturkommittén skulle så att säga vara
ett "Clearinghaus" för nomenklaturarbetet här i
landet.
Inom bergsområdet har det gjorts en del.
Professor Holmquist har således på det malmgeologiska
gebitet utarbetat nomenklatur, som är av värde för
gruvmätare, och bergmästare Tiberg har gjort samma
sak på det bergstekniska området. Inom
metallurgien finnes ej så mycket. En del översättningar från
engelska publicerades av Jernkontoret omkring 1910.
Dessutom håller professor Hultgren på med ett arbete
inom värmebehandlingsområdet, varvid även
nomenklatur kommer att behandlas.
Vid ett sammanträde med Nomenklaturkommittén
förra året, varvid ett stort antal representanter för
olika näringsgrenar hade inbjudits, meddelade
professor Wallquist, att utarbetande av en enhetlig
svensk nomenklatur inom hela bergsområdet
allvarligt hade dryftats för några år sedan, men frågan hade
måst förfalla på grund av medelbrist.
Att ett dylikt arbete är nödvändigt kan följande
lilla exempel visa. Jag läste i sista numret av en
mycket välkänd teknisk tidskrift i en beskrivning av
ett nytt snabbstål följande: "Kolhalten är
jämförelsevis hög, 0,78—0,80 %, och vanadium ingår med 2 %,
en kombination, som visat sig lika fördelaktig här
som i 18-procentigt tungsten-snabbstål." Att sådant
kan förekomma visar mer än väl nödvändigheten av
att arbetet tages upp.
Då nu Nomenklaturkommittén har för avsikt att
verkligen söka nå fram till positiva resultat — den
har tidigare tyvärr icke kunnat uträtta så mycket —
hoppas jag verkligen, att det skall bliva möjligt att
få igång ett allmänt nomenklaturarbete på
bergsområdet. Detta borde ske i samarbete mellan
Teknologföreningen, Jernkontoret, Bergshanteringens vänner,
i Teknisk tidskrift 1938, häfte 12.
Värmländska bergsmannaföreningen etc., alltså
sådana organisationer och föreningar, som nog till en
viss mån redan arbetat på detta område. Det
fortsatta arbetet på svenska stål- och järnnormer torde
även visa nödvändigheten av att en enhetlig
nomenklatur låses fast.
Vad har nu den moderna standardiseringsrörelsen
för berättigande? Att den måste vara värdefull
framgår tydligt av den stora offervilligheten, som de
enskilda industriföretagen visa genom att ställa
sakkunniga gratis till förfogande för utarbetande av förslag
och genom att företaga omfattande provningar samt
göra dyrbara omändringar av maskiner och verktyg
för att kunna framställa standardiserade varor.
Att få fram siffror över standardiseringens värde
är svårt. Det har naturligtvis gjorts en hel del
undersökningar för att siffermässigt kunna påvisa, vad man
tjänar . genom standardisering, men dessa
undersökningar få inte tillerkännas alltför stort värde. Man
kan inte säga, att så och så många tusental kronor
tjänas, man kan bara få fram en viss tendens.
Frågar man t. e. ett företag som SKF, som arbetat
med standardisering i ett 10-tal år, i vilken
utsträckning kullagerseriernas antal minskat, sedan de nu
genomfört en långt driven standardisering, får man
till svar, att antalet serier har ökat, men hur stor
ökningen skulle ha varit, om standardisering icke ägt
rum är fullkomligt omöjligt att säga. De skulle väl
knappast sätta till flera man endast för
standardisering, om det ej lönade sig.
Amerikanarna, som äro pigga på att göra
ekonomiska undersökningar och komma fram till exakta
värden i dollar, säga, att en allmänt genomförd
standardisering inom det amerikanska näringslivet skulle
medföra besparingar på cirka 10 milliarder dollar per
år. För Tyskland har summan beräknats till cirka
1,5 milliarder riksmark och för Sverige och Norge till
150 respektive 75 millioner kronor per år.
Hur dessa siffror plockats fram och på vilka grunder
beräkningarna gjorts, vet jag inte och anser det
knappast vara skäl att forska däri. Dessa sifferuppgifter
anför jag mer som kuriosa, men även om man tager
bort några nollor, blir det aktningsvärda summor.
Om man går in på en viss bestämd näringsgren, så
är det naturligtvis lättare att se, hur standardiseringen
verkat. Engelsmännen påstå således, att genom
standardiseringen av profilstål sänktes
tillverkningskostnaderna med 5 shilling per ton. För hela den
engelska produktionen av balkar, vinkeljärn, räls, u-järn
osv. skulle detta, enligt den då uppgjorda
beräkningen, betyda en besparing av 1 million pund per år.
I Amerika har man standardiserat
plattjärnsdimensioner och fått ned antalet profiler högst avsevärt.
Härigenom anse sig de amerikanska verken spara
cirka 2 millioner dollar per år. Samma förhållande
gäller armerings järn, där man anser besparingen
uppgå till 4,5 millioner dollar per år.
Jag vill under inga förhållanden stå för dessa
siffror, men att det ligger något i dem är ju klart.
Ett annat sätt att påvisa standardiseringens
fördelar är att undersöka, hur antalet utföringsformer
minskat för en given produkt genom standardisering.
Före genomförandet av standardisering av rälsspik i
Sverige fanns 217 varianter enligt vad kommissionen
kunde konstatera. Genom standardisering
nedbringades antalet typer till 19. Rälsskruvarnas antal
66
13 aug. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
