Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
De avfallsprodukter, som erhållas dels från
Bayer-processen och dels från Deville-Péchiney-processerna
för utvinning av aluminium ur bauxit, kallas beroende
på färgen för rödslam. Detta siam indelas i två
grupper, beroende på det slag av bauxit, som använts.
Det rödslam, som erhålles från europeisk röd bauxit,
innehåller betydande mängder järnoxid och
jämförelsevis litet kiselsyra, under det att det, som erhålles
från amerikansk vit bauxit (inbegripen den bauxit,
som förekommer i Förenta Staterna och Brittiska och
Holländska Guayana) innehåller mindre järnoxid och
mera kiselsyra.
Europeiska verk använda huvudsakligen röd bauxit
som råmaterial, och det rödslam, som erhålles efter
torkning, innehåller ända till 35 % järn, varför det
kan användas som järnmalm. Dess fysikaliska och
kemiska egenskaper orsaka emellertid mycket stora
svårigheter vid smältning, men dessa kunna delvis
övervinnas medelst torkning och brikettering av leran,
antingen ensam eller blandad med kol. Detta
område är ännu ej utforskat.
Ett viktigt användningssätt för rödslammet är vid
rening av gaser. För detta ändamål äro endast
resterna från Deville-Péchiney-processen lämpliga, under
det att slammet från Bayer-processen, i vilken
bauxi-ten behandlas med kaustik soda, har sitt järn i form’
av järnoxid, vilken har föga absorberande förmåga.
Vid Deville-Péchiney-processen behandlas bauxiten
med soda tillsammans med något kalk, så att det
järn, som förefinnes, huvudsakligen förvandlas till
kalcium- och natriumferrit. Vid efterföljande
behandling med vatten sönderdelas ferriterna och bilda
en åter aktiv järnhydroxid, vilken har förmåga att
absorbera cyanväte och svavelväte. Rödslammet
användes icke endast vid rening av vanlig lysgas, utan
även för rening av vätgas och koloxid i
metanolföreningar.
Ett annat sätt, varpå rödslammet kommer till
användning, är vid framställandet av färgämnen.
Slammet torkas, kalcineras vid en låg temperatur, tvättas
grundligt med vatten för avlägsnandet av lösliga
ämnen och torkas slutligen åter. Färgämne framställt
på detta sätt är inte hygroskopiskt och angripes ej
av sjövatten eller av de flesta syror och alkalier vid
vanlig temperatur. Färgen liknar vanligtvis mönja.
Rödslammet kan även i någon mån användas vid
glas- och keramiktillverkningen för att framställa
bruna färger. Vid glastillverkningen är rödslam
innehållande titanföreningar synnerligen användbart, emedan
det ger ett glas med en mycket fin, klar, brun färgton.
Andra möjliga användningssätt omfatta
tillverkning av tegel, murbruk, konstgjorda stenar och andra
byggnadsmaterial samt av poler- och skrubbmedel.
METALLNO TERINGAR
Järnverksföreningens normalnoteringar den 23 juli
1938.
1) Prima svenskt exporttackjärn ...... kr. 195: —
per engelskt ton om 1 016 kg fob exporthamn netto
per 30 dagar.
2) Billets, enkelvällda, över 0,45
kolhalt .................. sv. kr. 335—385: —
3) Valstråd (prima lin
trådskvalitet; ej musikvalstråd), över
0,65 kolhalt ................ „ 375—405: —
4) Valsat martinjärn, mjukt,
grundpris ................ „ „ 230—250: •—
5) Valsat lancashirejärn,
grundpris ..................... „ „ 360: —
Rubrikerna 2—5 avse ton om 1 000 kg fob
exporthamn netto per 30 dagar.
LITTERATUR
Bokanmälan.
Principles of Powder Metallurgy with an Account
of Industrial Practice av W. D. Jones. 199 sidor, 73 fig.,
London 1937, Edward Arnold & Co. Pris 15 sh. inb.
I allt större utsträckning framställer man numera
metallföremål ur pulver utan smältning’ medelst
pulvermetallurgiska (metall-keramiska) förfaranden, dvs.
pulvrets sammanpressning och sintring vid en temperatur
under smältpunkten. För att blott nämna några
exempel, fabriceras på detta sätt wolfram- och molybdentråd
för elektriska glödlampor, hårdmetall, porös lagermetall
(självsmörjande lager) och magnetiska legeringar. (Se
redogörelse av Bonthbon1 i denna tidskrift.) Samtidigt,
ehuru delvis utan samband med den tekniska
utvecklingen, har den vetenskapliga forskningen förts framåt.
Resultaten äro emellertid svåröverskådliga och ofta
inbördes motsägande. En kritisk översikt av litteraturen på
området, som W. D. Jones lämnar i föreliggande arbete,
mottages därför med stort intresse av dem som tekniskt
eller vetenskapligt hava med pulvermetallurgien att göra.
Framställningen inledes med ett kapitel om sintring
av kompakta metaller, dvs. svetsning. Även om förhöjd
temperatur i regel användes, kan sintring (svetsning)
dock äga rum också vid vanlig temperatur. Med sintring
avser förf. det som inträffar, då metallpulver adhererar
samman under inflytande av ytans kohesionskrafter.
Temperaturförhöjningens betydelse är härvid främst den,
att materialets plasticitet ökas, vilket närmare utvecklas
i kap. II, som behandlar sintringen av pulver. Förf. går
här f. ö. utförligt in på betydelsen av partiklarnas
storlek och form och behandlar vidare presstryckets och
gas-inneslutningarnas inflytande samt krympningen. I kap.
III redogöres för sintrade metallföremåls egenskaper och
framställningsmetodens inflytande. Efter en diskussion
rörande den sintrade gränsytans natur behandlas
sintrade metallföremåls allmänna kännetecken, inflytandet
av kallbearbetning och anlöpning, varmpressning m. m.
Innehållet i dessa tre kapitel motsvarar bokens
huvudtitel, pulvermetallurgiens principer.
Den industriella tillämpningen av pulvermetallurgien
behandlas, såsom också i bokens rubrik markeras,
förhållandevis mer summariskt i de tre återstående kapitlen.
Antalet referenser uppgår sammanlagt till ej mindre
än 382 st., varav de flesta i de tre första kapitlen. Någon
enhetlig litteraturförteckning finnes icke, men väl ett
namnregister. Sakregistret är utmärkt.
Man är förvånad att finna, att engelska mått
begagnats i ett verk av så utpräglad vetenskaplig läggning.
Sålunda hava tabeller lånade från andra forskare
omräknats från metriska till engelska mått.
Att boken är oumbärlig för var och en som har med
pulvermetallurgi att göra, behöver väl knappast påpekas.
Därjämte har den emellertid något att giva åt envar med
intresse för grundläggande frågor inom
metallforskningen, t. e. de aktuella spörsmålen om korngränsernas
natur och om korntillväxt. Slutligen är den förebildlig som
kritisk litteraturöversikt — med tonvikt på kritisk.
Förf. nöjer sig ingalunda med att referera vederbörande
forskares teoretiska konklusioner, han kommer vid sin
diskussion ofta till helt annat resultat, och är i många
fall i stånd att ur det föreliggande försöksmaterialet
draga alldeles nya slutsatser. Detta visar även
betydelsen av att i vetenskapliga uppsatser ordentligt angiva
försöksbetingelser och primärsiffror.
P. E. Wretblad.
l K. Bonthron: Pulvermetallurgi och dess tillämpning på
hårdmetalltillverkning. Tekn. tidskr. Bergsvetenskap 65:
41—47, 52—56 (1935). Se även G. Sterky: Metallografiska
synpunkter på pulvermetallurgien, speciellt
hårdmetalltill-verkningen. Jernkontorets Annaler 119: 225—280 (1935).
68
10 dec. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
