Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
struerats för att underlätta provens
iordningställande. Vid en viss normaldimension på ringprovet
behöver man icke linda varje särskilt prov för sig
utan blott lägga in kärnan i den färdiga "buren".
Vikten hos det ringprov, som skall mätas, väljes
vanligen till 100 à 200 g. Det möter inga svårigheter
att utföra mätningen på ett prov med 10 g vikt, men
vid alltför små prov kunna eventuella ojämnheter i
provet verka förryckande på mätresultatet. Provets
primärlindning väljes vanligen så, att man erhåller
ett enkelt tal på antalet ampervarv pr cm.
Sekundärlindningens storlek är beroende på för vilka
B-värden mätningen skall utföras. Då ferrometerns
mätområden för såväl ström som spänning äro stora
kunna de användbara varvtalen varieras inom vida
gränser.
Ferrometern mäter med 50-periodig växelström.
För vanlig elektroplåt med dimensionerna 0,35 och 0,50
mm erhålles praktiskt taget full överensstämmelse
mellan mätvärdena från ferrometern och de med
likström uppmätta. De med växelström uppmätta
värdena äro givetvis de riktigare, ty plåten skall
användas för växelström, och då böra växelströmsvärdena
ligga till grund för bedömning av plåtens egenskaper.
Vid mätning av material med större tjocklek
uppstår rätt stor avvikelse från motsvarande med
likström uppmätta värden på grund av
virvelströmsförlusterna. Dylikt material användes ju vanligen ej
vid växelström, 50 per., så att mätvärdena i detta
hanseende äro ej av intresse. Det järn, som
användes i likströmsreläer m. m., skall dimensioneras efter
likströmsmätvärdena i den mån det gäller värden i
fortfarighetstillstånd. På senare tid har man
emellertid börjat ställa allt större krav på reläernas
arbetssätt vid till- och frånslag. Man måste därför ta
hänsyn till insvängningsförloppen. I dessa spela som
bekant virvelströmmarna en stor roll. För studiet av
Fig. 14. Burlindning- för ringprov.
dessa problem är magnetiseringskurvan som
upptagits med ferrometern, av betydligt större intresse än
Mkströmsmagnetiseringskurvan. Det fordras
emellertid sannolikt en hel del prov och därpå grundad
erfarenhet för ett snabbt bedömande av mätresultaten
i detta hänseende.
Den största fördelen med ferrometern är dess stora
snabbhet. Genom att de magnetiska
undersökningarna kunna utföras mycket snabbt på prover, som
endast behöva vara i storlek en bråkdel mot tidigare,
sparas mycken tid och möjliggöres, att betydligt flera
prov kunna utföras. Just det allra sista provet ger
kanske ett uppslag till nya lösningar.
Litteratur:
H. Pfannenmüllee, Mechanische Gleichrichter ftir
Mess-zweeke» ATM Z 540/1—5.
W. Thal, Geräte für Eisenmessungen, ATM J 60—1. Das
Ferrometer, ATM J 60—2. Weehselstromhysteresisschleife,
ATM V 951—2.
Spooner, Properties and Testing of magnetic materials.
Kondensatorer som störningsskydd vid
elektriska spårvägsnät.
Av SIFFER LEMOINE.
Under det att man numera tämligen väl kommit till
rätta med de tekniska metoderna för avlägsnandet av
sådana störningar vid rundradiomottagning, som
härröra från elektriska maskiner och apparater i
allmänhet, har man ännu ställt sig tveksam inför valet av
de åtgärder, som böra anlitas för att undertrycka
störningar från elektrisk spårvägs- och järnvägsdrift. Det
är här icke meningen att diskutera dylika metoders
generella fördelar och olägenheter utan endast att
redogöra för vissa i Sverige utförda undersökningar
med användning av fasta störningsskydd, inkopplade
till spårvägsnätets kontaktledning.
Tidigare försök med kondensatorer.
Redan för åtskilliga år sedan stodo uppgifter att
finna i litteraturen, att kondensatorer, anbringade på
lämpligt avstånd från varandra utmed
kontaktredningen lios ett spårvägsnät, utgjorde ett effektivt
skydd mot störningar, alstrade av gnistbildningen
mellan strömavtagare och kontakttråd. Det låg nära
till hands att antaga, att metoden var effektiv. En
kondensator mellan kontaktledning och jord borde
ju fungera som direkt kortslutning för de
högfrekventa strömmar, som alstras i bygelns
anliggnings-punkt till kontakttråden och fortplantas längs denna.
Inkoppling av kondensatorer med jämna mellanrum
längs bansträckningen syntes alltså vara en metod,
som borde verksamt kunna oskadliggöra högfrekventa
störningars spridning.
För att prova anordningens lämplighet verkställdes
gemensamt av telegrafstyrelsen och Stockholms
spårvägar år 1934 försök med kondensatorer längs
Hantverkaregatan i Stockholm. Kondensatorerna voro av
vardera ß^tF kapacitet samt placerades på ett
inbördes avstånd av cirka 120 m. De med dessa
kondensatorer och anordningar i övrigt verkställda undersök-
7 maj 193s
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
