Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ELEKTROTEKNIK
Redaktör. JULIUS KÖRNER
UTGIVEN A,V SVENSKA TtKNOLOGFORENIMOE.IS .
INNEHALL: Svagströmsstörningar vid enfasbanor, av J. Körner. — Radiovågors utbredning över plan, homogen
mark, av E. T, Glas. — Enfas autosynkronmotor enligt ny princip, av S. Holmqvist. — Notiser. — Litteratur.
— Föreningsmeddelanden.
Svagströmsstörningar vid enfasbanor.
Av J. KÖRNER.
I
Inledning.
den elektriska spårvägsdriftens begynnelse under
1880-talet framfördes i U. S. A. från svagströmshåll
betänkligheter mot användning av skenorna som
strömledare. Från telefonbolagens sida yrkades på
att spårvägsföretagen skulle lägga upp särskilda
returledningar för att förebygga de störningar av olika
slag, som eljest ansågos oundvikliga. Lyckligtvis blev
denna attack avvärjd genom U. S. A. högsta domstol,
varigenom utvecklingen av elektrifieringen med
likström kunde obehindrat fortgå, till fromma för såväl
elektroindustrien som samhället och kanske icke minst
för telefontekniken själv. Denna tvangs nämligen
härigenom att ägna större uppmärksamhet åt
ledningssystemens balansering, ett spörsmål av största betydelse
för den senare utvecklingen av långdistanstelefonien,
Yid de första enfaselektrifieringarna uppträdde
störningsproblemet i mer tillspetsad form. I vårt land
blev frågan särskilt aktuell i samband med
elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg, och en
kommitté tillsattes som bekant av Kungl. Maj:t år
1920 för verkställande av erforderlig utredning.
Tillkallad utländsk expertis förordade relativt enkla
åtgärder, men kommittén tvekade på grund av mindre
tillfredsställande försöksresultat och bestämde sig i
enlighet med 1880-talets tankegång för strömtillförsel
med särskild återledning samt därutöver anordnande
av sugtransformatorer.
Detta system har alltsedan dess använts som
standard vid de svenska statsbanorna. Systemet har som
kunde väntas visat sig synnerligen förmånligt ur
störningssynpunkt och vissa lättnader ha efter hand
lämnats vid tillämpningen, så till vida, som
avstånd-det mellan sugtransformatorerna kunna ökas från
ursprungligen föreslagna 1,5—3 km upp till ca 5 km.
Äterledningssystemet ur järnvägsdriftens synpunkt.
Svagströmsstörningskommitténs förordande får
måhända betraktas som en kapitulation inför
svårigheter, som kommittén ej trodde sig med tillräcklig
säkerhet kunna lösa på annan väg inom den tid som
stod till dess förfogande. En del av dessa
svårigheter ha fått sin förklaring genom undersökningar,
som utfördes 10 år senare och som närmare beröras
i det följande. Det gällde för kommittén närmast
att få en lösning på säkra sidan, tillämplig på det
föreliggande elektrifieringsprojektet.
I intet annat land, där enfassystemet kommit till
användning, har man emellertid slagit in på samma
väg. Orsaken härtill är utan tvivel den, att
äterledningssystemet är synnerligen betungande för
järnvägsintresset, varför man sökt vinna tillfredsställande
resultat genom billigare lösningar.
Systemet erbjuder nackdelar såväl ur
anläggningsekonomisk som kraftöverföringsteknisk synpunkt. En
återledning med 130 mm2 area kostar inkl. isolatorer
och montage vid genomsnittligt kopparpris ca 2 300
kr. per km, vartill komma sugtransformatorer med
tillbehör för ca 700 kr., totalt runt 3 000 kr. per km.
Detta motsvarar en ökning av
kontaktledningsan-läggningens kostnad med ca 20 %. För Statens
järnvägars hittills elektrifierade system på över 3 000 km
spårlängd motsvarar detta runt 10 mill. kr.
Härtill kommer, att återledningen erbjuder
väsentligt högre motstånd än skenledningen, varav större
spänningsfall och förluster. Medan
äterledningssystemet karakteriseras av den genomsnittliga impedansen
Z — 0,29 -f j • 0,25 ohm (=: 0,3ß ohm per km), kan man
vid 40 kg räls utan återledning räkna med ungefär
Z = 0,20 + j • 0,21 ohm eller totalt 0,29 ohm per km.
Överföringsförlusterna i systemet öka följaktligen med
närmare 50 %, totala spänningsfallet med 30 %.
Kapitalisering av de ökade förlustkostnaderna ge ett
ingalunda föraktligt belopp. Förbrukningen av
en-fasenergi vid S. J. elektrifierade sträckor kan antagas
utgöra runt 400 mill. kWh och
kontaktledningsför-lusterna vid nuvarande system ca 7 %. Utan
återledning skulle förlusterna bli ca 4,7 %. Skillnaden
motsvarar 9,2 mill. kWh och runt 275 000 kr. per år,
vilket vid kapitalisering efter 4 % ger 7 mill. kr.
Man kommer följaktligen till ett totalbelopp på
stör-ningskompenseringens konto av 17 mill. kr.
Det större spänningsfallet medför givetvis även den
olägenheten, att kontaktledningssystemets marginal
för framtida belastningsökning minskar, vilket förr
eller senare leder till nya kostnader för
ledningsförstärkningar eller likvärdiga åtgärder. Med en
impedans av 0,3,8 ohm per km och 100 km avstånd mellan
omformarestationerna, vilket är ungefär vad som
motsvarar de senare årens praxis vid S. J., erhålles för
ett spänningsfall på 5 000 voit (30 %) vid eos cp —
= 0,8 en maximaleffekt av 2 400 kW. Utan
återledning ökas denna effekt till 3 100 kW. Om man
betänker, att den förstnämnda effekten ungefär mot-
4 juni 1938. häfte g
81:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
