Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
bestämda resultat. Man räknar skyddsfaktorn, dvs.
förhållandet mellan den inducerade spänningen i en
ledare innanför kabelmanteln och en helt oskyddad
ledare, till 0,9—0,6 vid genomsnittlig banbelastning
och 0,3,—0,6 vid kortslutning. Att skyddsverkan ökar
vid kortslutning — vilket ju i och för sig är gott —
beror dels på permeabilitetens ändring, dels på att
den större procentuella läckströmmen vid
kortslutning nedsätter induktionsverkan. Fig. 5 visar den
uppmätta skyddsfaktorn för en nyligen förlagd
telefonkabel vid Dalslands järnväg, vilken bestyrker ovan
anförda siffror.
Till förhöjning av kabelns skyddsverkan har man
på senare år i en del fall använt kabel med inlagd
skyddsledare av koppar. Denna anordning i förening
med lämpligt val av materiel och utförande av
kabel-armeringen är i själva verket synnerligen effektiv.
Som exempel kan nämnas resultaten av en
undersökning genom Siemens beträffande en föreslagen kabel
med 20 mm2 kopparskydd för Bergslagernas
järnvägar och kraftig band järnarmering. Man erhåller
a) normal kabel med 2 X 0^5
bandjärn ......................... 6 volt/100 Akra.
b) kabel med kopparskydd och
spe-cialarmering.................. 0,5 „
c) sugtransformatorer och
återledning ........................ 0,15 „
Vid 1 000 A kortslutningsström och 60 km
matningslängd erhålles enligt b) en total inducerad
spänning av 300 V och vid 100 A i kontaktledningen en
totalspänning av 80 V. Dessa spänningar ligga som
synes under tyska statsbanornas gränsvärden.
Den kopparskyddade kabeln kommer i regel endast
ifråga för banledningarna och dess lämplighet
kommer då att bero på i vilken grad man kan på annat
sätt undgå störningar i de för allmän trafik avsedda
kablarna. Den betingar ett rätt avsevärt högre pris
än vanlig kabel, i vissa fall bortåt 50 % högre.
Självfallet är, att för det fall fordringarna på de
allmänna ledningarnas störningsfrihet ställas så högt,
att sugtransformatorer i varje fall måste användas för
dessas räkning, är samtidig användning av
koppar-skyddad kabel för banledningarna icke motiverad.
Sugtransformatorer i återledning resp. skenledning.
Redan inledningsvis berördes det faktum, att
systemet med återledning och sugtransformatorer ger
en utomordentligt god kompensation. Detta framgår
tydligt, om man jämför de uppnådda resultaten med
tyska statsbanornas minimifordringar. Sålunda
anger byrådirektör I. Billing i en uppsats om Statens
järnvägars telefonkabelnät i Elektroteknik, nov. 1934,
bl. a. följande data.
På sträckan Moholm—Falköping vid 200—300 A i
kontaktledningen erhölls 0,15 V per 100 Akm
(sug-transformatoravstånd 1,4 à 2,8 km). Genom justering
av återledningen läge nedbragtes induktionen ända
till 0,05 V per 100 Akm. Man erhöll emellertid redan
utan en så långt gående justering endast 47 V
inducerad spänning vid kortslutning. Momentana
kortslutningar vid full driftspänning på skilda sträckor
gåvo 33—47 V, motsvarande 0,1155—0,22 V per 100
Akm.
Vid full drift erhöllos spänningar av ca 18 V.
Vid 5 km sugtransformatoravstånd erhölls mellan
Hallsberg och Örebro en spänning av max. 55 V,
motsvarande 0,13 V per 100 Akm. Ökningen av
transformatoravståndet inom dessa gränser spelar tydligen
ingen större roll. Föregående år "genom
telegrafstyrelsens försorg utförda mätningar med än större
transformatoravstånd synes ha bekräftat detta
förhållande så till vida som upp till 10—15 km avstånd
ökningen av induktionen går ej oväsentligt
långsammare än ökningen i avstånd.
I fråga om induktion av övertoner på 500—1100
per/sek. erhölls på en sträcka av 27 km en spänning
av 0,25 mV mellan en kabellednings båda trådar.
Fördelen av dessa låga induktioner kan till viss
grad utnyttjas för ökning av omformarestationernas
matningsområden, vilket är förmånligt även ur
energiverkningsgradens synpunkt. Emellertid begränsas
systemet här snart av sig självt, såsom tidigare
påpekats, genom den ökning av motstånd och reaktans,
som återledningen medför.
Induktionerna vid systemet med
sugtransformatorer i skenledningen bliva givetvis under i övrigt
jämförbara förhållanden större. 1920 års
svagströmskom-mitté fastställde på sin tid som lämpliga förut
angivna maximivärden för okompenserad ström 375
Akm under normal drift och 1 500 Akm vid
kortslutning. Dessa gränser synas i huvudsak
sammanfalla med den praxis som fortfarande tillämpas
av-Norges Statsbaner, där systemet med
sugtransformatorer i skenledningen användes. Dessa
huvudsakligen på fjärrlinjerna inriktade fordringar bliva dock
ej ensamt utslagsgivande för transformatorernas
dimensioner och placering. Läckningen mellan
skenledning och jord spelar en betydande roll. Den är
starkt beroende av periodtalet och dessutom av
underbäddens beskaffenhet. Sålunda kan beräknas för
grusballast 1,5—2 %, för makadam endast 0,3—0,5 %
vid 3 km sugtransformatoravstånd och 162/s per.
Beroendet av dessa avstånd har utretts såväl teoretiskt
som experimentellt. Induktionen i bankablarna vid
kortslutning måste hållas inom ovan angivna gränser.
Fig. 5. Skyddsfaktor vid 10-pars bankabel för Dalslands
järnväg vid olika mantelström.
Som exempel kan anföras, att vid Dalslands järnväg,
där med telegrafstyrelsens medgivande detta system
installeras, erhålles en total induktion på bankabeln
vid symmetrisk kortslutning på hela sträckan ■— ca 65
km — av 600 V, och vid en belastning av 2 000 kW en
spänning per transformatorsektion varierande mellan
50 och 70 V. Kortslutningspänningen uppdelas på två
sektioner genom överdrag i Ed.
Sugtransformato-rerna äro här placerade på i medeltal 3 km inbördes
avstånd. Med hänsyn till bankabeln skulle emeller-
2 juli 1938
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
