Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
säkert även andra, där man varken nu eller i
framtiden behöver räkna med särskilda svårigheter. Det
förut omnämnda exemplet Dalslands järnväg tillhör
den senare kategorien. Var man lämpligen bör draga
gränsen blir måhända i viss mån beroende av
resultaten vid denna anläggning.
En sådan prövning synes böra förutsätta, att
fordringarna på kompensationens omfattning anpassas
efter de befintliga svagströmssystemens utsträckning
och karaktär, vilket i vissa fall torde kunna leda till
avsevärda modifikationer av tidigare tumregler.
Härvid är att beakta den för långlinjekablar
tidigare påpekade möjligheten av störningsreduktion
genom järnbandarmering samt den förbättrade
utbalansering av kabelsystemen, som den moderna
tekniken medgiver. Med avseende på de lokala näten
får väl räknas med att utvecklingen går mot
för-kabling i rätt stor utsträckning även av sådana
anläggningar, varigenom störningsriskerna komma på
ett annat och gynnsammare plan.
Yid strävan att förbilliga de
störningskompense-rande anordningarna är återledningens slopande den
ekonomiskt mest tacksamma lösningen. Då själva
återledningen representerar runt 75 % av detta
systems kostnader, spelar en förglesning av
sugtrans-formatorerna ingen särskilt stor roll, även om den i
och för sig är välkommen som förenkling. Än mindre
betyda de besparingar, som möjligen kunna vinnas i
transformatorernas aktiva material genom snålare
dimensionering. Återledningens bortfallande ger
däremot pengar. I runt tal kan räknas med att
systemet med sugtransformatorer i skenledningen
(jämte skenförbindningar) kostar hälften mot
återled-ningssystemet. (För Dalslandsbanan gav en
jämförande kostnadsberäkning som resultat 93 000 kr. för
skenledningssystemet mot 196 000 kr. för
återled-ningssystemet, varvid hänsyn tagits till såväl ökad
kostnad för järnvägens egen telefonanläggning som
ökad ersättning till telegrafstyrelsen.) Härtill kom-
mer vinsten av minskade ledningsförluster med
ungefär samma storleksordning. Som tidigare påvisats
utgör merkostnaden för återledningssystemet ca 20 %
av kontaktledningens kostnad, vilken ökning
reduceras till 10 % vid sugtransformatorer i
skenledningen. Kapitaliseras värdet av de minskade
förlusterna, kommer man emellertid upp till ungefär
samma kostnadsdifferens mellan de båda systemen
eller 20 %. (Vid Dalslandsbanan erhölls en total på
detta sätt beräknad differens av exakt 20 %, vilken
dock bort beräknas ännu något högre om hänsyn
tagits till den framdeles ökade energiförbrukningen.)
För sådana fall, då en fullständig övergång till
skenledningssystem ej är att anbefalla, kan man
måhända finna fördelaktigt att ordna ett blandat system.
Detta kan i mån av behov ifrågasättas även vid redan
färdigställda huvudlinjer, i den mån det i framtiden
visar sig önskvärt att minska spänningsfall och
förluster. Genom att upplägga den härvid på
yttersträckorna slopade återledningen som
ledningsförstärkning på bandelarna närmast
omformarestationerna vinnes ytterligare i överbelastningsförmåga på
systemet.
Vid nya system kan under vissa förhållanden
ifrågasättas att övergå till tysk praxis, dvs.
väsentligt inskränka sugtransformatorutrustningen och i
stället lägga huvudvikten av
störningskompensationen vid svagströmskablarna själva, vilket leder till
kablar med skyddsledare eller specialarmering eller
bådadera. I vad mån detta medför någon
kostnadsbesparing kan ej bedömas generellt, men från
järnvägssynpunkt erbjuder metoden anläggningsteknisk
förenkling och minskade olägenheter genom bortfallande
av potentialsprången vid transformatorpunkterna.
Det är emellertid givet, att uppslag av denna art
böra föregås av närmare undersökning betr.
skenledningssystemets funktion i praktiken, då det utbildas
med tillgodogörande av alla de erfarenheter som nu
stå till buds.
Radiovågors utbredning över plan, homogen mark.
En översikt av de för tekniken viktigaste teoretiska resultaten.
Av E. T. GLAS.
Grundläggande utbredningsformler för radiovågor
tillkommo på 1880- och 90-talen. Det gällde då
formler för vågor, som utsändas av en vertikal elektrisk
dipol eller antenn över mark med oändligt stor
ledningsförmåga. Hertz’ och Abraham’s formler bilda
ännu teoriens stomme. Macdonald, Poincaré m. fi,
matematiker gåvo sig alltifrån år 1903 i kast med
den svårare uppgiften att få med jordytans krökning
för att på så sätt kunna förklara antipodeffekt ni. m.
("tredjerotsformeln"). Austin—Coiien’s
halvstatistiska långvågsformel för mycket stora avstånd år
1911 har inte så stark fysikalisk anknytning. Den
förste, som verkligen angrep problemet, utgående från
materialkonstanterna, var Zenneck år 1907. Han
anger inga gränsvillkor i alstringszonen och kommer
fram till exponentiellt dämpade uttryck för elektriska
och magnetiska fältstyrkan för en fiktiv våg längs
plan jordyta. Inga bevis lämnas för att räknevågen
kan härröra från en antenn. Man kan numera
antaga, att Zenneck-vågor sakna verklig existens vid
f. n. brukliga sändningsanordningar, men icke desto
mindre har praktiken haft — och har så än — stor
nytta av den primitiva teorien som ryggrad för
samordning av fakta. Tre kända förhållanden kunna
nöjaktigt förklaras av Zennecks teori:
1. Fältstyrkorna dämpas ut med ökat avstånd.
2. Vågfronten lutar framåt, när markens
ledningsförmåga är ändlig. Långa horisontalantenners
(Be-verage-antenners) verkningssätt blir härigenom
begripligt.
3. Elektriska fältstyrkan är elliptiskt orienterad i
meridianplanet genom fältpunkt och vertikal
sändareantenn. Endast ledningsförmågan noll eller
oändligheten ger "rent fält". Se fig. 1.
2 juli 1938
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
