Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viktigt tekniskt ändamål. Det
blev strävan efter att erhålla
mottagningsanordningar med
större känslighet för
radioändamål, eller som det då hette,
trådlös telegrafi, vilken ledde till
målet. Engelsmannen Fleming
patenterade den 16 nov. 1904
det första användbara
elektronröret, en diod, vars konstruktion
framgår av fig. 2. Fleming säger
själv, att "anordningen är
avsedd att omforma växelström,
särskilt sådan med hög frekvens
(det är därför figuren visar röret
som detektor i en
radiomottagare) till likriktad ström i
ändamål att kunna registrera densamma med vanliga
likströmsinstrument, t. e. spegelgalvanometer". —
"Jag har funnit", säger Fleming vidare, "att om
två ledare äro inneslutna i en glaskolv, i vilken gott
vakuum förefinnes, och den ena upphettas till hög
temperatur, så får rummet mellan den varma och den
kalla elektroden en unilateral elektrisk
ledningsförmåga, i det att negativ elektricitet kan passera från
den varma ledaren till den kalla men ej i motsatt
riktning". Av denna formulering får man kanske
den föreställningen, att Edison 1883 ej skulle haft
kännedom om den asymmetriska ledningsförmågan
hos sin diod. Trots att Edison som nämnts
begagnade sig av strömmens styrka i röret snarare än av
den unilaterala ledningsförmågan, får man dock hålla
för troligt — det framgår även i någon mån av hans
patentskrift — att han var underkunnig om
sistnämnda faktum. Detsamma hade för övrigt
diskuterats redan före Flemings patentansökan, bl. a. av
tyskarna Elster och Geitel, den alkaliska
fotocellens uppfinnare. Fleming framhåller även vidare i
sin patentskrift betydelsen av att elektroderna i röret
upphettas, när luften utpumpas, detta för att få bort
de vid elektroderna okluderade luftmolekylerna och
på så sätt höja evakueringsgraden.
 |
Fig. 2. Flemings
diod (engelskt
patent från 1904). |
Den Flemingska "ventilen" visade sig emellertid
vara en ganska otillfredsställande detektor för
radioändamål. Praktiskt taget var den ej bättre än redan
förefintliga detektorer av kristall- eller elektrolyttyp.
Dess betydelse ligger i stället förnämligast däri, att
den var ett steg i utvecklingen av det treelektrodiga
röret, trioden. Jag skall här ej vidare uppehålla mig
vid Flemings rör, ehuru det alltjämt har en viktig
mission att fylla. Dioden användes ju som bekant
i den av Fleming angivna egenskapen som likriktare
men i allmänhet ej för radiofrekventa svängningar
utan för växelström av vanligt kommersiellt
periodtal, t. e. för att förse en radioapparat med likström från
ett växelströmsnät. Den utgör alltså i denna sin
egenskap ett viktigt komplement till trioden. Då det är
fråga om större effekter har dioden emellertid för denna
uppgift ersatts med ur verkningsgradssynpunkt mera
gynnsamma likriktaranordningar. Den evakuerade
dioden uppvisar nämligen ett stort spänningsfall mellan
anod och katod med åtföljande låg verkningsgrad.
|
Fig. 3. Lee de Forest, det treelektrodiga rörets
skapare. |
|
Fig. 4. Ritning från de Forests första
triodpatent 1906. |
Det treelektrodiga rörets (triodens) tillkomst.
Jag nämnde nyss, att dioden kunde betraktas som
ett steg i utvecklingen av det treelektrodiga röret.
Först i och med dess konstruktion var man framme
vid det eftersträvade målet — att få en anordning,
som samtidigt förstärkte den elektriska svängning,
som skulle likriktas. Att dess användbarhet var vida
större än så, skulle tiden så småningom visa. Det
var amerikanen Lee de Forest, som den 25 okt.
1906 inlämnade den första patentansökan på ett
treelektrodigt rör, ett i sanning historiskt datum. Den
av de Forest tillfogade tredje elektroden hade till en
början formen av en extra platta i röret, såsom synes
i den i fig. 4 visade patentritningen. Av
patentskriften framgår, att de Forest hade god kännedom om
anordningens verkningssätt. De strömmar, som skulle
förstärkas, infördes i den krets, där vakuumsträckan
mellan metallplattan D’ och glödtråden E i röret
ingick, och kontrollerade därigenom i förstärkt grad
det elektriska fältet mellan glödtråden och den andra
metallplattan D. Detta är ju hemligheten med
elektronrörets förstärkningsverkan. Det mellan anod och
katod i röret förefintliga fältet avskärmas mer eller
mindre genom den tredje elektroden och tillåter
därigenom strömmen genom röret att varieras i takt
med en på denna styrelektrod påtryckt spänning.
Röret verkar som ett relä: det omformar den likström,
som lämnas av anodbatteriet (B-batteriet, som de
Forest införde), till en i takt med den påtryckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:21:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1938e/0102.html
