Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anordningar, arbetande vid hög temperatur. Det
eldhärdiga stålet har med andra ord möjliggjort
konstruktioner, vilka förut ej varit tänkbara.
Beträffande elektrovärmeapparater för hem och
hushåll förekommo dylika redan i seklets början,
först då strykjärn, kaminer, kokplattor och dylika
småapparater. De voro emellertid ytterst bristfälliga
och otillförlitliga, och någon ändring till det bättre
förmärktes först omkring 1920, då lämpliga material
började stå till förfogande.
De porösa högisolerade teglen och
isoleringsmassorna äro även en produkt från senare år. Förr
beaktade man ej alls värmeisoleringens betydelse för
en god driftekonomi, men i och med att den relativt
dyrbara elektriska energien kom till användning för
värmeändamål, kom denna fråga i förgrunden. Nu
står en mångfald olika värmeisoleringsmaterial till
konstruktörens förfogande.
För de moderna elektriska virvelströmsugnarna ha
viktiga problem förelegat att anskaffa lämpliga
in-fodringsmaterial. Så länge ugnarna endast
användas såsom nedsmältningsugnar, får problemet
visserligen betraktas såsom löst, i det att den nu använda
kvartsitinfodringen kan anses som tillräckligt
hållbar. I och med införande av tvåfrekvensugnen har
emellertid frågan om raffinering och färskning i
vir-velströmsugn blivit aktuell, och den hittills använda
basiska magnesitinfodringen kan åtminstone för
större ugnar betraktas såsom tillräckligt hållbar.
Intensivt arbete pågår emellertid för att framskaffa ett
för en färskningsugn lämpligt infodringsmaterial. Om
detta arbete kommer att leda till tillfredsställande
resultat, vartill utsikterna synas ganska goda,
torde en stor framtid förestå för tvåfrekvensugnen
inom järnframställningen, särskilt
kvalitetsståltillverkningen.
Högspänningslinjers jordning med hänsyn till
överspänningar och reläskydd.
Av GUSTAF LÖFGREN.1
Inledning.
Under det sista årtiondet har inom
elektrokraft-tekniken ett intensivt arbete utförts i ändamål att
förbättra de transformatorer, apparater m. m., som
användas i våra moderna högspänningsanläggningar.
Samtidigt ha också vissa ändringar ifråga om
kraftledningarnas utförande gjorts.
Resultatet har blivit, att de störningar, som man i
normala fall behöver räkna med, enbart äro att
hänföra till åskslag.
En granskning av felstatistiken ger vid handen, att
med högre driftspänningar å linjesystemen vinnes en
mindre känslighet för störningar genom åska, men de
överspänningar, som erhållas vid direkta nedslag i
linjen, äro i regel av sådan storlek, att en
urkoppling av linjen blir följden.
Problemet blir därför i första hand att förhindra
dels direkta nedslag i kraftledningslinorna, dels
överslag av isolatorkedjorna genom att
kraftledningsstolparna vid blixtnedslag i jordlina eller stolpe
antaga för hög spänning gentemot faslinorna, samt i
andra hand, att på ett selektivt sätt urkoppla en
kortslutning eller ett jordfel som eventuellt blivit
följden av åskslaget. Linjereläerna måste således,
såsom t. e. vid distansreläer, sättas i tillfälle att
mäta reaktanser eller impedanser av rätt
storleksordning, om snabb och selektiv utlösning skall
kunna påräknas.
Enligt mätningar, utförda av professor Norinder,
kan blixtströmstyrkan undantagsvis uppgå till 50—
60 000 amp. Mätningar utförda i Amerika vid
American Gas and Electric Co., hava givit max.-värden
på ca 60 000 amp. Vågfrontens längd torde i
allmänhet uppgå till 1—2 fis och vågens totala längd
till 10—30 fis.
i Föredrag vid Andra nordiska ingenjörsmötet i Oslo 1938.
Linjerna torde man i här berörda avseenden
kunna uppdela i följande klasser:
1) Linjer med järnstolpar och linjer med trästolpar
och jordad järnregel.
2) Linjer med trästolpar och ojordad järnregel.
3) Linjer med trästolpar och träreglar.
Linjer med järnstolpar och linjer med trästolpar och
jordad järnregel.
Huruvida en järnstolpledning kan göras åsksäker
blir helt beroende på jordningsförhållandena. Kunna
mycket goda jordningar erhållas vid varje stolpe
räcker det i regel med att å linjen upplägga
jordlinor, så belägna att direkta nedslag i faslinorna
förhindras. För flertalet kraftledningar i Sverige äro
emellertid de goda jordningsmöjligheterna
synnerligen tunnsådda. Det torde endast vara i Skåne samt
vissa delar av Väster- och Östergötland som verkligt
god jordning kan erhållas med enkla medel. För den
övriga delen av landet gälla helt andra förhållanden.
I en uppsats i Teknisk tidskrift 1931 har byråingenjör
G. Swedenborg i telegrafstyrelsen framlagt
resultatet av en del utförda undersökningar beträffande
ömsesidiga induktionen mellan parallella i
ändpunkterna jordade ledningar. Med ledning av de erhållna
värdena på induktionen kommer ingenjör
Swedenborg till det resultatet att jordens ledningsförmåga
torde vara speciellt låg i Sverige. De i tab. 1
återgivna värdena på jordmotstånd inom olika delar av
Sverige äro hämtade ur en uppsats av dr R.
Lundholm i Teknisk tidskrift, Elektroteknik, häfte 12,1937.
De motstånd man erhåller å en direkt i marken
nedgrävd järnstolpe kunna variera mellan 10—200—
300 ohm, beroende på markens beskaffenhet, i de
flesta fall överstiger motståndet 40 à 50 ohm. En
dylik linje blir ej åsksäker om ej särskilda åtgärder
vidtagas för att sänka jordmotstånden hos stolparna.
138
3 sept. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
