Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik ’
vilka måste vägas mot varandra för att bästa
ekonomiska resultat skall uppnås.
Litteraturförteckning.
1) Impulsmotståndet hos marklinor för jordning av
kraftledningsstolpar, av R. Lundholm, Teknisk tidskrift 1937.
2) Lightning Investigation ön a 220-kV System, hy Edgar
Bell, Electrical Engineering 1934.
3) Lightning Investigation ön Transmission Lines, by
W. W. Lewis and C. M. Faust, Electrical Engineering 1934.
4) Fixing Counterpoise Length, by L. V. Bewley and J. H.
Hagenguth, Gen. El. Review 1935.
NOTISER
Ett Faraday-dokument har i år upptäckts bland
gamla handlingar hos ’Royal Society i London. I ett
förseglat konvolut med utanskriften "Original views — to
be deposited (by permission) unopened for the present
in the strong box of the Royal Society" återfanns
nämligen följande aktstycke.
Royal Institution.
March 12th, 1832.
Certain of the results of the investigations which are
embodied in the two papers entitled "Experimental
Rese-arches in Electricity", lately read to the Royal Society,
and the views arising therefrom, in connection with
other views and experiments, lead me to believe that
magnetic action is progressive, and requires time; i. e.,
that when a magnet acts upon a distant magnet or piece
of iron the influencing cause (which I may for the
mo-ment cail magnetism) proceeds gradually from the
magnetic bodies, and requires time for its transmission,
which will probably be found to de very sensible.
I think, also, that I see reason for supposing that
electric induction (of tension) is also performed in a
similar progressive way.
I am inclined to compare the diffusion of magnetic
forces from a magnetic pole, to the vibrations upon the
surface of disturbed water, or those of air in the
pheno-mena of sound, i. e., I am inclined to think the vibratory
theory will apply to these phenomena, as it does to sound,
and most probably to light.
By analogy I think it may possibly apply to the
phenomena of induction of electricity of tension also.
These views I wish to work out experimentally; but
as much, of my time is engaged in the duties of my
Office, and as the experiments will therefore be prolonged,
and may in their course be subject to the observations
of others, I wish, by depositing this paper in the care
of the Royal Society, to take possession as it were of a
certain date, and so have riglit, if .they are confirmed
by experiments, to claim credit for the views at that
date; at whicli time as far as I know no one is conscious
of or can claim them but myself.
M. Faraday.
Faraday har tydligen — på närmare icke angivna
grunder — anat den elektromagnetiska vågrörelsens
väsen, ehuru han ej vågat sig på att samordna elektriska,
magnetiska och ljusvågor till ett och samma slag av
vågrörelse. Ljusets natur och dess begränsade
fortplantningshastighet var emellertid vid tiden för hans nyss
återgivna "patentansökan" — vilket han också själv
antyder — med rätt stor visshet bekant.
9-
"Luxemburgeffekten", ett fenomen, som på senare
år börjat vålla rundradiotekniken allt mera besvär i
och med det ökade antalet storsändare, har av de tyska
radiomyndigheterna under åren 1935—19 3 7 under-
kastats omfattande undersökningar. En rapport
häröver återfinnes i HochfrequenztecliniTc und
Elektroakustik (jan. 1938).
Luxemburgeffekten påminner om överhörning på
telefonledningar; den uppträder när strålningen från
två radiostationer mötas i samma område av
jonosfären, varvid modulation från den ena vågen kan
överföras på den andra, oberoende av frekvensskillnaden
mellan de båda vågorna. Störningar av detta slag
uppträda alltså endast på den förlängda
sammanbindningslinjen mellan de två stationerna. Fenomenet,
som icke blir märkbart annat än om den störande
stationen har mycket hög effekt, torde bero på att
jonosfären i viss grad blir "mättad" av de kraftiga vågorna.
Absoluta mätningar av luxemburgeffekten kunna
endast utföras om den störda stationen sänder utan
modulation medan den störande samtidigt är konstant
modulerad med bestämd frekvens. Under år 1935
undersöktes på detta sätt sändningarna från Heilsberg
och Zeesen, varvid en största
"överhörningsmodula-tion" av omkring 1 :% — ett synnerligen besvärande
värde — erhölls. Med förbättrad mätutrustning
gjordes följande år mätningar på den modulation, som av
pragsändaren (638 kHz), modulerad till 70 % med
400 Hz, åstadkoms på bärvågen från sändaren i Wien
(592 kHz). Mätningarna gjordes längs en linje
genom hela Tyskland från tjeckoslovakiska till danska
gränsen. En största modulation på wiensändningen av
1,3 % uppmättes på ett avstånd av omkring 750 km
från Wien.
Förra året gjordes vidare liknande observationer
med sändarna i Leipzig (785 kHz) och Berlin (841
kHz). Härvid erhölls emellertid märkligt nog
avsevärt lägre värden än vid försöken 1936, trots att
förutsättningarna i möjligaste mån (årstid, tid på dygnet
osv.) voro desamma vid båda tillfällena.
Artikelförfattaren framhåller avslutningsvis
nödvändigheten av fortsatta försök för klarläggande av
de lagar, som det märkliga och betydelsefulla
fenomenet kan vara underkastat.
g.
Skeppsuranläggning. Synkronur ha på grund av
sin enkelhet, sin driftsäkerhet och sitt låga pris fått
en stigande användning ombord på fartyg. Annat än
i sällsynta undantagsfall förekommer där emellertid
endast likström, varför uren måste drivas över en
omformare, vars frekvens av naturliga skäl inte kan
erhålla samma konstans som i stationära anläggningar.
AEG har därför utarbetat en automatisk
regleringsanordning, som utjämnar frekvensavvikelser på upp
till 40 !%. För regleringen användas två frekvenser,
en normalfrekvens på 36 p/s och en regleringsfrekvens
på 72 p/s. Dessa lämnas av var sin generator, som
drivas av en till fartygsnätet ansluten likströmsmotor.
Synkronuren drivas av en självstartande
synkronmotor med lågt varvtal, som icke faller ur fas även vid
plötsliga stora frekvensvariationer. Visarna drivas av
synkronmotorn över en utväxling, som är så väld, att
uret visar rätt, när motorn drivs med 36 p/s. När
uret för regleringsändamål drivs med 72 p/s, måste
spänningen höjas för att övervinna det ökade
växelströmsmotståndet i uret.
Regleringsanordningen består av ett mekaniskt
precisionsurverk med eluppdrag och en synkronmotor,
som är ansluten till urverket över en
differentialväxel, som påverkar en regleringsarm. Differentialens
utväxling är väld så, att regleringsarmen är i vila, när
synkronmotorn går med en normalfrekvens av 36 p/s.
När frekvensen ändrar sig, driver differentialen
regleringsarmen i ena eller andra riktningen, beroende
på om frekvensen är för hög eller för låg, samtidigt
som de anslutna synkronuren gå före eller efter. När
3 sept. 1938
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
