Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Som en parentes bör kanske nämnas på tal om
denna addition, att en idealisk psophometer, som dels
är praktiskt användbar, dels ger full rättvisa åt
hörselorganets egenskaper i avseende på
förnimmelsen av intensiteten eller störningsverkan av ljud,
som är sammansatt av ett flertal toner, förmodligen
ej kan åstadkommas med rimliga tekniska
hjälpmedel. Sinnesförnimmelsen torde nämligen vara av
allt för komplicerad natur för att helt kunna
motsvaras av ett något så när enkelt elektriskt instru-
mV psophometrisk spänning
minuter
Fig. 9. Psophometeravlästa störspänningar mellan
provledning och jord å sträckan Mala—Vankiva
vid körning med tåg Hässleholm—Bjärnum och
åter, 5 km sugtransformatoravstånd.
ment. Man har fått nöja sig med en approximation,
som fyller det praktiska behovet.
Psophometerkurvan är avsedd att representera en
kombination av hörtelefonens och hörselorganets
frekvenskänslighet. Hörselorganet företer som
bekant ett ganska flackt känslighetsmaximum vid
2 000 à 4 000 p/s. Det är hörtelefonens
elektroakustiska verkningsgrad vid anliggning mot örat,
som ger åt psophometerkurvan dess särprägel med
en skarpt markerad topp vid ungefär 1 050 p/s. Det
lägsta och mest betydelsefulla resonansperiodtalet för
nu brukliga typer av hörtelefoner, som äro avsedda
för telefonapparater, ligger i allmänhet just vid eller i
närheten av detta periodtal.
9. Inverkan av olika sugtransformatoravstånd på
storleken av ljudstörningsinflytelserna.
En serie ljudstörningsmätningar utfördes hösten
1937 vid järnvägslinjen Hässleholm—Markaryd med
olika avstånd, 10, 5 och 2,5 km, mellan inkopplade
sugtransformatorer. För ändamålet upplades på den
från banans närhet utflyttade telefonstolplinjen under
blanktrådsknippet en ca 5 km lång tjärtrådsledning
med ändpunkterna mitt för två sugtransformatorer.
Den ena av dessa transformatorer är belägen
ungefär 1 km söder om stationen Mala och den andra
ungefär 1 km söder om stationen Vankiva.
Avståndet mellan telefonstolplinjen och banan är på detta
avsnitt i medeltal ungefär 300 m. Vid det största
sugtransformatoravståndet, 10 km, täckte
försökssträckan distansen mellan en sugtransformator och
en nedledning, medan vid de båda övriga avstånden
sträckan avgränsades av sugtransformatorer.
Härmed ernåddes, att provledningen kunde anses vara
belägen på ur induktionssynpunkt representativt sätt
vid alla tre sugtransformatoravstånden.
Provledningen jordades vid ena ändpunkten och
anslöts vid den andra till jord över en ohmsk
potentiometer. En psophometer kopplades till ett fixerat
potentiometeruttag, varvid alltså en känd bråkdel av
den totala störspänningen mättes.
Genom j ordningen vid bortre ändpunkten
begränsades proven till att omfatta praktiskt taget
enbart den elektromagnetiska induktionens inverkan.
Denna inskränkning kan emellertid ej anses
innebära någon olägenhet. Det har nämligen framgått
av prov vid andra elektrifierade statsbanesträckor,
att vid avstånd mellan telefonledningarna och
järnvägen av den storlek, som förefinnes vid
provsträckan Mala—Vankiva, den elektromagnetiska
induktionens inverkan vida överväger den elektrostatiska
influensens. Vid exempelvis försökssträckan mellan
Kilsmo och Högsjö hade det sålunda konstaterats, att
tågstörningsljudet avsevärt förstärktes vid
kortslutning och försvagades vid brytning av
provledningarna. Såsom förut nämnts, voro dessa ledningar ej
korskopplade eller skruvade. Denna förstärkning resp.
försvagning skulle ej ha inträffat, därest icke den
elektromagnetiska induktionen utgjorde den
dominerande störningskällan. Induktionens övervägande
betydelse relativt influensen måste i än högre grad
gälla vid parallellismen Mala—Vankiva, enär å ena
sidan ledningsavståndet där är större än det största,
som förefanns vid provsträckan mellan Kilsmo och
Högsjö, å andra sidan induktionsverkan enligt
mätningar och beräkningar avtager med avståndet
långsammare än influensverkan.
Att de i telefonetolplinjens längdriktning
inducerade störspänningarna, de s. k. longitudinellla
spänningarna, uppmättes i stället för spänningarna mellan
branscherna i en telefonledning, de s. k. transversella
spänningarna, är närmast att betrakta som en fördel
ur försökssynpunkt. De longitudinella spänningarna
representera nämligen de primära och
reproducerbara störningsinflytelserna, medan de transversella
spänningarna äro beroende av den synnerligen
varierande ledningsosymmetrien.
Å fig. 9 anges ett karakteristiskt resultat av
provningarna vid Mala—Vankiva, erhållet vid
sugtransformatoravståndet 5 km. Den longitudinella
störspänningen, som avlästes var 12:e sekund, visade sig
variera efter en V-kurva, då provtåget passerade
mätledningssträckan. Under körningen höll
lokföraren belastningsströmmen så konstant som möjligt.
Spänningen företedde ett minimum vid passerandet
av nedledningen. Förloppet upprepades flera gånger
med samma resultat. Vid 2,5 km
sugtransformatoravstånd erhölls 2 V:n efter varandra, medan vid
10 km avstånd endast en skänkel i V:et framkom.
I en del fall märktes svaga V-formade förlopp, då
provtåget befann sig utanför provsträckan,
förmodligen beroende på sekundär induktion i tjärtråden
från primärt inducerade strömmar i hela
telefon-blankledningsknippet Hässleholm—Markaryd.
Tjärtråden var placerad ungefär 1 m nedanför de
understa blankledningarna.
Tydligt är, att lokströmmens passage genom räls
och jord, innan nedledningen nås, är av stor
betydelse för ljudstörningsverkan liksom för
grund-periodtalsinduktionen. Maximum av
ljudstörningsverkan erhålles, då loket befinner sig vid en
sugtransformator, minimum vid passerandet av en
nedledning. Enligt Mala—Vankivaproven kan propor-
150
1 okt. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
