Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
med plana eller korrugerade liv. I senare fallet
brukar ur viktsbesparingssynpunkt cirkidära
ur-sparingar göras i liven. Vid stora flygplan, där
vingprofilen ofta får ett avsevärt djup, utföres
ving-balkarna som fackverk eller rör eller också utbildas
hela vingarna till en bärande ’"skalkonstruktion".
Fackverkskonstruktionen består antingen av
rörformiga profiler, sammansatta pressade eller dragna
profiler eller av enkla pressade profiler. Vid mycket
stora vingytor förbindas de olika fackverksbalkarna
medelst korrugerad plåt, vid vilken korrugeringen
lägges vinkelrätt mot flygplanets längdriktning. Över
denna plåt anbringas sedan den plana beklädnaden.
Vid biplan verka över- resp. undervingen som flänsar
i en balk, där livet utgöres av strävorna och stagen
mellan vingarna. De på senare tid i vingbalkar
använda dragna profilerna ha vanligtvis flänsarna
förstärkta utefter den fria kanten. Flänsarnas lutning
mot livet väljes så att beklädnaden utan mellanlägg
erhåller den önskade vingprofilen. Som material
användes vanligtvis 24 ST. Förr användes även i stor
utsträckning 17 ST. 24 ST har en liknande kemisk
sammansättning som 17 ST; det är en koppar—
mangan—magnesium-legering. Den värmebehandlas
även på liknande sätt, men den är något hårdare
och har större brotthållfasthet än 17 ST. Rör samt
dragna profiler användas numera mindre än förr,
emedan rör äro svåra att ansluta och dragna profiler
ej erhålla någon gynnsam materialfördelning över
tvärsnittet.
Vid vingar som ha så få vingbalkar, att
ytter-beklädnaden ej genom desamma erhålla den riktiga
aerodynamiska formen användes spant för
förstärkning. Dessa spant som läggas vinkelrätt mot
ving-balkarna göras endast vid mycket stora vingar av
pressade profiler. I regel utföras de av rör eller
dragna profiler. Vid små vingar kunna de bestå
av stansade eller bockade plåtbitar. Spant av dragna
profiler utföras vanligtvis av alclad 24 ST eller av
24 ST-plåt. Alclad 24 ST-plåt är en med rent
aluminium överdragen plåt av 24 ST. Hårdhet och
brott-hållfasthet för densamma ligger mellan 24 ST och
17 ST. Förr användes också i stor utsträckning
alclad 17 ST och 17 ST.
Vingbeklädnaden utföres för det mesta av plan,
alclad 24 SRT eller 24 ST-plåt, mera sällan kommer
korrugerad plåt till användning. Alclad 24 SRT
framställes av alclad 24 ST genom kallvalsning efter
värmebehandling. Härigenom erhålles ungefär samma
hållfasthetsegenskaper som för 24 ST.
Överdragning med ren aluminium utföres på grund
av dennas höga korrosionsbeständighet.
Själva flygkroppen utfördes förr av en bärande
stomme omgiven av någon beklädnad. Stommen
bestod av rör eller dragna profiler av 24 ST eller 17 ST,
och beklädnaden av plan eller korrugerad plåt.
Numera får även plåtbeklädnaden tjänstgöra som
bärande del. Stommen ersättes härvid av tvärramar
eller skott av bockad aluminiumplåt eller av
profiler. Längsförbindningen mellan dessa ombesörjes
sedan av beklädnaden, vilken därför är förstärkt
medelst längsgående profilspant. Liksom vid
ving-konstruktionen användes alltmera dragna profiler av
24 ST, då dessa kunna givas den statiskt
gynnsammaste profilformen. Den största fördelen av
"skalkonstruktionen" gentemot den med bärande stomme
är att det nyttiga rummet innanför ytterbeklädnaden
ej upptages av stagstänger eller staglinor samt att
vikten blir mindre.
Beklädnaden av flygkroppen utföres av samma
material som beklädnaden av vingarna. Vid
flygbåtar måste givetvis saltvattenbeständiga legeringar
användas. Som skydd mot korrosion anodiseras
ofta aluminiumlegeringen, dvs. ytan överdrages på
elektrisk väg med ett oxidskikt, vilket är ytterst
korrosionsbeständigt. Flottörerna vid hydroplan
byggas i princip på samma sätt som kroppen vid
flygbåtar. Fenor och stabilisatorer samt höjd- och
sidoroder byggas efter samma princip som vingarna.
Utom denna rent konstruktiva användning
kommer aluminium och aluminiumlegeringar till
användning för diverse andra detaljer, såsom propellrar ocli
motordelar av olika smides- och gjutlegeringar,
bränsletankar av samma plåt som ytterbeklädnaden,
alclad 24 SO, alclad 17 SO eller mera sällan av rent
aluminium etc. Då bränsletankarna oftast måste
forman noga efter ytterhöljet kan här endast mycket
mjuka material användas. Alclad 24 SO och alclad
17 SO äro glödgade material, som uppfylla rimliga
anspråk på bearbetbarhet.
3. Slutsatser.
Av det ovan sagda framgår, att aluminiumlegeringar
kunna anses som det normala byggnadsmaterialet
inom flygplansindustrien. Den tidigare använda ofta
överdrivet fint uppdelade bärstommen har ersatts av
en "skalkonstruktion" med förnuftigt placerade för
stärkningar. Som plåtmaterial användes
huvudsakligen alclad 24 SRT och som material för profiler
24 ST.
Förbindningar utföras så gott som uteslutande
medelst nitning, vid vissa detaljer av mindre betydelse
kan punktsvetsning förekomma.
II. Vägfordon.
1. Historik.
Av vägfordonen utgöres den viktigaste kategorien
av motordrivna fordon, och vi skola i det följande
uteslutande behandla dessa, dvs. person- och
lastbilar, bussar samt släpvagnar till desamma. De
första bilarna byggdes i stål och trä, men liksom inom
flygmaskinsindustrien visade sig dessa material vid
stegrade fordringar mindre väl lämpade för ett
rationellt byggnadssätt, varför nya material och främst
lättmetaller började komma i bruk. Orsaken till att
just lättmetaller började användas beror dels på att
maximala fordonsvikten begränsades genom statliga
föreskrifter, dels på att driftkostnaderna avsevärt
minska ned vikten.
Lättmetaller användes i första hand vid sådana
fordon, vilkas vikt låg på gränsen av tillåten
maximi-vikt, dvs. vid större lastbilar och bussar. Det första
användningsområdet var för karosseriplåt, för plåt
till cisterner och bensintankar etc., men senare
började lättmetall användas även för konstruktivt
viktiga delar, som t. e. karosseristommen till bussar och
dylikt. För att sedan ytterligare minska vikten
övergick man till skal- eller självbärande
konstruktioner.
Parallellt med strävandena att minska
fordonsvikten till förmån för den nyttiga lasten sökte man
52
16 april 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
